Ödesdiger vändning av Barbara Vine

Jag tror att det är när Helena Dahlgren twittrar om den – lätt hänförd – som jag börjar jaga. Stadsbibblo – köplats 6 och väntetid i veckor. Kompisen B har den visar det sig efter rundringning – hurra! – men ACK hon glömmer den när vi träffas!  Närbibblo har boken men är stängt för sommaren. Förväntningarna stiger under sommaren när det är så segt att få fatt i boken.  Ödesdiger vändning. Dramatisk så det förslår.

Och så äntligen! Efter flera veckor är den i min hand och jag börjar läsa. Romanen börjar i ett nu med upptäckten av människoskelett nedgrävda i en djurkyrkogård. Men inledningsmeningen var den som krokade fast mig i läsningen. Hör här:Kroppen låg på en liten fyrkantig matta mitt på golvet i vapenrummet.

Direkt vill jag veta: vad är det här för ett lik? Att jag nu avslöjar att det är en vovve gör ingenting  för det framgår bara några rader längre ner på första sidan. Genom några perspektivvändningar ringas snart huvudpersonerna in och jag förs tio år tillbaka i tiden då Adam ärvde ett storgods av sin släktning. Eftersom han då studerade fanns ingen möjlighet att ha kvar sitt hus, men han åker ändå dit tillsammans med sin  kompis Rufus.

De tog varsin handfull jordgubbar och gick sedan ner mot sjön. Två andpar simmade omkring där nere, gräsänder med fjädrar som tycktes målade i en genomskinlig grön färg och en häger i luften över sjön på tunna vingar och med dinglande ben. Adam kastade en blick tillbaka mot huset och såg de spetsvingade svalorna som kastade sig in och ut från takåsarna. Han kunde inte andas ordentligt. Känslan var på något vis sexuell, precis så som han hade känt ett par gånger när han var galen efter att få älska med en flicka och trodde att hon skulle säga ja, men inte var säker på det, inte riktigt säker.

Inte kan han slå ifrån sig en sådan känsla. Adam och Rufus bestämmer sig för att stanna över sommaren i alla fall, kanske ha ett kollektiv? Ett kollektiv där var och en sköter sig själva och bara ser till att betala för mat och hyra. De kallar stället Ecalpemos – läs namnet baklänges – och snart får Vivien höra talas om det, tänker sig att här kommer hennes andliga sökande få en plats och ett sammanhang – vilket händer men inte som hon tänkt sig. Hon frågar sin bekant Shiva om han vill följa med och han gör det, han vill bryta sig loss från sina föräldrar utan att oroa dem. Låtsas att han ska djupstudera medicin med några andra läkarstudenter. Snart nog kommer också Zosie med i sällskapet och med henne ändras allt. Det som skulle kunna ha blivit en härlig sommar blir … något väldigt annat.

Redan från början presenteras tragedin, de döda människorna i djurgraven. Barbara Vine tar mig hela vägen mot en upplösning, bit för bit får jag veta och förstå. Så snyggt flyttar hon mig mellan då och nu, mellan huvudpersonernas ångest,  skuld och lättnad och åter i skuld och ångest i takt med att polisen kartlägger vad som egentligen hände där på den isolerade lantegendomen. Och just som jag tror att jag har saken klar för mig kommer en avslutande twist som får mig att dra efter andan.

Ödesdiger vändning. Barbara Vine

- – - – -

Foto: Oliver Gruener

Södermorsor av Lena Kallenberg

När vi flyttar hit vandrar jag Södermalmsgatorna upp och ner, börjar läsa Fogelström och lär känna hus, gator och historia. Sen vänjer jag mig. Jag är inte hemma-blind men utforskningen blir inte lika skimrande.

Två saker händer: Jag uppskattar alldeles vansinnigt mycket att promenera när det inte längre är en självklarhet att gå hur långt och länge jag vill. Jag läser Södermorsor och får se ett sent 70-tals-Södermalm vilket lockar ut mig på gatorna. Jag gör kort-korta vandringar mellan husen, sitter på bänkar och murar och verkligen B-E-T-R-A-K-T-A-R fasader och fönster.

I Södermorsor finns 3 kvinnor och deras barn. I dagboksblad följer jag en tuff vardag med försörjningsångest och kärlekslängtan. När roman-Lena jobbar i hemtjänsten träffar hon gamlingar som berättar om det Södermalm som inte längre finns. Med tidens gång romantiseras grannsämja och sammanhållning. Valrörelsen 1979 diskuteras och hur ska det gå? Med allt?

Södermorsor. Lena Kallenberg

Edward Finnigans upprättelse

Uppmaningen kommer från flera håll: Edward Finnigans upprättelse, den ska du läsa. Jag är mindre angelägen. Kriminalromaner är inte min bästa läsning. Men i sommarens bokyra läser jag den och tycker att den är väldigt lyckad. Författarna problematiserar inte bara dödsstraff utan vårt förhållande till det och vår hämndlystnad. Som berättelse är den välbyggd och håller läsaren i sin hand ända till slutet och en bit därtill. Jag fastnar både i historien och i fällan.

Så, jag för uppmaningen vidare:  Edward Finnigans upprättelse, den ska du läsa.

Edward Finnigans upprättelse. Roslund och Hellström

Tematrio – utan böcker

Lyran uppmanar oss att berätta vad vi gjort under semestern! Jag har mest läst pga av nedanstående punkt 2. Men övrigt har jag gjort tre bra saker.

1. Besökt Lofoten. Älskar!

2. Titthålsopererat knäet. Är glad över

3. Gymmat. Älskar också. I alla fall när jag är där.

Den glömda trädgården av Kate Morton

Glömda eller gömda tänker jag när jag skriver rubriken. Det fungerar med båda epiteten då den här berättelsen tillhör de böcker som i sina inledande rader presenterar en hemlighet som gömts genom årtiondena  och alltmer fallit i glömska. Kring sekelskiftet 1800-1900 gör Eliza i ordning den vackra muromgärdade trädgården för att glädja sin kusin Rose. I en snitslad bana genom decennierna återkommer trädgården och blir central i den historia där den gömda och hemlighetsfulla släkthistorian ska blottläggas och gåtan med trädgården lösas. Australien tidigt 1900-tal, England mitten av 1970-talet och nutid. Metodiskt rör sig författaren mellan de olika tidsplanen.

Det här tipset kom från Lotta Olsson och DN Söndag och jag när jag lånade den tänkte jag att boken skulle fungera som en uppslukande verklighetsfränvändande roman som är så utomordentligt bra att ha vid jobbstarten. Då när man går från semesterns 0 till arbetslivets 100.

Romanen fungerade perfekt. Den är som ett sockersug och jag fick slita hårt för att lägga ifrån mig boken. När de sista 50 sidorna återstod var det kväll, jag var trött och jag har aldrig lyckats läsa vid läggdags. Jag somnar omedelbart. Denna gång med surmulen irritation. När jag vaknade klockan sex på morgonen därpå var min första tanke: ”jag måste läsa ut den nu”.

På ingång från bibblo är Dimmornas lek (The shifting fog) av samma författare där A shocking secret threatens to emerge; something history has forgotten but Grace never could. Exakt det knark jag behöver.

sommarläsning – enkät

Från bokhora hämtar jag sommarläs-analysen

1. Bäst i sommar?

Vänner för livet. Du eller aldrig. Fru Freud och jag.

2. Sämst i sommar?

Näe, jag har inte läst något supersämst i sommar. Utrensning är den jag inte läste ut.

3. Vad har du helst läst på stranden?

Ingen läsning alls på stranden. Ingen strand överhuvudtaget. Här var det terrassläsning med sjöutsikt

4. Var har du läst mest?

som sagt, i solstolen!

5. Har du haft något läsprojekt under sommaren som du lyckats eller misslyckats med?

Projektet var ”läsa mycket.” Det gick bra. 25 böcker.

6. Nämn en ny bok som du har köpt i sommar!

ny och ny men … Jag gick mig ut i världen en sommarmorgon. Köpt på Bokborsen

7. Vad ser du fram emot att läsa i höst?

Beate Grimsruds nya!

Mitt sommarlov var jätteskönt

Sommarlovet framskred i maklig takt och jag är glad för all den värme som blev (och som kommer!) Mina dagar i solstolen på balkongen – som gjorda för knäläkning och för läsning – har varit välgörande. Min plan var att läsa mycket. Så här blev det:

Lyckan är en sällsam fågel. Hemsökelse. Volvo lastvagnar. Vit skit. Svedd. Profeter mot strömmen. Utrensning (i alla fall halva). Stalins Kossor , Jag skulle vara din hund (om jag bara finge vara i din närhet). Den kärleken. Konsten att vara ungkarl. Änglar. Den dubbla tystnaden. Saker som aldrig händer. Sommaren jag blev vacker. Du vet var jag finns. Vänner för livet. Du eller aldrig. Mannen i mina drömmar. Fru Freud och jag. Jag gick mig ut i världen en sommarmorgon. Dharmagänget.  One Day. Edward Finnigans upprättelse. Södermorsor.

One Day av David Nicholls

När jag läste Lars Noréns En dramatikers dagbok ville jag börja om mitt liv för att kunna dokumentera det bättre.

När jag upptäckte Moleskine-böckerna var jag beredd att skriva om samtliga anteckningsböcker från barndomen och framåt för att det skulle vara så snyggt.

När jag läser One day vill jag genast rekapitulera allt som hände ett visst datum tjugo år tillbaka i tiden. Jag plockar fram mina anteckningar. Se på mina tre första pre-tonåriga dagböcker. Den rosa med kärleksparet är den första. Därefter köpte jag den bruna där jag så vackert klottrat Kiss me please i det röda hjärtat. Den röda blanka kom därefter. Alla nogsamt försedda med anordning för det Viktiga Låset.

Hursomhelst, ingen bra rekapitulering,  jag skriver ju inte anteckningar varje dag. Så när jag börjar läsa i skrivböckerna lyckas jag inte hitta den kontinuitet som bygger upp One day och där författaren låter oss följa Emmas och Dexters liv med nedslag varje 15 juli under en 20årsperiod.

Men tre nyårsaftnar lyckas jag skrapa ihop.

31 december 1971. Idag fick jag påssjuka. Kicki och jag åkte paråkning på skridskobanan. Ramlade minst 100 gånger.

31 december 1972. I morgon ska vi åka till mormor. Det roligaste som finns är att åka till mormor.

Den 31december 1973. Idag är det nyårsafton och Elisabet kommer hit och sover över. Det ska bli kul. Klockan 12 ska vi skåla champagne och sedan ska vi smälla smällare. Det är skitkul. Tjoho !!!!!

Inte mycket att bygga på. Numera är anteckningarna mer introspektiva analyser och ännu mindre OneDay-intressanta, men idén med nedslag en viss dag under många år är lysande.  1988 träffas Emma och Dexter. Den kärleksrelation som skulle kunna bli av startar liksom inte. De blir istället godaste vännerna men efter några år blir det glapp även i vänskapen. Dexter är programledare i tveksamma tv-produktioner, snobbig och ganska bitter och ständigt halvpackad. Emma är lärare och sliter på med sina romanprojekt. Partner kommer och går. Så också åren, nedslagen görs varje 15 juli med tillbakablickar. Referenserna och kopplingarna till samtiden är eleganta och läsvärda. Det är roligt och intressant att läsa.

Redan från början antar jag att det här kommer sluta med att Emma och Dexter fattar att de är varandras, att hela progressionen i romanen ligger i de ska bli det utkorade kärleksparet. Effektivt och år för år bygger författaren upp förväntningarna. När de till sist äntligen slår till och gifter sig återstår en bra bit roman. Hur tänker Nicholls avsluta det här? bara han inte låter någon av dem dö, tänker jag. Det vore ett sådant trist och simpelt grepp att få ett slut.

Spoilervarning

Författaren låter en av dem dö, och jag tappar intresset men läser ändå färdigt. Vi diskuterar: hur skulle han kunna avslutat? Besöket på berget och tillbakablickarna till 1988 skulle fungera bra utan att de som nu blir nerkladdade av ett ”åh, vad tragiskt”. Men vi är osäkra. Vi hittar inte något bra sätt.

Jag läser andra bokbloggar som är hänförda av One Day. Och jag ska inte gnälla. Det här är en god idé, väl genomfört skrivande och när jag inte kan komma på ett bättre slut själv, vem är då jag att klaga?

One Day. David Nicholls.

- – - – -

Mer om dagböcker

Road trips

Jag gillar att åka på bilsemester och vill att det varje år ska bli några sådana bilåkardagar. Det är kul att bestämma vart man ska åka, när man ska åka, var man ska stanna. Att spontansvänga in på möjliga och omöjliga ställen och hitta finfina övernattningsställen.

Men allra mest gillar jag allt man kan packa med sig i bilen. Att fälla upp bakluckan, konstatera att utrymmet är som ett smärre förråd och sen lasta in allt jag inte kommer att behöva. Bara det är värt en bilsemester. Jag tror det beror på de åren när Alla Mina Barn var små. Jag var 21 när den äldsta föddes, reslusten var stark och vår övertygelse var att om föräldrarna har roligt, har barnen roligt. Det tycker jag fortfarande. Varken barnafadern eller jag hade körkort utan buss och tåg gällde samt ett och annat flyg.  Alltså släpade vi på barnvagn och pytteliten packning. Varje pryl övervägdes. Behöver vi den här? Alla Mina Barns saker hade förstås företräde och vi föräldrar fick ta den plats som blev kvar. Vi reste i Europa och när den yngste i barnaskaran firade femmånaders-dagen gjordes det i såväl London som Paris.

När så körkort och bil skaffades var det häftigt att kunna ta med så många onödiga saker. Bara så där! Vilka leksaker ska med? Skitsamma, ta med alla! Och ombyteskläder för fjorton veckor och alla böcker som tänkas kan. In i bagaget bara.

I år gjorde vi en kortkort tur till Värmland och Dalarna. Inga barn var med men packningen var tämligen omfattande ändå. Mina roman-compadres på resan var Laurie Lee och Jack Kerouac. JK har förvisso skrivit om roadtripparnas road trip med On the Road, men den här gången var det Dharmagänget jag läste.

Jag hoppade på ett godståg från Los Angeles mitt på dan och en dag i slutet av september 1955 kom på en öppen vagn och la mej ner med duffelbagen under huvet och benen i kors och betraktade molnen medan vi rullade norrut till Santa Barbara.

Inte bara det  yttre luffandet är centralt i Dharmagänget. Den handlar dessutom om zenbuddhism och det var mitt huvudskäl att läsa boken. Jag tänker efter ett tag att om man inte har någon aning om vad buddhism är i allmänhet, och zen-varianten i synnerhet så borde det bli en ganska obegriplig bok. Eller räcker det med att läsa den som en berättelse om en ung man som letar efter ett sätt att leva meningsfullt – ett liv här och nu? Jag vet inte. Jag läser den i alla fall som en text som en presentation av zenbuddhismen för bredare kretsar här i väst. I romanen är buddhismen långt från saffransklädda munkars spartanska liv och snurrande bönerullar. JKs buddhism är en buddhism för vardagen. Att leva här och nu och njuta och i meditationen hitta inte bara sanningar utan också starka upplevelser.

En natt sa Avalokitesvara Bönhöraren och Uppfyllaren i en syn till mej ”Du har fullmakt att påminna folk att de är oändligt fria” så jag la handen på mej själv för att påminna mej själv först och kände mej glad sen, ropade ”Ta” öppnade ögonen och ett stjärnskott sköts

Jag gick mig ut i världen en sommarmorgon gjorde Laurie Lee i början av 1930-talet. I korta geografiskt avgränsade kapitel blir jag hans medvandrare. Han är nitton år när han lämnar sitt ”lantliga hem” för att vandra till London. Men storstadslivet räcker inte.  Nu hade jag bott i London nästan ett helt år utan större behållning än valkar i händerna och en publicerad dikt. Dags att dra vidare.

Vart skulle jag alltså fara? Det var bara en fråga om hur man skulle ta sig dit – Frankrike? Italien? Grekland? Jag visste ingenting alls om något av dessa länder, det var bara namn med en vag klang av opera. Inte heller kunde jag några språk och skulle alltså känna mig som en nyfödd vart jag än valde att resa. Då kom jag ihåg att jag någonstans hade snappat upp en fras på spanska som betydde ”Vill ni vara vänlig och ge mig ett glas vatten?” och det var förmodligen denna lilla stump livlina som fick mig att bestämma mig. Jag beslöt att fara till Spanien.

Se där ett inspirerande tänkande när det gäller att resa. Oplanerat och spontant. Ingen plats för ohämmat packande dock när man ska vandra.  Istället: bara sätta det ena benet framför det andra och gå. Visst lockar det!

Dharmagänget. Jack Kerouac

Jag gick mig ut i världen en sommarmorgon. Laurie Lee

- – - – -

Jag läste Dharmagänget i översättning av Lars Wilson. Det finns en senare översättning men vem törs läsa den efter att ha läst den här artikeln.

Inspiration till att läsa Laurie Lees bok hittade jag här.

Foto.