Session 3 – Avslutningen

Session 3. Kl 08-08.50

Psykoterapeuten. Vi kommer att avsluta vårt samarbete idag genom att du berättar om hur du nu uppfattar Clarence Crafoords bok Kärleksförsök och svek. Du har läst ut den nu.
Ann-Sofie. Jag har nästan läst ut den. Saken är den att jag har jobbat så mycket att läsningen har kommit i skymundan. Men jag kan sammanfatta mig och konstatera att det här är en bra bok, och har man intresse för psykiatrins utveckling i Sverige, då med inriktning mot psykoanalytiska metoder så ska man läsa den. Men det finns andra anledningar än det. Som alla memoarer och biografier får man också samtidshistoria. Crafoord är född 1936 och börjar sin karriär i det sena 50-talet, och jag får läsa om sjukvårdens miljöer med relationer och hierarkier, vilket är ett spännande tidsdokument. Crafoord är också uppvuxen i en överklassmiljö, det säger han själv, vilket avspeglas. Med en framgångsrik karriär behöver inte kraschade äktenskap följa i spåren, men här är det så.
P: Man kan säga att du är nöjd med ditt bokval?
A: Det kan man säga. Det finns många bra saker i den här boken. Men som avslutning vill jag ändå säga något om ett av de första kapitlen där författaren i jag-form gestaltar sin egen födelse. Hör här:

Plötsligt var allt förändrat, kvävningskänslan i strupen försvann och ett okänt och aldrig förut hört skrik banade sig väg ur min hals. Det var befriande och skönt. Det var jag själv som skrek. Och jag skrek och skrek och skrek. Det var skönt men samtidigt hemskt.

Fantastiskt! Det är helt och hållet möjligt och trovärdigt. Det är inte ett typiskt avsnitt ur boken, men det är fint, eller hur! Crafoord har skrivit många böcker och jag skulle gärna vilja läsa flera.
P: Tack så mycket. Då avslutar vi vår psykoterapi i och med detta. Jag önskar dig välgång.
A: Tack. Jag kommer ju att åka i väg på en vintermörkerresa nu. Jag ska fira födelsedag. Kanske ska jag göra det med ett befriande och skönt skrik där uppe på Nordkappsudden?

Kärleksförsök och svek. En själsläkares berättelser. Clarence Crafoord. Utgiven av Natur och kultur 2010.

Mina tidigare sessioner: 1 och 2

Från Karin på en En bokcirkel för alla kommer årets jul-enkät.

1) Vilken bok önskar du dig i julklapp?

Jag önskar mig 2666 av Roberto Bolaño.

2) Om du fick ge en bok till vilken känd person du vill, vilken person skulle du välja och vilken bok? Skriv gärna varför.

Jag skulle ge Malin Kiveläs Du eller aldrig till Ulf Lundell. En fantastisk bok till en fantastisk man.

3) Nämn en bok som du tänker ge bort i julklapp

Jag ska ge bort Talyllyn Railway till någon som läser den här bloggen.

4) Har du någon jultradition som du följer varje jul?

Min paroll är ”Det kan aldrig bli för många julgranskulor” och så tar jag utgångspunkt från det. Oavsett om jag har gran eller inte.

5) vad har du alltid på ditt julbord?

Vi äter julbord på krogen. På julafton i år blir det kalkon.

6) Vad önskar du dig i julklapp utöver boken i fråga 1.

Överraska mig.

Vad ska du läsa?

Lugn, här kommer lösningen från Lunds stadsbibliotek

Session 2 – psykoanalytikern

Session 2. Kl 08-08.50

Psykoterapeuten: Den här andra gången kommer vi att lägga fokus på psykoanalytikern Crafoord och likaledes UKON. Berätta om UKON.
Ann-Sofie: Ja. Jag undrar om vi ska reda ut det här med psykoanalys och psykoterapi? UKON, som står för Ulf Karl Olov Nilsson, är psykolog och psykoanalytiker OCH psykoterapeut.
P: Jag föreslår att vi just nu konstaterar att det finns olika sorters psykoterapeutiska metoder, men att de sammantaget förutsätter en förtroendefull relation mellan klient och terapeut.
A: UKON är hursomhelst inte bara detta utan också kulturskriftsskribent och poet. Caroline af Ugglas och UKON träffas tretton gånger, åtminstone berättas om tretton sessioner. Det som förvånar mig är att sessionerna inte är regelbundna. Jag menar du och jag träffas ju samma tid, samma veckodag. Det gör Paul med sina klienter i In Treatment också.
P: Det är önskvärt att göra så. Nu är ju Ugglas och UKONs möten lite mer speciella eller hur. Det är inte vanligt att man transkriberar sessioner och trycker dem i bok. Tycker du att det blir en bättre form än om CafU skulle ha skrivit en mer standard-memoar?
A: Jag tycker väldigt mycket om den här formen. Som jag sa förra gången är det tematiska berättande bra. Varje session följs av en kommenterad del från både CafU och UKON. Här får båda en chans att sammanfatta det senaste samtalet på ett mer distanserat eftertänksamt sätt vilket är intressant. Kan jag läsa en bit? Här är det UKON som kommenterar det sista samtalet.

Man måste komma ihåg att frågan om en människas värde verkligen ställs på sin spets och kan bli helt akut när man har att göra med idolskap. Det är ofrånkomligt att Caroline är berörd av fråga också i den bemärkelsen

P: Tycker du att du lärt känna CafU?
A: Ja, det tycker jag. Men poängen med boken är att den är allmängiltig. Samtalen handlar inte bara om CafU utan om människor i allmänhet. Det är den stora tillgången.
P: Du har kommit en bit längre också i Crafoords bok. Vad säger han om psykoanalys?
A: Boken är som jag sagt tidigare kronologisk och jag är nu i slutet av 60-talet. Jag uppfattar att även om CC funderat på psykiatri-banan var det genom ett antal inspirerande möten med duktiga läkare som gjorde så att säga susen. Så här säger han om mötet med Johan Cullberg:

Vi fann i varandra besläktade syskonsjälar, båda intresserade av att utveckla den psykologiska och humanistiska aspekten inom psykiatrin, inte minst genom psykoanalytiskt orienterad psykoterapi.

P: Vi kommer att ha en tredje och avslutande session om en vecka, Ann-Sofie, och då slutbehandlar vi såväl dig som Clarence Crafoord. Men jag skulle gärna vilja lägga mig i dina bokval fram till dess.
A: Ja, jag tänker troligen läsa Siri Hustvedts Den skakande kvinnan och…
P: En sida hos dig Ann-Sofie är att du tenderar att som man säger snöa in på vissa teman. Just nu hör jag att detta med psykologins aspekter är något du efterfrågar i varje bokval…
A: Nej, men nu tycker jag att du…
P: … och därför föreslår jag att du läser en annan sorts bok och kanske till och med bloggar om den.
A: Ska jag inte välja själv vad jag vill läsa? Vad är det för ett…
P: Du ska få tre titlar att välja på, alla är påbörjade av dig. Flickan med glasfötter. Just kids. Att leva och dö som Joe Strummer.
A: Måste jag bestämma mig nu?
P: Du kan sova på saken. Då ses vi samma tid nästa vecka.
A:Jag väljer väl för fan vilka [något ohörbart]

Hjälp, vem är jag? Caroline af Ugglas och UKON. Utgiven av Piratförlaget 2010.

- – - -

foto

In treatment med Caroline och Clarence

Session 1. Kl 08.00-8.50

Psykoterapeuten: Den här gången fokuserar vi på de första intrycken av din läsning, Ann-Sofie.
Ann-Sofie: Okej. Saken är den att jag mer var intresserad av psykoterapin som samtalsform än av Caroline af Ugglas, om jag ska vara ärlig. Det var faktiskt därför jag valde boken Hjälp, vem är jag. Men hon är en intressant människa. Det är spännande att hon låter berättelsen om sig själv ta utgångspunkt i självutlämnande samtal med en psykolog. Jag har läst halva boken nu. Den är modig, hon är modig när hon berättar. Men jag tycker att det är bra att psykologen styr upp samtalen. Varje session handlar om ett specifikt ämne.
P: Som vadå?
A: Som familj. Arbete. Barndomen. Ett liv är ofta mer intressant tematiskt än kronologiskt.
P: Hur kommer det sig att du är intresserad av psykoterapi?
A: Ja du, jag är intresserad av psykologi som sådan. Sen tycker jag att metoder för att ringa in en människa, att få henne att få syn på sig själv, är spännande. När jag läste psykologi på universitetet fick vi prova på psykoterapi. Att genomgå psykoterapi, alltså. Inte att leda samtal själva. Men att läsa om det är också fascinerande, som t ex Anna Lytsys bok. Eller i den här, om Caroline af Ugglas. Eller att titta på In Treatment.
P: Du läser också Clarence Crafoords bok Kärleksförsök och svek?
A: Ja, han är ju en enastående intressant person inom psykologin. Boken handlar om hans liv och därmed också om psykoanalysen i Sverige.
P: Skriver han också tematiskt?
A: Nej, det gör han egentligen inte. Han skriver kronologiskt, men lite beroende på hur man läser boken kan man följa olika utvecklingslinjer. En sak jag vill säga också är att en sak jag tycker om i Psykologi-tidningen är att de har ett ”Hemma-hos”-reportage från en psykolog-mottagning i varje nummer.
P: Du menar Modern Psykologi?
A: Ja, den är bra. Den är också tematisk. Varje nummer fokuserar på något specifikt och ger olika perspektiv på det området.
P: Då slutar vi för idag. Vi ses nästa vecka vid samma tid.

- – - – -

Foto

Trondheims hemliga vrår

Fina Trondheim besöker jag som bekant med jämna mellanrum. Snart dags igen. Till den senaste trippen i september hade jag med mig ett tips från Hermia. Vafalls – ett bokställe som vi inte kände till? Den lilla gatan – Nedre Bakklandet – har vandrats förr, men inte ens nu blev det uppenbart att huset döljde ett antikvariat.

Inne på caféet, bakom en stängd dörr hittade vi en lång korridor med numrerade låsta dörrar men vi vågade oss vidare och slutligen kom vi fram till den här spännande miljön. Hur många hyllor som helst med norska böcker och vi köpte faktiskt inte någon. I stället satt vi på balkongen och tittade på Nidälven.Fint!

Revolt av Suzanne Collins

När jag lägger ifrån mig Revolt är jag riktigt belåten. Över att jag är klar och över att boken slutar så som den gör.

I ärlighetens namn gick det segare att läsa den tredje och sista delen i Hungerspels-trilogin. Jag sträckläste Hungerspelen, tog Fatta eld i tre täta omgångar men Revolt har jag angripit portionsvis i 25-sidors-sejourer och stundtals har jag varit lite uttråkad.  Det borde förstås vara omöjligt i en bok som handlar om brutalt krig med hög aktivitetsnivå och ångestladdade situationer. Men så var det i alla fall. Jag blev helt enkelt trött på Katniss depressioner även om hennes sinnestillstånd är både väl gestaltat och fullkomligt förståeligt.

Om Fatta eld skrev jag att den är hårdare, svartare och i Revolt blir det ännu mera tydligt. Det råder fullt krig med alla medel tillåtna. Rebellerna för in terrormetoder där civila luras i fällor. Vem är vän och vem är fiende?  Hela tiden direktsänds båda sidors framgångar och misslyckanden i tv.  Kameramännen springer bredvid soldaterna. Producenter vinklar inslag så att rätt propaganda ska sändas ut och förmå tittarna till att ta parti för rätt sak. Och så till sist når rebellerna huvudstaden där president Snow förskansat sig i sin borg.

Med de tre böckerna lästa är jag mycket nöjd med historien.  Här och där läser jag att finalen var lite av en besvikelse. Det håller inte jag med om alls. Allt föll på plats och slutet gillar jag rejält.

Revolt. Suzanne Collins. Utgiven 2010 av Bonnier Carlsen.

- – - – -

Om de två första böckerna skriver jag såhär.

Jag packar min väska för Hurtigruten

högst på önskelistaAurora borealis eller vomering?

Antingen kommer jag att njuta av vintermörker, stjärnor och norrsken i de nordnorska fjordarna. Eller också kommer jag ligga och spy i ett fartyg som rullar illavarslande i snöstormen. Hursomhelst är det snart dags för en resa jag länge drömt om.

Rutten

Jag kliver på skeppet i Trondheim och far – fjord in och fjord ut – hela vägen upp till Kirkenes. Det tar fyra dygn. Skeppet gör korta stopp i olika hamnar, det längsta uppehållet tror jag är på dryga timmen i Svolvaer. Hurtigruten är ju först och främst ett transportmedel mellan hamnarna och inte en kryssningstur för turister.

Polarlysen – nu kommer det pedagogiska

Norrskenets skiner i norr (!) och heter Aurora borealis. Det finns en södervariant också för fenomenet heter egentligen polarsken. På latin Aurora polaris. På norska heter det Polarlys och det gör också båten jag ska åka med. Jag håller alla tummar för att jag ska se skenet, oavsett språk.

Läsningen och stjärnorna

I planen ingår naturligtvis att läsa en del men jag är ännu osäker på vad. Att ligga på däck, om än bara fem minuter, och titta på stjärnorna,  glida in i upplysta hamnar, se det säregna vintermörkret – som liksom är mörkerljust på dagarna – är det som mest är i tankarna. Men jag kan kanske få några förslag på lämplig litteratur för stjärnor och hav? Och kanske något lättläst för  återhämtningar mellan eventuella uppkräk.

- – - – -

Photo från här

Att vara tolv

Alla andra ljud försvann. Pratet och skriken som alltid finns i korridoren var borta. Det enda jag hörde var mina egna andetag. Jag stod liksom mitt på jordens medelpunkt och fick den mest glänsande uppgiften i hela universum, att göra Edgar Flemming lycklig. Jag skulle kyssa honom, riktiga tungkyssar, såna som jag drömde om och längtade efter så jag nästan kunde dö.

Helt uppenbart att Diana är kär. Hon är 12 år och har spanat in Edgar Flemming. Tyvärr har hennes bästa vänner gjort samma sak. Upplagt för problem alltså.

Jag brukar inte tjuvläsa presentböcker som jag ska ge bort. Men nu ville jag ha en bok till finfina 12åriga E. Varför inte en bok av Eva Susso? tänkte jag eftersom jag träffade Susso på bokmässan och tyckte att hon verkar vara en hyvens författare.  Men jag ville kontroll-läsa lite först, så att jag inte skulle ge bort en bok som jag själv inte gillade. Hemligheter och pinsamheter verkar vara lyckad! Eva Susso skriver roligt och träffsäkert och även om jag inte är säker på hur  12-13-åringar pratar med varandra så tror jag att det kan vara ungefär så här. Boken är en samlingsvolym av tre böcker om Diana, Nisse och Maja. Tre i ett – perfekt!

En annan bok om en tolvåring köpte jag till mig själv efter ett tips från Ett hem utan böcker för att titeln är så vacker: Sorgfjäril. Alice och hennes familj flyttar till en liten ort där de har köpt en stort fantastiskt hus – i trakten kallad Spanska slottet. Alice är så ledsen över flytten. Hur ska hon kunna lämna skolan, kompisarna och framför allt Leo som hon Ä-L-S-K-A-R? Det gamla skrutthuset, som mamma tycker är så charmigt, fungerar dåligt tillsammans med den nya tekniken. Telefonerna slutar fungera, internet krånglar och det börjar hända väldigt konstiga saker. Inte spökar det?

Tonen är finstämd utan att vara högtravande. Bit för bit bygger författaren upp både sorg och spänning när då och nu smälter samman.

Hemligheter och pinsamheter. Eva Susso. Utgiven i pocket 2010 av Rabén och Sjögren.

Sorgfjäril. Ingelin Angerborn. Också utgiven av Rabén och Sjögren 2010.

Proggiga barnböcker

Ann-Sofie 6 år

Då och då bläddrar jag i Kalle Linds Proggiga barnböcker. Den är enastående rolig. Men den är dessutom förstås intressant för den som tycker om litteratur och läsning för barn. Missa den inte!*

Jag var alltså barn på 60-talet. Mina föräldrar, födda på 30-talet, skulle aldrig  – ens om det var möjligt – ge mig de böcker som Kalle Lind skriver om i sin bok. Det är Elsa Beskow, Alice Tegnér och Astrid Lindgren som har format min världsbild. Lotta på Bråkmakargatan, Ylva-Li i Allra käraste syster, Li och Lo i Läseboken och förstås Alice Tegnérs figurer i Nu ska vi sjunga är mina följeslagare.

1970 kom en fantastisk bok som också lyckligen gick mina föräldrar förbi: Frances Vestins Handbok i barnindoktrinering som ger en del tips om hur man hjälper och utvecklar sina barn:

Hjälp barnet till elementär politisk aktivitet. Barn kan, om dom vill, utöva vissa uppdrag i t ex varuhus. a) sätta upp eller bära omkring propagandaskyltar. b)sabotera julskyltning, t ex genom att kasta smällare i skyltfönstret.

Galet! Troligen gjorde mina föräldrar exakt tvärtom. Tog med mig ut på skyltsöndagen för att pussa på glasrutorna och verkligen älska allt som julen står för inklusive julklappar och skinka och sill.

Men på 70-talet kunde jag besöka biblioteket på egen hand. Alla B Wahlströms grön- och rödryggade böcker var förbjudna där, men det ordnade sig alltid ändå. Av de rödryggade läste jag i stort sett bara hästböckerna, allra mest om Annika. De grönryggade böckerna om tvillingdeckarna Klas och Göran fanns att låna av äldre pojkar. Hästböckerna följdes aldrig av socialrealistiska böcker, även om de borde ha hittats på bibliotekets hyllor Någon Kerstin Thorvall, typ Vart ska du gå? Ut minns jag, men snarare titeln än läsningen.

Nej, för mig är utvecklingslinjen snarast Lindgren-hästböcker-läkarböcker-Ed McBain. Och så blev jag ju som jag blev också.

Proggiga barnböcker – därför blev vi som vi blev. Kalle Lind. Utgiven av Roos & Tegnér 2010.

- – - – -

* På Babel den 28 oktober intervjuas Kalle Lind om just den här boken.