Lyrans tematrio – havandeskap

Lyrans tematrio handlar om havandeskap.
1. Vinterbarn av Dea Trier Mörch. Det är ohyggligt länge sedan jag var gravid och Alla Mina Barn föddes. Men under tiden jag väntade på dem läste jag den här romanen som handlar om några kvinnor  som väntar barn, men riskerar komplikationer och är därför inlagda på Rikshospitalet i Köpenhamn. Jag minns att jag tyckte mycket om boken och att den dessutom blev min ingång till en annan dansk författare, Susanne Brögger .

2,Veka livet av Anna Wahlgren. Jag svävar lite i minnesrelaterad ovisshet här för jag är inte helt säker på om det är den här eller Ge liv som jag tyckte mycket om och parallell-läste med Vinterbarn. Ungefär samma innehåll: kvinnor på en förlossning.

3. Jag vill också ha ett syskon av Astrid Lindgren/Ilon Wikland. Jodå, vi rör oss ännu i dåtiden när Alla Mina Barn föddes. Den här boken var Storasysters pedagogiska intro till syskonskapet och jag läste upp den flitigt  trots att det fanns vissa våldsamma svartsjukedelar som jag trodde skulle sätta sina spår.

En fjärde i trion måste ändå bli

Till sista andetaget av Anne Swärd vars inledande havandeskap är enastående vackert skildrat.

Mina revolutioner av Hari Kunzru

På 70-talet var jag min värsta mardröm (efter att oljan skulle ta slut) Baader-Meinhof-ligan. Jag såg bilder på Ulrike Meinhof i tidningarna och lät mig skrämmas upp riktigt rejält. Men de kommer inte hit, tröstade jag mig själv ända fram till ockupationen av västtyska ambassaden. Hoppsan.

Det är enkelt att dra mig till minnes 70-talsrädslan när jag läser Mina revolutioner. I romanen kan en liknande organisation vara förebild, nämligen Angry Brigade som under samma tid som Baader-Meinhof utförde diverse bomdåd i Storbritannien. Stadsgerilla eller terror-organisation? Kärt barn och allt det där.

Författaren låter sin berättelse starta vid en punkt i nutiden där huvudpersonen Mike Frame är på väg att lämna sin fru och vuxna dotter i samband med sin egen 50-årsfest. Någonting drastiskt har hänt, det framgår. Bit för bit och med ett skickligt handlag rör sig författaren mellan parallell-historier i en nutid och en dåtid och bygger upp såväl intrig som karaktär. Det visar sig att Mike egentligen heter Chris Carver.

Jag hade vuxit upp i Ruislip, i förortsbältet väster om London. Det hade gått bra för mig på gymnasiet, så bra att till och med min far (en man vars känslor gick förlorade på Atlantens botten i någon vinterkonvoj under krigsåren) hade visat prov på viss stolthet över min antagning till LSE

Från den borgerliga medelklassmiljön låter sig Chris engageras i en vänsterextrem rörelse som i allt högre utsträckning tar sin ideologi till våldsam handling. Till sist får Chris nog, hjälps bort från landet av journalisten Miles och lever några destruktiva år i förskingringen innan han räddas av ett buddhistiskt kloster.  Han återvänder i ny skepnad, gifter sig, men en dag hör Miles av sig igen.

Det skulle kunna vara en sträckläsare, men ibland beskrivs de politiska aktiviteterna lite väl initierat och detaljerat för min smak. Men sammantaget är det en spännande och mkt välskriven psykologisk roman. Mike Frame är en komplex personlighet som är såväl osympatisk som sympatisk och därmed blir han både mänsklig och begriplig.  Det tycker jag är den stora behållningen med den här romanen.

Mina revolutioner. Hari Kunzru.

Nya sagor från Berlin

Vi bor

Att bo på hostel är särskilt. Vårt hostel är särskilt särskilt från annat sorts boende. Här vindlar korridorerna och den tunna heltäckningsmattan är klistrad direkt på den råfuktiga betongen. Jag betalar 14 euro för min sängplats. Vi har toalett och dusch på rummet. Vi är nöjda. Men vi vindlar i de många och långa korridorerna på gränsen till Prenzlauer Berg.

Vi ser

Att vara högt uppe i torn tycker vi om. Vi köar endast 45 minuter för att ta oss upp i den vackra glaskupolen på riksdagshuset. Vi köar nästan inte alls för att låta hissen ta oss de 204 metrarna upp till silverkulan i TV-tornet på Alexanderplatz. Med kartan i handen går vi varv efter varv och plötsligt förstår vi hur allt hänger samman. Vi älskar Alexanderplatz – den fulaste platsen i världen.

Alexanderplatz kallas idag rätt allmänt för en betongöken, eine Betonwüste. Det handlar om en betongöken som är ingärdad av en lång räcka realsocialistiska byggnader.

En galen utflykt gör vi till Tropical Island. Med 6 grader i Berlin lapar vi sol och parasolldrinkar i 29 graders tropisk värme.

Vi läser

Historiska magasin guidar oss bland Hitlers och DDR-tidens monumentala  byggnader . Lonely planets guidebok får oss att svänga cykeln på nya vägar i Kreutzberg. Och det är Nils Erik Forsgårds 10115, Berlin och Jan Mosanders Berlin som får oss att älska Berlin ännu lite mer och bläddra i kalendern. När kan vi åka nästa gång?

Jag packar min väska för Berlin

En vecka vårlig Berlin-luft önskar jag mig. Med tanke på vulkanen med det vackra namnet är jag glad att vi valt tåg. Idén var att packa med Blonde av J C Oates. men när jag startläste den  blev ögonen alldeles krångliga av den lilla stilen. Starkare glasögon?!? Tar med den ändå. Och Mina revolutioner av Hari Kunzuru. Den kombinationen är jag nöjd med.

För övrigt är guiderna med.

Tidigare om Berlin

Wienervalser III

Alla dagar i Wien skiner solen på oss. Alla dagar utom den när vi går till konstmuseum Albertina och låter våra paraplyer bli en installation. På caféerna dricker jag Grosser Bräuner och läser  På stranden av Nevil Shute. Flera av mina vänner läste honom under gymnasietiden, hälsar de. Men jag hade aldrig ens hört talas om författaren innan jag hittade titeln hos Patrik – en man jag inte alls känner men som enligt boktipset.se har en boksmak som  är lik min till 98 %.* Jag litade på Patrik, köpte en enastående fin förstautgåva hos Bokbörsen.

Året är 1962. Mänskligheten på norra halvklotet har – troligen -  utplånats efter ett kort intensivt krig med kärnvapen. De radioaktiva vågorna sprider sig ner över södra delen av jordklotet. Till Australien beräknas de komma om ett halvår och sakta men säkert förbereder sig alla för döden. Peter Holmes blir kommenderad till en sista tjänstgöring ombord på u-båten Scorpion. Hans chef blir den amerikanska officeren Towers som råkar befinna sig på rätt halvklot.

När september närmar sig monteras samhällslivet ner dag för dag. Pengar var det längesedan någon använde som betalningsmedel. Man delar på det som finns. På Klubben sliter man med att göra slut på många kartonger finfint portvin och det arrangeras ett stort Grand Prix där man kör sina bilar med livet som insats. Det spelar ju ingen roll.

De första narcisserna blommade i Mary Holmes trädgård den första augusti, samma dag som radion med utstuderad objektivitet rapporterade fall av radiosjuka i Adelaide och Sydney.

Berättandet är långsamt.  Vardagen tickar på och jag glömmer stundtals bort att det här är en berättelse som går mot katastrofen, trots att undergången ligger som ett mjukt täcke kring allt som görs och sägs. Ända till sista sidorna märker jag att jag hoppas att något drastiskt ska hända. Att en båt från norra halvklotet ska dyka upp, ett plan, en radiosignal. Men inte…

Med boken i knät: hur skulle jag leva om det här inte bara var den sista tiden i mitt eget liv, utan för hela mänskligheten. Att alla vid ett visst givet tillfälle skulle dö. Vad skulle jag göra? Bränna mina dagböcker? Säga allt som borde ha sagts? Det är en vidrig tanke. Men den gestaltas fantastiskt fint av Nevil Shute. Läs boken.

I Wien är böckerna utlästa. I stället åker jag pariserhjul i den gigantiska parken Prater. Wien ligger som en kaksmula nedanför mig att klappa på.

Så pluspoäng till Wien för tjusiga hus, goda tårtor och vackra caféer. För lysande kultur, vackra parker och många spårvagnar. De folktomma gatorna, det dyra innerstadskaffet och några mått av arrogans glömmer jag bort.

På stranden. Nevil Shute

Tidigare wierervalser

—–

* Att ha lik boksmak som någon i så hög grad som 98 % är häftigt. Tack Patrik för tipsen! Den andra på boktipset.se vars boksmak påstås likna min till 98 % är Catrin Rising på bloggen windupwomen.

Wienervalser II

Vi åker spårvagn. Wien har ett 30-tal spårvagnslinjer och vi hinner med fyra av dem. Nummer 1 och 2 varvar stadskärnan och vid knutpunkter byter vi för att komma till de kringliggande stadsdelarna – bezirk. Palats efter palats fläker ut sig längs avenyerna – villiga att låta sig beskådas. Ibland storknar vi, väser mellan sammanbitna käkar: inte ett palats till! – men mest är det stiligt.

På kvällarna läser jag Presidentens hustru om Alice Lindgren, gift med USA-presidenten Charlie Blackwell.  När jag förstår att boken inspirerats av Laura Bush liv letar jag rätt på en översiktlig biografi och ser att hennes liv ligger väldigt nära romanen. Det kittlar till lite. Var hon..? Gjorde hon..?

När jag lägger ifrån mig romanen tänker jag : tack och lov, äntligen slut. Den är tjock vilket följer av att närmast ett hel liv ska berättas mellan pärmarna.  På plus-sidan är det initierade berättandet. Här är en författare som har gjort sin research och ger mig en trovärdig historia.  Och visst är det spännande att läsa om ”det goda livet.”  Men 600 sidor och så många år, näe. Hade jag varit hemma, bland fler böcker att välja mellan, hade jag troligen slutat läsa.

Åter på spårvagnen. Plötsligt bryter sig något annat fram bland den vita ständigt fasaddekorerade omgivningen. Hundertwassers galna kvarter och vi kastar oss av för att njuta färg och form. Jag närstuderar varje liten mosaik och jag är så här nära (ja, jag håller upp tummen och pekfingret för att måtta 1 cm för dig) att klämma mig in i trapphuset. Men i sista sekund ser personen framför mig min nyfikna turistblick och drar igen porten framför näsan. Ingen slipper här in. (Nästa gång ska jag vara sååå mkt snabbare!)

När jag nu skriver om Presidentens hustru ångrar jag mitt gnäll.  Den är välskriven på alla sätt och vis. En bok som välkomnar mig när jag tar upp den, för att använda Alice Blackwells ord. Jag vänder ju sida. Jag vill ju veta hur det går. Visst är det gott nog.

Presidentens hustru. Curtis Sittenfeld.

Wienervalser I

Jag ligger i hotellsängen i Wien och läser …till och med på våra österrikiska hotell är det smutsigt och oaptitligt. Allra helst i rummen! tänkte jag.  Ofta stryker de bara redan använda sängkläder för nästa gäst…

Hur väl känner Thomas Bernhard mitt hotell? tänker jag och lämnar raskt sängen och rummet med hans Undergångaren i väskan.  Vår bästa park i Wien är stadsparken. Den blir vår trädgård att läsa i när solen värmer alltmer. Romanen är min första av författaren.

Glenn Gould är död. Wertheimer har tagit livet av sig. Tillsammans med Berättaren utbildade de sig i Salzburg av den enastående läraren Horowitz. Pianovirtuoser, det skulle de alla tre bli. Nu, trettio år senare sitter berättaren på ett värdshus i Österrike och minns deras första möte. Hur alla tre trodde att de var jämbördiga och lika fantastiska pianister. Men senare när berättaren och Wertheimer fick höra Gould spela Bachs Goldbergvariationer förstod de att Gould var geniet och att de andra två förr eller senare måste ge upp sina egna karriärer. Frågan var bara när. Och hur.

Att läsa Undergångaren ska man göra koncentrerat, tänker jag. Författaren idisslar sitt tema i uppreningar, omtagningar och variationer. Det skapar en egen rytm och det går knappt att titta upp utan att riskera att tappa den rytmen. Men när solen går i moln går vi till ett av Wiens otaliga kaffehus.

En kaffe på Bräunerhof café där man i omedelbara blickfånget visar besökaren ett fotografi av Bernhard. Stolt bevis för att här satt minsann han! Det förefaller som att författaren ändå hade en ambivalent relation till caféerna i Wien. Det har inte vi. Vi tycker om kaffet, kakorna och tårtorna. Vi tycker om sofforna, lamporna och nästan alltid borden.

Till Wien i övrigt är vi dock vacklande. Hus efter hus häpnar oss med sin skönhet. Men det folktomma skrämmer. Vi vandrar längs gatorna och räknar människorna vi möter. En-två, jag överdriver nog. Men inte så väldigt. Var är alla?

Åter på hotellrummet läser jag klart romanen  Jag bestämmer mig för att lakanen är rena och vet att jag kommer att skaffa mig Skogshuggning inom kort. Tre rader och jag är fast i Bernhards språkrytm igen. Det är bara Goldbergvariationerna som saknas.

Undergångaren. Thomas Bernhard.

En öppen vinter av Ulf Lundell

Okej. Vi startar i det faktum att Ulf Lundell har en särskild plats i mitt liv. Jag har alltsedan jag läste Jack första gången (1977, alldeles för ung och fattade för lite) haft honom som min följeslagare, uttolkare och livskamrat oavsett vad Lundell har haft för sig på sin kant. Oavsett vad han sagt och gjort utanför musiken och böckerna.

Det gör att jag alltid är mycket mer sträng när jag läser och lyssnar till honom. Han är min själsfrände men jag vill inte ertappa mig med att glo på hans texter med skimmertonade glasögon och bli hänförd och imponerad och glad på samma sätt som när goda vänner gör något intressant.  Jag anstränger mig hårt för att stiga bort från ”känslan av Ulf Lundell” och låta text stå för sig själv.  Och jag är sträng när jag läser En öppen vinter. Men stränghet till trots, det här prosalyriska verket tycker jag verkligen – verkligen! – om.

Dryga 300 sidor destillat av det godaste ur goda romaner och låttexter. Här finns ringa bildspråk. Texten är rak och tydlig och även om Lundell menade något annat när han skrev än det jag gör när jag läser, behöver jag inte tolka bilder eller metaforer. Bara ord. Det är här och nu, då och sen, detaljerat och välformulerat. Ofta vackert. Läsrytmen skapas med hjälp av radbrytningar i stället för skiljetecken och nya meningar.

Tillbakablickar. Anteckningar. Reflektioner. Dagboksblad. Öppet och stundtals självironiskt. Lundell fångar världen, en känsla, ett intryck med några få ord. Han sticker upp fingret i luften  – sin och vår – och känner av. Gestaltar det exakt.

Jag försöker välja något att citera här, men kan inte. Läs allt. Lyssna på soundtracket som följer med (elva nyskrivna låtar. Täta, mest gitarr-komp). Njut.

För stränghet – min – till trots: det här är bra. Mycket bra.

En öppen vinter. Ulf Lundell.

——

Jag har skrivit om Ulf Lundell exempelvis här och här och här.

——

Och om jag ändå får säga: När Lundell i soundtracket till boken väljer att läsa, inte sjunga, en text ackompanjerad av endast piano är jag tvungen att säga åt mig själv att andas . Det gör intryck (läs: gör mig helt galet vimmelkantig). Och pianot och rösten och tempot och sättet att uttala orden och

Jag packar min väska – april 2010

När jag tänker Wien tänker jag The image is gone, only you and I. It means nothing to me. This means nothing to me. Oh Vienna. Bilderna i huvudet ser ut så här:

Det går  inte. Jag åker till Wien. Jag får nya bilder. Jag lever caféliv. Dricker alla sorters kaffe. Åker stort pariserhjul och njuter kulörta lyktor på Prater så sent på kvällen det bara går. Tittar på namnlösa gravar. Äter goda saker. Lär mig några nya tyska ord som för pariserhjul, vårblommor och lyxhotell. Läser mycket. Ungefär så här:

På stranden av Nevil Shute.  Mina revolutioner av Hari Kunzru. Undergångaren av Thomas Bernhard.

Det finns annan frukt än apelsiner – Jeanette Winterson

Genom hela romanen strimlar sig kyrkan – den starkt kristna med tolkningsföreträde om Rätt och Riktigt. Fördömande attityd mot det Orena  som sexualitet (och sannerligen synnerligen mellan två av samma kön.) Men kyrkan är också världens mitt och livets trygga ankare. Kyrkan och Mor ger svaren på livets alla gåtor och när förvirring sätter in i romanens Jeanette blir hon förvånad över känslan. Den har hon aldrig känt. Saker och ting har alltid varit kristallklart uppenbara.

När Jeanette blir djupt förälskad i Melanie mobiliseras kyrkan med pastor och mamma i spetsen och nu ska syndarna vakna och demonerna drivas ut! Melanie kuvas men aldrig riktigt Jeanette. Men med förlåtelsen i bagaget tar karriären ändå fart. Jeanette blir alltmer förtrogen med herrens ord och snart leder hon bibelstudier och är en god predikant på gudstjänsterna.

Om det inte hade varit det där med Katy då. Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken (1 kor 13:13) hävdar Jeanette. Skandal. Ny syndabekännelse -  och fråntagande av såväl bibelstudiegrupper, predikningar och andra självständiga uppgifter i kyrkan. Men det är nog nu. Pick och pack samlas och Jeanette lämnar hemmet och kyrkan. 16 år gammal.

Bibelns ord strösslar Jeanettes liv. Romanen hämtar också sin struktur från bibelns första böcker. Den startar i de fem moseböckerna och synkroniseras med förlagans rubriker (Genesis, Exodus etc). Sedan följer Josua, domarboken för att avslutas med den starka Rut.

Jag har det bra när jag läser. Språket är inte det magiska som i Fyrväktaren eller det passionerat täta som i Skrivet på kroppen. Det här är berättat med ett distanserat förhållningssätt som gör att det stundtals blir helt absurt roligt. Enastående välskrivet och

apelsinerna är allestädes närvarande.

Det finns annan frukt än apelsiner av Jeanette Winterson

——–

Jag fann min bok på bokbörsen. Att jag kom på att jag skulle läsa den nu beror på Moa på Textappeal. Tack för det! Den fina apelsinbilden är från här.