Att älska livet mer än dess mening av Owe Wikström

Jag har läst de flesta av Owe Wikströms böcker. En del som kurslitteratur, annat på egen hand. Jag tycker om hans sätt att skriva. Han är konkret när han skapar bilder ur samtiden och kopplar dem till filosofiska teorier. Långsamhetens lov tror jag var ett genombrott för en bredare publik. Just när vi noterat att tillvaron snurrade så snabbt kom boken och pekade på eftertänksamhetens fromma.  Ikonen i fickan minns jag som allvarligare. Den startade i essäer om resande och fortsatte sedan i inre resor. Jag tänkte:

Men, menar Wikström, man kommer troligen till en punkt när man känner en tomhet och de existentiella frågorna kommer och man riktar sitt resande inåt (behöver i sig inte innebära att man slutar med de ”yttre” resorna för det). Steg två är att fylla tomheten och här kommer kulturen in. Musik, litteratur, arkitektur , ja all sorts estetik som kanske är en glimt av andligheten? Det tredje steget blir etik och andlighet. Omtanke om medmänniskorna, en insikt om att det finns ”det andra”.

Efter att ha läst Till längtans försvar skrev jag:

Den handlar också om livets mening, om existentiella frågor människan ställt och ställer sig. Vemod beskriver han som den kombinerade och motsägelsefulla känsla av längtan och lycka som glimtvis kan drabba en människa när hon till exempel skiljs från någon eller när man står inför något som starkt berör. Vemod – som inte ska sammanblandas med sorgsenhet – kan också kännas när man ställs inför livets frågor som till exempel lidandets natur.

Wikström vill alltså se att människans längtan inte bara är mänsklig utan också andlig – eller kanske att andlighet är en del av mänskligheten.  Jag tycker om såväl existentiella frågor som som sagt Wikströms texter. Men jag blir jag alltid svettig över förklaringarna eller lösningarna . Så länge han rör sig i det mänskliga tycker jag om att läsa, men när han glider över i kristen gudstro som svaret värjer jag mig. Hur ödmjuk och vidsynt Wikström än är i sin hållning.

Att älska livet mer än dess mening tar tankarna ännu ett steg längre. Boken är ett slags vägledning i den inre resa som Ikonen i fickan talade om. I sju veckor får läsaren varje dag en text att läsa. Veckan startar med söndagen som Ansiktets dag.  Cykeln med dagarna upprepas och för varje vecka kan läsaren om hon vill komma ett steg längre i sitt sökande. Efter dagens text finns en uppmaning att uppmärksamma något som:  när och var i din vardag du kan få en stunds tystnad. Man får också reflektera över något för

enbart läsa texter har alltid misstrotts i vägledningslitteraturen. Poängen är den självreflektion och påtagliga handling som läsningen sätter igång.

Avslutningsvis får alltså läsaren en uppmaning till handling. Sök medvetet upp en stunds ”aktiv” tystnad. Vilket sätt du gör det på är inte det viktiga, utan att du gör det.

Så hur ska jag sammanfatta boken? Jag läste alla texter. Jag uppmärksammade alla saker. Men jag läser som religionsvetare, inte som sökare efter svar. Ändå tror jag att längtar man en välskriven kristen vägledningsbok så är den här boken ett fint val.

Att älska livet mer än dess mening. Owe Wikström. Utgiven på Natur &  Kultur 2010.

Mera skrivet om författaren.

En dag – nu på svenska

Lilla förlaget Printz Publishing presenterade igår den svenska översättningen av David Nicholls One Day som jag läste i somras. På ett stimmigt roligt partaj bläddrade vi i boken, åt god kikärtsröra och för-tittade på ett reportage om Nicholls på Babel.

Jag älskar release-fester för att det är så härligt att titta på glittrande glada författare och andra konstnärer. Men det var nog så härligt att titta på en glittrande glada förläggare Pia Printz.

Tematrio – läsning

Lyran säger läsning och jag läser:

1. bloggar. Förstås många bokdito, men en del andra som roar och oroar.
2. papperstidningar – ett ord som för några år sedan skulle vara en alltför övertydlig beskrivning. Typ eeh va? Vad skulle en tidning annars vara gjord av?
3. elevtexter. Varje dag av olika art och format. Just nu uppsatser om en 1900-tals-roman.

I övrigt läser jag frekvent resekataloger, tidtabeller och lägenhetsbeskrivningar. Skulle vilja läsa mer pappersbrev, andras dagböcker och menyer.

Fatta eld och vidare

Då var Fatta eld utläst. Del två av tre i trilogin om Hungerspelen. Spoilervarning utfärdas.

Hungerspelen är bättre än Fatta eld, tänker jag då och då under läsningen. Men jag tror att det beror på att jag har lärt mig mer om hur verkligheten fungerar i Panem och att jag därför inte häpnar lika mycket över att författaren så elegant gör det otänkbara tänkbart.  Kraftfält och dödsmetoder, jag kan inte veta exakt vad som kan komma men att ana kan jag.

Jag tror också att jag blir lite trött på kärleksdelarna. Peeta, Gale, var bränner det mest till? Samtidigt, jag får inte glömma bort att det här är en bok för Unga vuxna. Jag läser i kommentarsfältet hos förlaget önskningar av typen ”Hoppas hon väljer Peeta.”

För boken är faktiskt lika uppslukande som Hungerspelen och jag läser denna del två lika intensivt. Äter middag på tio minuter för att få återvända till läsningen. Vänder blad. Hur ska det gå?  Fatta eld är hårdare, svartare och inför den tredje avslutande delen förstår jag att det inte nödvändigtvis kommer att sluta väl. Kommer regimen störtas? Kanske, men inte utan hårt motstånd. Och jag är inte alls säker på vilka som kommer att leda och delta i den kampen.

Fatta eld. Susanne Collins. Utgiven av Bonnier Carlsen 2009.

- – - – -

Läs mer hos bokhore-Johanna K som fick mig på spåret.

Hungerspelen och vidare

Jag hörde surret, jodå. Hungerspelen, pratades det om men jag fäste mig inte så noga.

Sedan bloggade jag om min längtan till bok-serier, för att det är så tråkigt när böckerna tar slut. Då kom Hungerspelen på tal igen. Jag lånade boken från när-bibblo, men först när de skickade mig en påminnelse om att det var dags att lämna tillbaka för att andra stod på kö kom jag mig för att läsa.

Är ni med mig än? Ni förstår att jag håller på att bygga upp något här.

Så öppnar jag romanen och börjar läsa. Och slutar inte förrän boken är slut. När jag går jag tillbaka till bibblo och väser fram: ”Ge mig nästa bok!” visas jag in i science-fiction-rummet.  Science-fiction-rummet, liksom! En främmande värld. Noga avhållsamhet.

Ändå är det inte SF jag tänker på när jag läser Hungerspelen. Boken utspelar sig i en obestämd framtid, ett slags dystopi där regimen, för att hålla sin befolkning i schack, varje år håller grymma spel där ungdomar tävlar mot varandra. Den som överlever vinner. Jag får i stället tankar om Idol och Robinson när speldeltagarna stajlas upp för att få publikens gillande, på tidningarnas löpsedlar när Katniss och Peeta görs till Kärleksparet med stort K.

Men det som mest gör att jag gillar den här boken så mycket är den är så oförutsägbar. Det är en annan verklighet, tillräckligt möjlig för att jag ska tro på den, men tillräckligt okänd och oanad för att jag ska häpna över händelseutvecklingen.  Författaren  beskriver allt så bra att de omöjliga bilderna blir helt och hållet sanna. Om det är det som är SF så skicka mig till det där bibblo-rummet igen! Men inte förrän jag läst ut Fatta eld!

Hungerspelen. Susanne Collins. Utgiven av Bonnier Carlsen 2008.

- – - – -

Läs mer om boken hos Boktoka.och Bokhora.

foto: Wong Mei Teng.

Virus-apokalyps

Röd rinnande näsa, skrällig hosta och kanske ett och annat ömkande gnäll över ömmande leder: som gjort för att skaffa boktips och sprida virus.

Ett av mina senaste tillskott av bokbloggar jag följer är Feuerzeug. Det är en snygg blogg som stundtals handlar om böcker som jag själv aldrig läser. I bloggens Jag-läser-kolumn finns genren Apokalyps.  Vilken skillnad är det mellan dystopisk litteratur och (post-) apokalyptisk? Maria har diskuterat saken.

När det gäller dystopi och postapokalyps är den första uppenbara skillnaden katastrofen. Samhället i en dystopiberättelse behöver inte ha hamnat där det är på grund av någon stor omvälvande händelse, utan kan ha glidit långsamt neråt. En viktig skillnad är också att det dystopiska samhället är orsakat av människan själv och inte av någon yttre faktor, vilket kan vara fallet när det gäller postapokalyps.

Post-apokalyps skulle då vara Vägen av Cormac McCarthy, eller hur? Men vad är en virusapokalyps. Det namnet kittlar. Och passar mitt (inte alltför) ömkliga tillstånd. Så Feuerzeug – ge mig ett boktips på virusapokalyps!

Oppositionspartiet av Gun-Britt Sundström

Först googlar jag efter bilder av en abiturientmössa, men hittar ingen bra. Saga Sandler och hennes kompanjoner hittade sina på Buttericks: grekiska hjälmar av stålgrå papier maché. Själva idén med mössorna var att visa att nu har jag gjort mina examinationer och är klar för studenten. Abiturienten försvann med studentexamens upphörande 1968 för

den beramade gymnasieutredningen är klar och resultatet har publicerats. Maximus talade om det på latintimmen. Han talade så att han glömde att förhöra läxan, han talade så att att tårarna plaskade på bänklocken. Inte för att det egentligen bekymrar oss hur gymnasiet kommer att se ut när vi är ur det – efter oss syndafloden.

och snart är det dags igen för gymnasium 2011 och den gamle latinläraren Maximus skulle jubla.

Ha! Det var väl en inledning för kommentarer om den lilla godbiten Oppositionspartiet. Jag läser den från alla håll. Från abiturient-hållet, som lärare och ur ungdomsperspektiv. Från alla lägen fungerar det så bra att läsa romanen. Till exempel så här: Jag blundar och ser mig själv kliva in i klassrummet. Har något lämpligt verk – Harry Martinsson? – i handen och utkräver de rätta svaren av lydiga vältaliga elever. På rasten rusar eleverna ut på skolgården oavsett väder, för att få en lämplig nypa luft. Kanske ser jag – o hemska tanke – någon uppnosig ung fröken som gömmer sig inomhus. Lite regn har faktiskt aldrig skadat och nu blir det anmälan till Klasskonferensen. Hur ska det gå? Om de inte fogar sig i gängse normer!

Femtio år senare och halleluja för att vara lärare och heja oppositionen! Sådant utvecklar. Det är säkert roligt att gå i gymnasiet om det är bra. Är det inte bra är det likafullt vidrigt att år efter år inramas i en Klassgemenskap man inte valt. Saga Sandler har det i både ock och jag är övertygad om att mina gymnasieelever skulle känna igen sig i romanens funderingar och erfarenheter. Även om inramningen av den tidstypiska skolan säkert skulle locka till skratt, och kanske viss fasa. ”Men fick verkligen lärarna göra så där!” Visst är det här en tidig Sundströmsk roman, lite vild och associativ, men sammanhållen och välskriven. Och vilket språk!

Oppositionspartiet. Gun-Britt Sundström. Utgiven av X publishing

foto: ilco

- – - – -

Jag minns också Anden i glaset. Vi satt i Lenas rum och hade ritat upp alla bokstäver på ett stort ark och dessutom ja och nej i egna ringar. Glaset värmdes upp och gled sedan elegant fram på pappret. Frågan om vem jag skulle bli ihop med besvarades B-U-Y-H-H-T vilket jag självklart tolkade som Stefan. Dock hade anden fel, meddelar dagboken.

Tåg

10 september 2006 hävdade jag att jag läser alla romaner med ordet tåg i titeln. Det borde kunna vara sant eftersom skönlitterära titlar faktiskt inte särskilt ofta innefattar tåg, tänker jag och letar. På Bokus finner jag tre:

Självaste loket

Kvinnor på ett tåg av Anita Nair, Främling på tåg av Jenny Diski och Medan ett tåg rullar in av Rolf Rådén

Endast den sista har jag inte läst. Men tre nutida tåg-titlar, det räcker väl inte? Adlibris lägger till: Man kan inte vara neutral på ett tåg i rörelse en memoar av Howard Zinn, vilken jag inte läst. Detsamma gäller för Resande med tåg och andra noveller av Rolf Andersson. Allra mest lust att läsa får jag för Varning för tåg av John Billow. Eller varför inte nyutgivningen av Sven Wernströms Mannen på tåget från 1971.

På bibblo-sökning efter äldre tåg-titlar hittar jag ett tjugotal som exempelvis: Möte på tåg av Orio Vergani.  James Baldwins När alla tåg har gått och Främlingar på tåg av Patricia Highsmith.

Knappt 30 titlar med tåg i alltså.  Ganska ovanligt är det väl ändå? Och jag blir dessutom en som dessutom har många tåg-romaner framför sig.

Spill – en damroman av Sigrid Combüchen

Jag är betagen och hänförd fram till ungefär sidan 172. Då gör jag ett längre läsuppehåll, flera dagar, och när jag ska fortsätta läsa har jag nästan svårt att hålla uppe intresset. Varför det? Jag måste bena ut.

Spill handlar om en författare som heter Sigrid Combüchen. En dag får hon ett brev från Hedwig Langmark som intresserar sig för en tidigare roman, närmare bestämt frågar hon om en bild som refereras i romanen. Hedwig tror sig veta att fotot föreställer henne själv och hennes syskon. Ur detta brevväxlande växer en tredje text fram som berättar den unga Hedwigs – Hedda – historia. Vi får tre perspektiv alltså: Berättarjaget författaren Combüchen, den unga Hedda och den äldre Hedda.

Inledningsvis är upplägget långsamt och mycket pedagogiskt. Breven från äldre Hedwig, den nutida berättelsen i jag-form om den skrivande ljugande författaren och 30-talsberättelsen om Hedda. När författaren har läsaren i sin hand, integreras de tre perspektiven allt tätare med varandra. I synnerhet den gamla och unga Hedwigs berättelser. Det är mycket skickligt och elegant skrivet och inte svårt att hänga med eller förstå.

Omedelbart efter att Hedwig Langmark sänt brevet börjar författar-jaget ljuga. Att hon bor i Hedwigs barndomshem, att hon hittat fotografierna på vinden. I själva verket är de köpta på en antikaffär och hon bor inte alls i de där huse. Genom åren samlar författar-jaget allt mer material om Hedwigs liv och försöker få veta mer om varför Hedwig som ung inte tog de chanser som var möjliga. Hedwig svarar:

Jag måste faktiskt säga det rent ut, eftersom du ställer ledande frågor som vill ha det till att jag skulle ha varit ”något mer” eller djupsinnig eller mystisk. Inser du inte att det är otrevligare för mig om du tror att jag har missat eller förfelat mitt liv och att jag är offer, än att det blev som det skulle bli?

Men författar-jaget vill något annat med den unga Hedda och tänjer på gränserna för sin berättelse. Det förspillda livet – vem bestämmer vad det är? Här finns en konflikt mellan författar-jaget och Hedwig Langmark.  Vem vinner – fiktionen eller sanningen? Eller är det egentligen samma sak?

Allt är bra. Välskrivet. Välkomponerat. Välberättat. Så varför tappades en del intresse? Jag kan inte sätta fingret på det. Jag gillade författar-jagets delar, breven från Hedwig L likaså. Men Hedda själv, den unga Hedda blev aldrig lika berörande som jag hade önskat.

Spill – en damroman. Sigrid Combüchen. Utgiven av Norstedts 2010 (och jag tror att romanen kommer att vinna Augustpriset)

- – - – -

Foto: Bethany Carlson

Henrik Langeland

Jag botaniserar i OOOF bok och hittar Henrik Langeland. Jag var riktigt förtjust i hans Wonderboy som kom ut på svenska 2005 och jag skriver

Jag erkänner. Ge mig en finansiell rapport och pulsen ökar. Min bakgrund som informatör med finansiell information som specialitet har satt sina spår. Jag är en sådan som kapitel 37 i den här boken riktar sig till. Att läsa en roman som inkännande och trovärdigt slänger sig med organisationsscheman, finansiella upplägg och diskussioner kring uppköp och fusioner är en sträckläsare för mig.

Sedan 2005 har jag blivit ringrostig i ämnet, det är nog så. Men fortfarande skulle jag vilja hitta böcker om Kontoret, ett ställe jag har varma tankar om.  När jag nu tittar runt vad som hänt efter Wonderboy ser jag att Langeland vikt över på sitt andra ben, litteraturvetarens. Hos Norstedts finns Manuskriptet (som i norsk tappning mkt vackrare heter Francis Meyers lidenskap) vilken jag nu klickar hem från bibblo.