7 juli 2010
Svedd av Sandra Gustafsson
Jag bad att få läsa den här romanen. Men när jag får den i handen ångrar jag mig nästan. Jag – mästaren i att skapa inre äckliga bilder av de lästa orden, värre än värstaste skräckfilmen – brukar numera passa mig för att läsa böcker som alltför detaljerat beskriver åverkan på människokroppen. Det här är en otäck bok, men det centrala i Svedd är trots allt inte de fysiska övergrepp som huvudpersonen Helena utsattes för som barn. Nu är hon vuxen, har träffat en man att verkligen V-E-R-K-L-I-G-E-N älska och bli älskad av. I nära samtal och samvaro med David läks hon, blir till och blir människa. Parallellt med detta och i backspegelsberättelser om barndom där såväl pappa som mamma burit sig vidrigt åt, löper samtalen med en psykolog på rättspsyk och mer och mer förstår jag som läsare att någonting har hänt, något som inte skulle…
I vilstolen på balkongen sträckläser jag och tycker att författaren på ett bra sätt har skildrat kärlek som bär iväg för långt. Den trasiga Helena framställs inkännande och respektfullt. Boktoka menar att ”Samtidigt som det är obehagligt och otäckt så är det som att det inte riktigt når fram till mig, det blir inte på riktigt, det skär mig inte i hjärtat.” Jag kan på sätt och vis hålla med. Jag tycker också att boken är obehaglig och välskriven och gestaltar sitt ämne väl. Och kanske är det just i min förväntan på att det kan bli ännu otäckare beskrivningar som gör att jag sätter upp en mental sköld som distanserar mig från boken.
Svedd. Sandra Gustafsson.
6 juli 2010
Jag är hääär nu
Idag utökas min promenad till 25 minuter – vilket gör att jag hinner med att 1. åka buss till sportaffär och 2. köpa bra skor för att 3. promenera hem igen. That’s it.
Så för att få ännu lite mer vidgade vyer fortsätter jag att turnera runt bland bokbloggarna. Boktoka botaniserar bland höstens utgivningar av såväl vuxen- som ungdomsböcker. Det påminner mig om jag kan släpa ut den tjocka katalogen från svensk bokhandel på balkongen och bläddra i. När Alla Mina Barn var små tittade vi i leksakskatalogerna och roade oss med att välja en sak på varje sida som vi ville ha – även jag, jag älskar leksaker. Jag kan göra på samma sätt med Höstens böcker.
Snowflake skriver verkligen inte om Ingmar Bergman. I stället berättar hon en skitrolig historia om varför Käbi Laretei var gift med Valentin Olsson och konsten att ta hjälp av små lappar. I norraste norr läser Jag är Jag En värld för Julius, en roman som inte heller jag har hört talas om. Bilden från Tromsö är så himla fin. Påminner om Lofoten.
Apropå vackra bilder finner man ofta sådana hos Ingrid, vars blogg alltid har något nytt att läsa. Nu läser jag om hur hon har köpt några böcker från senaste utförsäljningen från sitt bibblo. Jag ska också ta mig till mitt bibblo som kör med sommartider endera dan för att hämta en bok – Du eller aldrig av Malin Kivelä – som jag fick tips om hos Bokbabbel. Där beundrar jag förresten hennes nya bokhyllor. Att det är så härligt att gå igång på det!
Hos Lyran är tematrion att läsa i hängmattan. Jag gör det ju i solstolen, men det måste ju räknas ändå.
Utgångspunkten är lätta böcker som man helst kan hålla i en handen. De fattiga i Lodz som jag snart ska läsa är ett dåligt val för min stol. Istället:
1. Mike Gayle. Konsten att vara ungkarl. Den känns lite sladdrig den här boken, men den har hittills funkat i 50 sidor, så jag håller tummarna att det går vägen.
2. Haruki Murakami. Vad jag pratar om när jag pratar om löpning. När man är återhållsam i aktiviteterna är det roligt att läsa om de som inte är det.
3. Bodil Malmsten. De från norr kommande leoparderna. I värmen är det lätt att slumra till. Med något kortare texter kan man ta sig en tupplur efter varje sida.
Nu omsätter jag teori i praktisk handling.
6 juli 2010
Nyreligiositet
Lugn tillvaro där dagens 20minuters-promenad varit det häftigaste de senaste två veckorna har också medfört att min sommarkurs har gått som smort. Jag är ju religionsvetare och just nu tänker jag att religionsvetenskapen måste vara det mest intressanta område som finns. Det sträcker sig över stora områden som kultur, historia, psykologi, sociologi eller vad man väljer att sätta belysningen på. Just den här kursen handlar om nyreligiositet, i huvudsak krist-alternativa rörelser under de senaste 200 åren.
När jag undersöker olika religioner fascineras, förundras och stundtals förfäras jag. Det är så enastående intressant att analysera vilka faktorer som påverkar en stiftare att starta en religion. Vad är det i samtiden som möjliggör att det fungerar? Vilka faktorer triggar igång? Vad lockar människor att tro? Hur ser relationen till samhället ut? Utöver nyare forskning i form av föreläsning och kompendium användes tre böcker jag redan läst, men som i det här sammanhanget korresponderade väl med varandra. Jag måste slå ett slag för Olav Hammers Profeter mot strömmen som kom ut 1999. I den berättar han om olika kreativa genier som skapade nya religiösa tankeskapelser, somliga skulle säga på grund av gudomliga upplevelser eller insikter. Hammers sätt att skriva är tydligt och skarpt. Han förväntar sig en klipsk läsare, utan att för den skull göra det svårt att läsa.
I bokhandeln finns inte boken längre, utan det blir att gå till bibblo eller bokbörsen. Men läs den!
Profeter mot strömmen. Olav Hammer.
5 juli 2010
Somliga går med trasiga knän…
… eller det gör jag ju inte längre. Jag går med ett reparerat knä! Det är skillnad det. Att bli återställd ska ta sisådär 4 veckor. Att bli bra, ja då får jag lägga på några månader till. Jag hade tre önskningar innan jag sövdes.*
1. Att jag skulle vakna upp igen
2. med hjärnan vid god vigör
3. och att jag skulle kunna gå.
Tack och lov, alla tre gäller! Idag t ex, 2 veckor efteråt kommer jag ta en promenad på 1,5 kilometer. Men man kommer faktiskt inte så långt då. I stället gör jag en blogg-turné, och tittar runt och ser vad ni läser och skriver.Här är ett urval nedslag:
Hos Textappeal skriver jag en kommentar om både Stalins kossor och På stranden, plus får tips om en intressant debutbok: Viktoria Myréns I en familj finns inga fiender.
Mrs B presenterar en bokhög som får mig att svimma när jag numera tänker nedmontering av bokinnehav än tvärtom. Men jag svimmar också av längtan eftersom jag, som alla ni andra, älskar bokhögar. Som tips från England tar jag Benoîte Groults Saltstänk på huden.
Hos Om böcker som jag hunnit läsa, slänger jag in ett boktips om Per Agne Erkelius Hotel Galicja som är en av årets bästa läsningar. Vixxtoria filosoferar över detta med att läsa ut det som hon påbörjat men som av olika skäl aldrig blivit klarläst. Roligt inlägg! Caroline på Tchoupitoulas, bokbloggarnas poetissa, kallar det att dricka ur littslattar.
Camillas läsdagbok bjuder som vanligt på kulturella utblickar och inblickar. När hon skriver om bibblot i Halmstad tänker jag att jag kanske skulle planera en resa som bara handlade om att besöka snygga bibliotek.
Hos Ett hem utan böcker gör jag avbön. Jag vill så gärna läsa böckerna i Martinas läsprojekt Skrivande svenskor 1900-1950. Men det går trögt. Jag har bara läst Herr Arnes penningar. Den blå rullgardinen som är juli-augustis bok står i hyllan och jag ska göra ett försök igen.
Helena har läst om Ellen Key och det har jag också just gjort. Kommer i en bloggy inom kort.
Det där får vara dagens tripp. Nu kallar vilstolen igen.
—–
* Min första önskning kan tyckas ngt dramatiskt, men Ulf Lundell säger att åren innan 50 är fyllda av dödsångest. Så jag är normal.
1 juli 2010
3 gånger Oksanen
En hel, en halv och ingen alls.
Jag sparar Utrensning till sist på Lofoten-resan. Har längtat, klappat lite på den ibland, undvikit att läsa om den i tidningar och bloggar. Men de beundrande hänförda rösterna har hörts ändå. Det här. DET HÄR! Så förväntningarna är förstås skyhöga när jag börjar läsa.
150 sidor in i boken har jag fortfarande inte fattat haussen. Visst handlar romanen om en värld som inte särskilt skildrats tidigare, visst har Oksanen ett gott språk. Men jag är besviken och oengagerad. Är det inte mer än så här? Det finns dock inte en negativ recension av boken. Alla älskar den. Ä-L-S-K-A-R. Så jag drabbas av ångest. Vad är det för fel på mig då? Vad är det jag inte fattar?
När jag får Stalins kossor i min hand får jag det med de uppmuntrande orden att den är bättre.
Temat finns kvar: vad hände i Estland under Sovjettiden. Här i Stalins kossor är det tre generationer kvinnor som skildras, också i olika tidsplan, men sinnrikt och aldrig svårt att förstå. Anna, den yngsta som är född i Finland, hennes Estlandsfödda mamma Katarina som utvandrar från Estland till Finland och mormor Sofia som bor kvar i den lilla hålan i Estland. Det gäller att passa in – var man än är.
Så om jag ville att mormor skulle behandlas väl och att hon skulle få hjälp när hon behöver det, och om jag själv ville bli betjänad, så skulle jag se finsk ut och klä mig i de mest mellanländska kläderna, sten- eller dessförinnan snötvättade jeans eller jeansjacka. [...] Och inte på några villkor såna där stora rosetter i håret som ryska flickungar brukade ha, inga hårknutar och hårnålar, gud sig förbarme. För visst vill jag väl att mormor ska hade det bra? Visst?
Det hjälper inte. Man är fel. Oavsett. Genom att röra sig mellan de tre kvinnorna, och också i olika skeenden och tider i deras liv skapas en intressant och spännande roman. Kvinnorna är komplexa och väl skildrade. Samhället i de båda länderna och i de olika tiderna gestaltas initierat. Som en röd tråd i romanen löper tankar om maten. Bristen på maten i Estland. Matfrossan. Bulimin. I vilken ordning man ska äta för att det ska vara enklast att kräkas upp. den. Att svälta och att svältas.
Om du inte släpper in mig i badrummet efter maten så kommer jag att hata dig. Förstår du? Låt mig gå. Släpp!
Jodu, det här var mkt bra. Jag tar en liten vers.
En upp och en i minne. Den tredje har jag…
Den Oksanen jag har i sinnet är Baby Jane. Hon som ligger snäppet före mig i Oksanen-läsningen och som gav mig Stalins kossor sms:ar nu:
Har läst Oksanens Baby Jane. INTE BRA! Pratig, oengagerande, griper inte på minsta vis tag i mig som läsare. Blir snudd på förbannad faktiskt.
Där ser man! Kanske är det det som är grejen, ha extremt E-X-T-R-E-M-T lågt ställda förväntningar, liksom! Hursomhelst: Baby Jane får ligga till sig ett tag så får vi se.
Utrensning. Stalins Kossor. Sofi Oksanen
—–
Foto: Kriss Szkurlatowski
