13 maj 2010
Undergången är faktiskt inte nära
I kvällens Babel pratar Anders Bolling om sin bok Apokalypsens gosiga mörker. Varför skriver massmedia att allt är för sent? Att allt snart går under. Att Garm skäller gräsligt framför Gnipahålan. Jo för att människan har en förmåga att svartmåla, menar Anders Bolling. En förmåga att döma ut sig – ”hur ska vi klara av det här?” – och
klarar vi det inte själva med vår inbyggda oro gör den intellektuella eliten det åt oss, gärna genom en löpsedel eller en tv-ruta alldeles i närheten. Jag ska försöka beskriva hur denna masochism ser ut.
Boken kom ut för ett år sedan och författaren skriver vidare på sin blogg med samma namn.
Men att undergången är ett faktum i många romaner konstaterar Lyrans noblesser och presenterar dessutom temat i sin trio. Jag har flera favoriter men väljer tre nyligen bloggade:
The Illustrated man av Ray Bradbury. En berättelsesamling från 50-talet där varje berättelse också hittas som (rörlig) tatuering på den illustrerade mannen. Kuslig.
Väggen av Marlen Haushofer. Huvudpersonen följer med goda vänner till stuga i bergen. När vännerna ger sig av till staden blir hon kvar och en dag inser hon att hon är isolerad av en osynlig vägg som omringat bygden.
På stranden av Nevil Shute. Efter ett kärnkraftskrig sprider sig radioaktiva vågor över jorden och utplånar mänskligheten.
13 maj 2010
Förlossningen av Måns Wadensjö
Målet: Att efter varje förlossning städa undan efter det givna schemat samt förbereda för en ny patient att inta rummet.
[...] hela tiden arbetar vi för att återställa avdelningen till den punkten. Till en punkt där det ser ut som om ingenting hänt, som om inte tid alls har gått.
Regeln: Ett odefinierat antal underförstådda riktlinjer som ingen riktigt kan sätta fingret på men som alla känner och förstår hur den styr.
Det oförutsägbara, som alltid har ett drag av improvisation, är ett ögonblicks vågspel – det enda som bryter igenom avdelningen och Regelns textur.
Personalen: Namnbrickan definierar skillnaden mellan barnmorska och undersköterska. Först tittar man varandra i ögonen. Sedan läser man av namnbrickan.
Inte ens en läkare klarar sig undan det. Han får inte ta en barnmorska för en undersköterska eller en undersköterska för en barnmorska. Då är han arrogant [...]
Natten. Det är något eget att arbeta om nätterna. En annan tid strösslad med känslan av att den egna världen existerar utan att något annat sker parallellt. Som om de andra vore nedsövda.
Förlossningen. En kombination av utanförskap och världens mittpunkt. Jag har varit där. Den trygghet som igenkännandet ger mig lurar mig, men gör att jag kan sväva fritt och bara dras in i den stämning och atmosfär Måns Wadensjö skapar i sin bok. Även om miljön är bekant blir skildringen något nytt, något dunkelt och jag läser stundtals med gapande mun därför att det så bra. Mot slutet av boken går det sakta att läsa. Stämningen som genomsyrat blir ett slags tröskande. Den sista delen känns som lösryckta delar, något som blivit över.
Sammantaget – nu när jag lägger ifrån mig den 80 sidor tjocka boken med den vackra glittrande omslagsbilden är jag så nöjd över att ha läst ett stycke osedvanligt bra litteratur. Dessutom med vissheten om att den här författaren vill jag verkligen verkligen läsa mer av.
Förlossningen. Måns Wadensjö.
—-
8 maj 2010
Textmässa och textrapport.
12.30. Anländer Nürnberghuset. Betalar 50 kr och får en karta över de två rummen där Textmässan pågår.
12.31. Hälsar på god vän som köper böcker hos Tranan. Skickar vän till Sekwa för att köpa bok.
12.33. Hänger hos Thorén&Lindskog. Berättar om hur många o:n det finns i OOOF. Köper En tyst minut. Vill köpa alla böcker hos Thorén&Lindskog. Skärper mig och går vidare.
12.50. Fikar.
13.00. Får se Skogshuggning hos Tranan. Bestämmer att det är viktigt att ha ett eget exemplar av den. Köper Skogshuggning. Vill köpa alla böcker hos Tranan. Skärper mig och går vidare.
13.10. Äter en godisgrej hos Thorén&Lindskog.
13.15. Går till Modernista. Vinkar till Sekwa. Får se Förlossningen ligga där och glimra. Bestämmer att det är viktigt att ha ett eget exemplar av den. Köper den.Vill köpa alla böcker hos Modernista. Skärper mig.
13.17. Mobilen ringer och jag går ut för att prata. Måste gå. Det regnar.
20.02. Har nästan läst ut Förlossningen. Av hela mitt hjärta älskar jag romaner som handlar om arbetsplatser och som har vacker prosa.
8 maj 2010
Bibblospaning – Karin
Ett säkert kort att lära känna sina medmänniskor är att studera deras bokhyllor. I love it! Hur många deckare i förhållande till Kafka? Hur många böcker utgivna senaste året i förhållande till klassiker? Hur många böcker som jag själv fnyser åt i hemlighet i förhållande till sådana som jag andäktigt beundrar men ännu inte köpt?
Den här hyllan finns hemma hos Karin som också har ett mkt stort bibblo under arbetsdagarna. Hennes hembibblo har en finfin blandning, sorterade under författarens begynnelsebokstav men inte organiserade alfabetiskt inom bokstaven. Lägg särskilt märke till hur Dostojevskijs Dubbelgångaren finns i två exemplar. Mycket symboliskt.
7 maj 2010
Lohrs Pocket MedMera
Jag läser i senaste Svensk bokhandel att Lohrs Pocket MedMera är en av få boklådor som växer (femte plats av de som växer). Bra säger jag, för det är en finfin bokhandel!
5 maj 2010
Min mamma är död av Claes Britton
Jag tror att det är svårt att dö. Smärtlindring och ångestdämpande mediciner till trots så tror jag att den allra sista övergången är lika fysiskt och psykiskt påfrestande som att födas. När en bebis föds är vi där med handdukar och kärlek och värme. Men när vi dör tror jag att dödsögonblicket bara är en hård passage till ingenting. Inga handdukar. Ingen värme. Ingenting.
Men vägen till den punkten kan kantas av god hjälp. Smärtlindrande preparat. Ångestdämpning. Någon som lyssnar om man orkar prata. Någon som finns där. En dödsmorska, ordet som Claes Britton använder i sin bok Min mamma är död. Här skriver han om den hösten hans mamma dog. Han gör några tillbakablickar i hennes liv för att förtydliga deras relation, men fokus är mammans döende. Steg för steg blir hon sjukare och han strävar efter att vara hennes stöd, att vara med henne och inte egoistiskt bry sig om sin egen dödsångest.
En annan sak som jag hade bestämt mig för var att aldrig, på inga villkor, tillåta mig att överföra tankarna och känslorna kring mammas sjukdom på mig själv.
Han drar sig inte för att rannsaka sig själv. Kunde han gjort mer? Hur mycket ställde han upp?
[...] jag förbannar mig själv för att jag i min tanklöshet har glömt att ta med mig blommor från Dalarö till graven. Jag lovar högtidligt mig själv att hädanefter skall jag och Tom se till att det finns blommor från Dalarö och Tomta på graven både vår, sommar och höst – ett löfte som jag inte har hållit.
Boken är skriven ett par år efter mammans död. En viss distans har infunnit sig, den lindrar kanske och gör det möjligt att berätta. Med sin mammas död som utgångspunkt fortsätter Britton att undersöka hur samhället och sjukvården tar hand om döende människor idag. I filmen Döden – en film om livet berättar Jerzy Einhorn om när han som ung läkare helt enkelt gick förbi sjukhussalarna där döende människor låg. ”Det fanns inget mer jag kunde göra för dem, tyckte jag.” En stor utveckling har skett i den palliativa vården. Det finns bot mot såväl smärta som existentiell ångest. Samtidigt syns sjukvårdens åtstramning av resurser också här. Britton gör en intervju med läkaren Ulla Zachrisson. Hon säger om människorna som arbetar palliativt:
Det är människor som har vilja och förmåga att verkligen hjälpa andra människor och som gillar utmaningar, lite som folk som klättrar i berg eller något sådan. Det är sådana som inte är rädda för att gå in i hetluften, där kaos råder, som inte räds att möta människor som reagerar kraftigt, som skriker och gråter och ber för sina liv, och som inte låter sig avskräckas av sin egen rädsla.
Sådana människor som gör den sista intensiva delen av livet så smärtlös och lugn som bara är möjligt. Kanske ge kraft att klara dödsmomentet. Men inte längre. För det ögonblicket måste man klara själv.
Har inte den här boken fått osedvanligt mycket uppmärksamhet för att vara en bok om döden? Tv-inslag, annonser och recensioner i all dagspress. Hursomhelst är det en bra bok. Den är personlig och mänsklig och allmängiltig. Ibland blir språket för sirligt och yvigt, men det vägs upp av det andra.
Jag läser den för att jag tror att det är sunt att tänka på döden ibland. Inte betrakta sig som odödlig. Momento Mori. Och därmed känna tacksamhet över att man är den som lever.
Jag tycker att livet fortskrider i maklig, majestätisk takt, likt en behagfullt vältrande flod, lämnande slösande generöst med tid och rum för att låta sig njutas och beundras. På mitt fyrtiosjunde år tycker jag redan att livet har skänkt mig mer av rikedom än någon människa äger rätt att begära. Vad mer gott det har att bjuda mig i den framtid som ingen av oss känner kommer jag bara att njuta med desto större tacksamhet.
Min mamma är död. Claes Britton.
2 maj 2010
Mannen i Paradiset av Frippe Nilsson
För några år sedan lyssnande jag på ett samtal mellan Frippe Nilsson och Alejandro Leiva Wenger. Båda var inbjudna på en Världsbokdag för att ingjuta en smula skrivmod i den unga publiken. Våga skriva! var nog meddelandet vid sidan av bokpresentationer. Biblioteket som bjudit in de båda männen berättade att 1. Alejandro Leiva Wengers bok Till min ära fick köpas in och köpas in igen till biblioteket därför att titeln hela tiden stals! 2. En av Frippe Nilssons barnböcker var tidigare den mest utlånade boken på biblioteken överlag.
Frippe Nilsson har legat och puttrat i bakhuvudet på mig sedan dess och jag blev intresserad när jag fick höra om hans bok Mannen i Paradiset. Romanen är en vardaglig berättelse om Carl, 35 år som bor i Paradiset. Men det känns inte bra, tycker han. Livet har stagnerat. Hans skivbutik är bara ett substitut för den musiker han vill vara. Han är ensam sedan det kraschade med Karin. Är det här livet? Genom små steg och oväntade möten sätter han inte bara fart på sitt eget liv, hans förändringar ger ringar på vattnet för människor i grannskapet.
På sätt och vis påminner boken om Erlend Loes Naiv.Super på så sätt att båda skriver enkelt och utan krusiduller.
När det blev lördag skulle Carls mamma och pappa komma på besök. Det hände inte så ofta att de sågs. Men Carls pappa älskade Paradiset och sa varje gång han kom dit: ”Man borde ta och flytta hit”. Sedan brukade han skratta med en överdrivet mörk röst. Han hade sagt att han skulle flytta till Paradiset så länge Carl kunde minnas. Som barn trodde Carl därför alltid att de skulle flytta, en flytt som aldrig blev av. Carls pappa skulle aldrig flytta från sitt radhus.
Men där Naiv.Supers korta meningar och stycken ofta avslutas med en vändning som skapar absurditet och humor i det vardagliga är Mannen i Paradiset berättad enkelt och rakt på. Söker man en språklig utmaning är det här inte boken. Visserligen behandlar den ett evigt ämne: ”är detta livet?” och det går att läsa den filosofiskt, om man vill. Men på ett enkelt och lättläst vis.
Mannen i Paradiset. Frippe Nilsson
1 maj 2010
Gå sakta – kom tillbaka fort av David Niven
Böcker jag minns
På 80-talet byggde jag bibliotek. Köpte alla böcker jag ville ha, gick på alla bokreor, loppmarknader och utförsäljningar jag kunde hitta. I vevan hittades David Nivens debutroman Gå sakta – kom tillbaka fort. Romanen har ett fult omslag, men jag har alltid gillat titeln. När jag läste den för 25 år sedan tyckte jag väldigt mycket om den, minns jag. Den var välskriven, stundtals så där brittiskt rolig och med en intressant kärlekshistoria av typen ”kan inte leva med dig, kan inte leva utan dig”.
Stanislaw Skolimowski var en och åttiofem lång och innehavare av en magnifik idrottsmannakropp, ett blont och fördelaktigt amerikanskt utseende samt sneda gröna ögon. Dessutom hade han erektion och det gjorde ont. [...] Carole, den härliga sjuttonåriga anledningen till hans upphetsning, satt rakt bakom honom i det till trängsel fyllda stadion och var trots det kyliga senhöstvädret skrudad i en höftlång paljetterad kjol i rosa och silver.
Vilken inledning, va! Om jag skulle se den i en bok idag skulle jag inte köpa (om jag var i en butik i sällskap med någon skulle jag troligen högläsa inledningen och inte helt charmigt skratta och peka finger. Jag har mina sidor). Men nu är det en bok jag redan jag äger och jag känner ett mått av stolthet att göra det. Magnifik idrottsmannakropp. Sneda gröna ögon. Erektion. Höftlång paljetterad kjol i rosa och silver. Jo, det är vackert!
Men det är titeln och den goda känslan jag fortfarande minns att jag hade när jag läste den, som gör att den har sin givna plats i den blå bibblo-avdelningen. Romanen har alltid fått följa med i rensningar och flyttar.
Nu på 10-talet ägnar jag mig inte åt bibblo-bygg (annat än i form av samordnande bokhyllor) utan tvärtom nedmontering av bokägandet. Tusen böcker är målet och jag är beredd att maximera delen romaner till femhundra. Ibland tänker jag dessutom att jag bara vill ha så många böcker att jag kan bära dem i 2 ICA-kassar. Det bästa av det bästa. Då är det frågan om Nivens bok hänger kvar, rosa och silver till trots.
