5 september 2010
En sannolik historia av Karin Alvtegen
Jag lyssnar till ett samtal mellan Karin Alvtegen och Dorotea Bromberg. Ett fantastiskt och skärpt samtal. Karin Alvtegen är självutlämnande och öppen, och jag hisnar när jag tycker att hon är privat. Det blir något skört över henne om än i kombination med styrka och handlingskraft. Då slår det mig att att jag har bloggat om någon av Alvtegens tidigare böcker, någon som jag inte tyckte särskilt mycket om, och nu, i mötet med henne hinner jag tänka: tänk om jag skrev något elakt!
En överflödig tanke, faktiskt. Jag bloggar aldrig elakt. Jag skriver förstås varför jag inte tycker om en bok eller andra litterära fenomen, men jag skulle aldrig dundra ut med: Detta var den värsta sortens skitsmörja jag någonsin läst och författaren borde sluta skriva eller dö och förläggaren borde också dö för att aldrig kunna ge ut något igen. 
Ja jag vet, jag drar på. Inte ens i litteraturkritiken hittar man fullt så expressiva känslo-yttranden. Men min poäng är att jag inte har några planer på att sluta vara ödmjuk inför en författare som lägger ner kraft och tid för att skriva sina böcker. Sådant imponerar på mig, oavsett om jag gillar resultatet eller inte. Work hard and be nice to people vill jag. Såväl här som i levande livet.
En osannolik historia har styrkan i att den verkligen, verkligen tränger in i sina karaktärer. Som läsare får jag lära känna Helena, Anders och Anna-Karin ordentligt genom att författaren lägger sig så nära dem, och ger deras perspektiv på världen. Att allt inte nödvändigtvis är så som man själv uppfattar verkligheten, är författarens poäng. Allting är subjektivt och det sätt jag ser på världen blir därmed inte det självklart sanna.
Helena flyttar upp till sitt barndomsparadis med sin man Martin och startar ett litet hotell. Men äktenskapet kraschar därför att, som det förefaller till en början, Martin träffar en annan kvinna. Kvar i den norrländska byn blir Helena och dottern Emelie. Till hotellet kommer en dag Anders som också har en krasch bakom sig, men av en helt annan sort. I huset bredvid bor den person som jag tycker bäst om, trots att hennes åsikter går i strid med mina egna. Barndomsvännen Anna-Karin. Hon är väl skildrad som den där bittra kärringen som ser problem och hot överallt. Och ställer till. Hur ska alla få ordning på sina liv?
På förra årets bokmässa lyssnade jag till Helle Helle, minimalismens mästare. Hon menade att skälet till hennes isbergsteknik är att det är just så som vi förstår andra. Vi kan inte gå in i andra människors hjärnor och få veta vad de tänker. Vi kan bara tolka och förstå dem genom det som de faktiskt säger och gör. Därför ser hennes romaner ut på det sätt de gör, menar Helle.
Alvtegen har en annan berättarstil. Även om det inte finns en allvetande författare som förebådar eller berättar sådant som romanfigurerna inte vet själva återges ändå tankar och analyser tydligt, om än ur ett subjektivt perspektiv. Ibland tycker jag att det är för övertydligt och att läsaren skrivs på näsan. Ett sådant exempel är när synvinkeln i ett enda kapitel ligger hos dottern Emelie . Där ges en psykologisk förklaring över flickans oro för mamman och för ansvaret för att inte överge mamman trots att Emelie skulle vilja flytta tillbaka till Stockholm. Allt det finns redan underförstått tidigare och behöver inte alls skrivas, tycker jag. En författare kan lita på läsaren, att läsaren gör sin del av jobbet. För det är inte svårt att göra det när karaktärerna gestaltas så ingående och omsorgsfullt som de görs i En sannolik historia. Att Alvtegen tycker om sina romanfigurer går inte att ta miste på. Jag tycker att hon gjorde alldeles rätt i att lämna thriller-området men fortsätta det goda psykologiserandet. Det här är en finfin bok.
En sannolik historia. Karin Alvtegen
2 september 2010
Ge mig en bok-serie!
Jag var barn på 60-talet. Med föräldrar födda på 30-talet, inte särskilt radikala, försågs jag aldrig med de mer proggiga barnböcker som Kalle Lind skriver om på sin blogg En man med skägg. Astrid Lindgrens böcker var min ram och Läseboken och Barn från främmande länder var andra typiska val.
På 70-talet läste jag hästböcker. Egentligen var jag inte överdrivet hästintresserad, men bästisen var det och då gällde det att hänga med. Anna-Lisa Almqvists böcker om Annika tyckte jag om men allra mest var det alla böcker om Britta och Silver jag läste. Och läste om. Jag kan fortfarande, så här 35-40 år senare minnas min höga puls när Britta red in Silver och hur hon kom på det fiffiga sättet att klänga på honom när han ryktades för att på så sätt vänja honom med tyngd på ryggen. Och sen en dag – så satt hon på honom. Britta satt på ryggen på Silver, hennes egen fiffiga inridningsmetod hade lyckats! Va, fatta!
Samma entusiasm lades efter hästarna på de litterära sjukhuskorridorerna. Cherry Ames och Lars Martin var mina storfavoriter under den här tiden och jag inredde en egen läkarmottagning i flickrummet. Väldigt få besökare dock…
Jag snöade alltså alltid in på serier. Britta-böckerna, hur många som helst. Lars Martin, också hur många som helst så när nästa fas kom var det också med en räcka sammanhängande böcker, nämligen Ed McBains romaner om Steve Carella och de andra poliserna i 87:e distriktet. Sen tog det slut. Men nu … med tv-serierna som lockat, Grey’s Anatomy, Lost, Gilmore Girls, In Treatment, skulle jag återigen vilja bli besatt av en serie böcker. Vissheten att när jag har läst den här finns ännu en bok, och efter den ännu en. Visserligen tycker jag Charlaine Harris verkar vara en hyvens kvinna, men hennes Sookie Stackhouse-böcker lockar inte. Inte heller deckare. Hjälp! Vad ska jag ta?
