Vit skit av Oldbrind Pseudonymf

Här läser jag om Oldbrind Pseudonymf. När författarens bok Vit skit landar i brevlådan är jag redan nyfiken. Den får komma med till Lofoten, tänker jag. Det var tur det.

Den allra sista resan från Svolvaer är 22 timmar lång och går först med buss till Narvik och därifrån med tåg till Stockholm. Varje minut mellan Svolvaer och Kiruna tittar jag ut genom fönstret. Från Kiruna och neråt blir det bara varannan. Tåget har en behaglig rytm att läsa till. Det är bara vi i vår sovkupé och i korridoren finns inte många andra den här gången. Om man bara tar en sittplats kostar det 150 spänn att åka upp till Narvik om man bokar 90 dagar i förväg. 150 spänn! Jag tycker det är otroligt billigt. Ska man ha sängplats får man förstås slänga på några hundralappar. Åk till Narvik och fortsätt vidare till Lofoten, är min uppmaning!

(Promo: Bo på  Mathisvika Gjestehus i Svolvaers grannby Kabelvåg. En liten vän till mig som förestår det hela.)

De minuter jag inte ser ut genom fönstret läser jag Vit skit, en roman som handlar om livet för några unga män i Stockholm.  De hänger på Baren, utbyter åsikter om sakernas tillstånd, super och knarkar.  Jobben kommer och går.  Det låter som en snabb sammanfattning av Jack, eller hur? Och Vit skit har förvisso sina paralleller med Lundells första roman, men med den rasande stora skillnaden att det här är nu sent 2000-tal och Stockholm är helt annorlunda. Referenserna till samtiden är tydliga men samtidigt är problemen tidslösa. Jakten efter kärleken står Ronny för. Eller snarare Jakten efter Ronny står kärleken för hur ska en sån som han… Smärtan rinner ur tuschpennan ut över tunnelbanans fönster, väggar dörrar

Boken är realistisk och människornas liv väl skildrat, och trots svärta och desillusion, inte minst Ronnys föga hopp om framtiden, blir jag inte deprimerad eller hopplös av att läsa den. Jag läser gärna mera.

Vit skit. Oldbrind Pseudonymf

Volvo lastvagnar av Erlend Loe

Jag började läsa Doppler för flera år sedan men slutade och som jag minns saken beror det på att Doppler knivmördade älgkalven Bongos mamma.*  Men nu när det var dags för ny Norge-resa uppmanades jag att läsa Volvo Lastvagnar. Jag hoppade bara över ett avsnitt i romanen, nämligen detaljerna om Maj-Britt och undulaterna.*

Maj-Britt är en äldre dam som tycker att hennes man aldrig fick riktig cred för sin utveckling av en lastvagn av typen Volvo Globetrotter. Hon ägnar därför en del tid att påminna den nuvarande ledningen i Volvo Lastvagnar om detta. När hon träffar Doppler kommer han att hjälpa henne att utföra det slutliga anfallet.* von Borring är Maj-Britts granne. Han är hängiven scout och mycket förmögen. Maj-Britt och von Borring är inte längre goda vänner. Maj-Britt ägnar också en del tid för att påminna von Borring om detta. Och också här blir Doppler en viktig länk i händelseutvecklingen.*

Att Volvo lastvagnar är en fiktion påminner författaren oss läsare hela tiden om genom att ständigt gripa in i fotnoter.*

* ang. mamma, Nora och den nya bäsisen. Detta hänvisar till en tidigare text om Doppler som det på intet sätt förväntas att läsaren av den här texten ska känna till. På ett sätt kan det naturligtvis vara en fördel att ha läst den förra texten, men på ett annat sätt kan det vara en nackdel.

Volvo  Lastvagnar är en festlig bok, med existentiella frågor som skvalpar under den roliga ytan Men den är inte i  klass med det existentiella djup som finns i  Naiv.Super.*  Kanske är jag den sista som inte hade läst Volvo lastvagnar, då den har några år på nacken. Om jag ändå inte är den sista som läst den, rekommenderar jag den varmt för sommarläsningen.*

Volvo lastvagnar. Erlend Loe

—–

* ang älgkalvar. Jag blir väldigt lätt rörd och berörd av lidande för djurbarn. När lille Bongo blev ensam och utelämnad till Dopplers godtycke blev det för mycket för mig. Nu visade det sig i denna senare bok att allt ordnade sig för Bongo, så jag kan om jag vill läsa vidare i  Doppler i den trygga vissheten.

* ang. undulaterna. Jag blir dessutom väldigt lätt illamående och ältande  av mina egna inre bilder när det gäller lidande också för vuxna djur. Detta som Maj-Britt gjorde med undulaterna kan du läsa själv i boken. Jag tänker verkligen inte ge mig ner i det äckliga-inre-bilder-skapade-från-böcker-träsket.

* ang. sista anfallet. Det går utmärkt att läsa boken trots detta ”avslöjande.”

* ang. händelseutveckling. Se ovanstående not. Samma gäller även här.

* ang. fotnoter. Genom att använda författarens system vill jag inte likna mig vid författaren utan bara prova systemet.

* ang. Naiv.Super. Alla böcker behover inte vara i klass med Naiv. Super. Det skulle till och med bli mycket tråkigt om det var så. Det är viktigt med olika sorters böcker, tror jag, så att man inte tröttnar samt att varje inlägg på OOOF bok inte blir likadana.

* ang. sommarläsning. Volvo Lastvagnar passar att läsa under vilken årstid som helst.

* ang. foto. Fågeln på bilden kallar jag för Einar. Einar satt på bryggan vid vårt sjöhus i Svolvaer och förra året. Jag blev mycket glad när han gjorde samma sak i år. Om någon vill flika in att det kan vara en annan fågel så vill jag säga att jag ser det inte så. Jag har ett innerligt och personifierat förhållande till alla djur. Se därför också de två översta noterna.

Bibblospaning i Svolvaer

Det tar ungefär 45 sek. Sen börjar jag hosta. Biblioteket i Svolvaer är mycket välordnat men mycket gammel-dammigt. Tungt damm. Som om ingen utlåning sker. Förutom vi två fanns i den rymliga lokalen två män som satt vid varsin dator samt bibliotekarien. Böckerna står tätt. Jag går runt på den skönlitterära delen och klappar på dem. Det är nog det täta som gör att mycket damm kan samlas. För nog tror jag att Svolvaer-borna lånar!

Nyhetshyllan är stor och inbjudande med titelsidan vänd mot betraktaren. Här ser vi titlar av t ex Amin Maalouf och Astrid Prag Vargas.
Mera framåtvända böcker, Svolvaer!

Facklitteraturen är kategoriserad enligt Dewey. En modell som jag tror ska nå också Sverige. Den är bättre, säger hon som vet, därför att den är så utbyggbar i takt med att nya ämnen uppstår i världen.

När jag tittar på hyllorna i Svolvaer storknar jag. De små handtecknade lapparna med siffror säger mig ingenting. Här behövs tydliga skyltar, Svolvaer! Och kanske dags att på samma gång beställa nya till skönlitteratur-avdelningen?

Eftersom jag läser Erlend Loe går jag till L och ser efter. Alla titlar finns där. I dubbel upplaga. Lika tätt packade. Jag har med mig en egen Loe till Norge. Den längs till höger.

I folkebiblioteket i Ramberg var det förresten full fart. Bibblon blev så GLAD när vi kom och sprang genast till sin chef och frågade om vi kunde få lånekort. Vi fick verkligen insistera : nej, inget lånekort tack. Vi far vidare i morgon. Men ni behöver ju inte låna! svarade hon. Bonus på antal lånekort?

Hemsökelse av Jenny Erpenbeck

Ramberg-hytten här 20 tämligen välplanerade kvadratmetrar men inredningen är till för kortare vistelser. Jag ritar om, fyller på med 10 kvm och får den stuga på 30 som skulle kunna vara vårt lantställe i stället för det ren.obj. vi har nu. Stoppar ritningen i väskan och kliver på bussen för resa till Svolvaer.

Vårt sjöhus där är sig likt. Ebben och floden är stark som i Ramberg men här ser vi den i stället genom att vattnet höjer och sänker sig med 2 meter i utanför fönstret. När det regnar ligger jag och läser Hemsökelse.

Det var en gång ett obyggt hus, strax utanför Berlin. I huset skulle Klara bo men hon blev galen och gick i sjön. Sen byggdes huset. Samtidigt anlades också Trädgården. Trädgårdsmästaren och hans trädgård blir kontinuiteten i det flöde av människor som flyttar in och flyttar ut. Marken odlas upp. Sköts. Hål för nya växter grävs och kompostjord fylls däri.

Plantor vattnas. Gräs spirar. Torra kvistar knipsas av och trädens grenar sägas ner, huggs i lagom stora bitar inför vinterns brasor.

I huset kommer och går människorna. Präglar och präglas av den Rådande Situationen i Europa med världskrig och nya maktförhållanden.

För övrigt är det bara trams att hus behöver människor. Hus behöver inget som helst.

skriver Erlend Loe så påpassligt i den parallell-lästa Volvo lastvagnar. Måhända sant. Oavsett vad huset i Hemsökelse behöver är det huvudperson i romanen. Om det är människorna som söker ett hem eller om huset är hemsökt får bli osagt.

Hemsökelse. Jenny Erpenback.

Lyckan är en sällsam fågel av Anna Gavalda

Laddar med 554 sidor Gavalda inför den 18 timmar långa tågresan Sthlm-Narvik. En halvtimme efter avgång meddelar konduktören käckt att färden mellan Gällivare och Narvik kommer att ske med buss eftersom spårarbete pågår. Nej! utbrister vi.  Det skakiga tågåkandet är själva skelettet i vår resa. Bussturerna ska läggas som varma skyddande ytskikt, inget annat. Vi surar en stund. Sedan gillar vi läget och boken plockas upp.

I Gävle har jag läst ganska många sidor, men det går trögt. Medelålders man är trött på sitt liv, han träffar några människor som får honom att inse vad som fattas. Se där, en formel som kan appliceras på många böcker. I den här romanen heter han Charles, lever tillsammans med Laurence och hennes dotter. Han är arkitekt men numera leder han omöjliga byggprojekt istället för att göra det som han en gång brann för, rita hus. Tankarna vandrar till Lost in translation när desillusion, saknad och längtan går som nedbrytande stråk i Charles. Men allra mest trötthet. Som färgglatt strössel ligger barndomsglimtar och jag förstår att den havererade vänskapen med grannpojken Alexis satt spår, att relationen till Alexis mamma Anouk var mycket stark. Nu när brevet kommer med raderna Anouk är död, söker Charles upp Alexis och här träffar han också den sällsamma kvinnan Kate.

Det är berättarsättet som gör att jag hakar upp mig. Det scenvisa fragmentariska, jo det är något jag tycker om  – stycken ofta bestående av stream of consciousness  och halva ord-  men ibland blir de korta avsnitten ytterligare sönderhackade med språkexcesser och utvikningar och jag tänker: var är redaktören?

Klockan åtta anländer vi till till Gällivare,  fortsätter upp över fjällen med buss. Vid riksgränsen ligger sjön ännu islagd och snön är så nära att den kan klappas på.

Här tackar jag de korta avsnitten. En halvminuts läsning, en halvminuts hänförelse av storslagen natur. En underbar kombination. Och läsningen blir allt lättare.

Ibland bryter Gavalda fiktionen genom att göra uttalanden om framtiden som den allvetande berättaren eller som här när Det Stora Steget ska tas:

Det som följer kallas lycka och lyckan är väldigt pinsam.

Låter sig inte berättas.

Säger folk.

Säger de.

Så hur ska hon göra?

Om författaren hade en liten gnutta sunt förnuft, skulle författaren alltså ta till en ellips. Har funderat på det. Har konsulterat sin litterära handbok.: [...] ANDRA DEF. 1. En elliptisk berättelse sätter handlingen i främsta rummet, undviker alla meningslösa avsnitt och samlar istället allt väsentligt i några få scener.

Och så löser författaren det hela.

Lyckan är en sällsam fågel ställer jag på hyllan i hytten på Ramberg när jag är klar. Jag är ändå ganska nöjd.  Om du har vägarna förbi – ha det! – kan du ta den.  Hytte n:o 7 precis invid den här vackra stranden, med enastående ebb och flod.

Lyckan är en sällsam fågel. Anna Gavalda

Mer om Lofoten.

Tidigare om Anna Gavalda.

Svenska favoriter

Lyrans tematrio handlar om svenska böcker. Här är ett finfint urval ur mitt ganska dåliga svenskboksläsande.

Birgitta Stenberg. Fritt förfall om en ung kvinna i Sverige och Europa.

Ulf Lundell. En öppen vinter om en man i Sverige och Europa

Daniel Åberg. VI har redan sagt hejdå om en ung man i Stockholm

Jag packar min väska för Lofoten

Nu är det dags. I väskan här bredvid finns finfina sidofack som gjorda för pocket.  Så här blev min (bitvis lättsamma) bokhög till sist:

Anna Gavalda: Lyckan är en sällsam fågel

Sofi Oksanen: Utrensning och Baby Jane (eller Stalins kossor)

Erlend Loe. Volvo Lastvagnar

David Nicholls. På vinst och förlust.

Kristina Ohlsson. Askungar

Jenny Han. Sommaren jag blev vacker.

Oldbrind Pseudonymf. Vit skit.

Johanna Lindbäck: Saker som aldrig händer. har läst ut.

Tidigare om Lofoten

Städer i titlar

Veckans tematrio läser jag sakta och ordentligt för att göra rätt: tre böcker med en stad i titeln.

1. New York-triologin av Paul Auster. Lite fusk. Triologin består ju av tre böcker som inte har någon stad i titeln.

2. Min gyllne väg från Samarkand av Jascha Golowanjuk är som en sagobok.

3. My Paris av Gail Scott som betraktar staden från ett fönster.

Smygpremiär på sommarlovet

Nu är det dags. När jag vaknar halv 7 och solen skiner och himlen är blå och vattnet krusar sig lite på sjön och alla skolsaker som måste göras kan räknas på ena handen, bestämmer jag mig: idag är det smygpremiär på Sommarlovet.

I år ska jag läsa mycket har jag bestämt. Inte en bok om dagen men varannan dag. Jag vill verkligen bokbada och den inledande bokhögen är lovande och lockande. Dessutom ska jag göra en knäoperation som föralldel gör att jag måste tänka träning varje dag, men som också gör att jag måste ta det lite lugnare.

Bokbad alltså!

Påminnerskan av Anne Tyler

En av de böcker som överlevt bokhyllerensningar och flyttningar är Djupdykning av Anne Tyler. Den har följt med i många år för att jag liksom har anat att den kunde vara bra, men ändå har den förblivit oläst. När Camilla tipsade om författaren tänkte jag att nu är det dags! Nu läser jag Djupdykning! Men då var boken borta. Verkligen, den fanns ingenstans. Mycket märkligt. Djupdykning som skulle bli min Tyler-premiär-bok. Borta!

Nåja. I stället lånade jag Ett amatöräktenskap på bibblo, som ljudbok. Måhända den är bättre i tryckt form, för uppläsningen gillade jag inte. En del berodde på berättarrösten som gav en karaktär åt romanfigurerna som jag inte kunde låta bli att irritera mig på. Människorna som skapades i huvudet med hjälp av rösten blev irriterande och ytliga.  Samtidigt tyckte jag det fanns något lugnande med det alldagliga i berättelsen och jag ville inte ge upp Tyler.

Under en långtråkig rättnings-lördag varvade jag elevtexterna med Utan bagage och även om mannen i den boken var enerverande stel och tråkig (min mamma skulle använda ordet träbock) fanns det ett starkt driv i boken som gjorde att jag ville läsa vidare och se hur det gick. Så nästa gång det var dags med läsning av 30 uppsatser gjorde jag samma sak: Ett kapitel Tyler, nu Var hör du hemma?, en uppsats och allt blev en bra dag.

Båda böckerna är välskrivna och skickligt uppbyggda med psykologiskt inkännande personporträtt.  Jag fortsatte därför med ytterligare en roman, nu  Den tillfällige turisten. Men här skruvar Tyler till sina karaktärer och gör dem till karikatyrer i stället. Mannen som skriver resehandböcker, men hatar att resa. Vilken bra idé, men den blir bara putslustig och jag läste inte klart.

Nu har jag läst den allra senaste, Påminnerskan. När jag tycker att Anne Tyler är så bra på att skriva om det alldagliga, tänker jag också på hennes förmåga att göra det alldagliga allmängiligt. Liam Pennywell blir övertalig på sitt lärarjobb. Han bestämmer sig för att dra sig tillbaka helt och hållet, lämnar sin fina innerstadslägenhet och flyttar ut i förorten till sina döttrars förskräckelse. Men Liam hinner knappt flytta in förrän han råkar ut för en olycka och det värsta är att han inte på något sätt kan komma ihåg hur den gick till. Han vill så gärna rekonstruera minnet, och råkar stöta på Eunice, som jobbar som ett slags påminnerska till en annan man med dåligt minne – därav den svenska titeln. När Liam försöker med sin minnes-rekonstruktion lyckas han också damma av och återskapa de något skakiga relationerna till döttrarna.

Jag hade trevlig läsning i stort sett hela tiden. I bokhyllan finns som sagt inte Djupdykning längre, men jag har köpt  Restaurang Hemlängtan och Jakten efter Caleb om Tyler-andan faller på.

Påminnerskan. Anne Tyler

—–

Tidigare om Anne Tyler

Foto