31 mars 2010
Björn Ranelid
14 april 19.00 kommer Björn Ranelid till stadsbibblo och pratar om sin bokliga själsfrände.
I min vänkrets har det alltid talats om Björn Ranelid som om han vore något transcendent. Så en dag promenerade gode vännen bakom Ranelid i en park i Sthlm. Ranelid gick och pokulerade med Theo Kallifatides och när historien kom till våra öron förstod vi: Björn Ranelid finns på riktigt. Flera av oss började läsa hans böcker och såväl Ja! som Nej! ropades fram runt middagsbordens konversationer. För min del har jag stannat kvar i den transcendenta tanken.
Första tecknet på att det var dags att börja läsa hans romaner kom när Bokhora-JohannaÖ Ranelid-temade i somras. Tecken två: boken Fenomenet Björn Ranelid ramlade in i brevlådan. Och nu: Ranelid i rotundan – tecken nummer tre. Jag kan inte längre värja mig.
29 mars 2010
Diktande röster – lyrikantologi
Kan man kalla dig poet? Anna Järvinen fick frågan på SRs romanprisgala. Hon var tveksam. Jag tycker nog inte riktigt att mina texter bär utan musiken, svarade hon. Jag håller inte med.
Och idag är minnet fullt av
blåsiga dagar
Tråkiga landskap, hopplöst utanför
Det händer att jag tänker på dig
viskar utan svar
Fem till femtio gånger och undrar var
Lyssna också.
Jag läser gärna lyrik. Till exempel tycker jag om Katarina Frostensson. Och Ulf Lundell. Och Peter Curman. Och Bruno K Öijer. För att nämna fyra vars texter just nu ligger på min sovrumshylla. En inspiration till att läsa, tolka och skriva lyrik är den enastående fina boken Mellan bilderna. Skriven av Peter Gustav Johanssons och en av fyra böcker i antologiserien Fyra genrer. *
Häromdagen fick jag en annan antologi, Diktande röster. Med struktur och översikt går boken igenom olika genrer att dikta och presenterar författare som representerar. I avdelning Hexameter får man t ex göra bekantskap med Johannes Anyuru, läsa några av hans texter och får hjälp att läsa dem ännu bättre guidad av diskussionsfrågor. Förebilder från andra tider ges i varje kapitel. Andra kapitel i boken heter t ex Naturlyrik, Rocklyrik och Haiku. Jag tycker urvalet är bra, diskussionsfrågorna är ofta intressanta att samtala kring. Men jag är inte lika glad i skrivövningarna. De är för abstrakta eller svåra. I kapitlet Prosalyrik finns Marie Lundquist och efter att läst några texter av henne kommer en skrivövning:
Helt säkert har du själv upplevt ögonblick och stämningar som fått dig att reflektera vidare. Skriv en kort prosadikt under en eller flera av följande rubriker: Ensam är svag. Under ytan. Att älska. Kärlek gör ont. Evigt liv.
Jag tror att man måste vara ganska skriv-van för att spotta ur sig en prosadikt om det. Då gillar jag bättre Augustprisvinnaren Skriv om och om igen som högt och lågt ger stor skrivinspiration. Så plus för Diktande rösters bra översikt över olika sorters lyrik, men ska man använda den på gymnasiet får man komplettera med konkretare skrivövningar.
Att skriva dikt är roligt. Rytma och rimma och radbryta precis där det passar en. Påhitta ord eller stapla dem i nya ordningar.
Jag tror inte alla är poeter. Men nästan.
Diktande röster. Rose-Marie Åberg
——
*Fyra genrer är utgivna hos Natur och kultur, men det verkar som om de är slut hos förlaget. Synd!!
Bilden är hämtad här
27 mars 2010
Mamma 75 år
Kära mamma blir 75 år och jag firar henne med en intervju.
Minns du din första bok eller berättelse? Nej, hur jag än tänker efter så gör jag inte det. Jag minns att jag kunde läsa innan jag började skolan, det var mina mostrar som lärde mig. Men jag tror faktiskt att vi mest läste tidningar. Du vet, mormor och morfar läste inte mycket böcker. Så jag tror inte att jag hade någon bok förrän jag började skolan. Läsebok hade jag förstås. Men vad hette den? Vi hade också sångboken Nu ska vi sjunga av Elsa Beskow.
Jag läste en del när jag växte till mig, men ”genombrottet” för mitt läsande (hon skrattar) kom när jag började vidareutbilda mig. Läraren delade in oss i olika läsgrupper och vi läste olika titlar. Sen fick vi analysera och berätta för varandra. Jag läste så otroligt mycket och fick verkligen lust att läsa mer och köpa böcker. Du, Ann-Sofie är uppvuxen i ett hem med böcker.
Ja, det är jag. Vilken är din bästa bok? Hm, här måste jag tänka efter. Det ändras ju genom åren. Jag tror Snäcksamlarna av Rosamunde Pilcher, om jag måste välja ut bara en. Jag tycker om historiska romaner. Staden-serien av Fogelström kan jag läsa om och om igen. Fred Erikssons Maria, Björn och Pojken är väldigt bra.
Hur får du dina boktips? Jag går mycket på biblioteket. Jag köper nog bara 4-5 böcker om året. Sen lånar jag på biblioteket, av vänner, av dig. Du ger mig många tips. Men jag har också många läsande vänner. Vi diskuterar böcker och byter tips med varandra.
Hur många bibliotekskort har du? 3!
Om du bara fick ha fem böcker i bokhyllan – vilka skulle det vara? Ja, då gäller det ju att ha böcker som man kan läsa om och om igen! Inga romaner, tror jag. Skärgårdsöar och fiskekobbar som är en fantastisk bilderbok om Stockholms skärgård. Upplev Sverige som är ett uppslagsverk om Sverige. Bibeln, den vill jag läsa från pärm till pärm men det blir aldrig av. En lyrikbok tar jag också. Dikter att minnas. Den har många vackra dikter. Skrattboken tar jag också. Har man bara fem böcker så har man nog ganska tråkigt. Då behöver man lite humor. Har jag den här boken får jag i alla en rolig historia om dagen!
Du lyssnar otroligt mycket på böcker. Vad är det som är så härligt med ljudböcker? Man sover så bra till dem! Nej, skämt åsido. Det är behagligt att lyssna till någon som läser för en. Nu vill jag ha en mp3-spelare så att jag kan tanka ner ljudböcker från biblioteket. En annan fördel med ljudböcker är att man kan göra andra saker under tiden, som till exempel att sticka raggsockor.
Du stickar väl inga raggsockor! Jag ska göra det sen när jag blir gammal!
Det ser jag fram emot. Grattis på födelsedagen!
25 mars 2010
Den röda grevinnan av Yvonne Hirdman
Att konstruera en mamma. Nej. Det är inte vad författaren vill. I stället tänker hon att hon kan skriva en europeisk historia där mamma står i ett litet hörn och ser spännande och vacker ut, inte i mitten med historien runt omkring sig.
1900-talets Europa är en fängslande plats och stundtals också skrämmande och sorglig. Charlotte Hirdman är där, närvarande. Hon rör sig mellan olika länder, i olika roller. Bukarest-Oxford-Bokovina-Berlin-Moskva-Köpenhamn-Paris-Sverige. Grevinna, kommunistisk kamrat. Hustru och mamma. I spåren finns egna och andras brev och dagböcker, vännernas memoarer och biografier och Yvonne Hirdman lyckas skapa en tydlig bild av Europa samtidigt som en historia om sin mamma.
Ibland störs jag av att känslan att vara på plats, fiktionens låtsaslek, ständigt bryts. Men när jag avslutar boken tror jag att det sättet att skriva är det som gör boken mer läsvärd. Som läsare blir jag författarens parallella pusselläggare, sugs med i hennes byggande.Och hon berättar en engagerande historia om sin mamma.
Så visst har det blivit historia – med mamma. Men samtidigt har det också blivit mer mamma. Så pass mycket att hon fått lite mer än konturer, blivit lite mer än en gestalt som anas i hörnen.
Den röda grevinnan. Yvonne Hirdman.
23 mars 2010
Hotel Galicja av Per Agne Erkelius
Några sidor in och jag twittrar, facebookar och sänder sms: Detta är fantastiskt. Läs läs! Per Agne Erkelius – hur kan denna författare ha gått mig förbi? Han startar i Paris, författaren, värmen och den utkorade berättelsen. Han själv hade ju ett uppdrag som han ålagt sig, han skulle skriva sin sista bok. Sista? Ja, verkligen. Han förstod ju det. Berättelsen om det som kanske mer än allt var värt den yttersta skrivmödan, den sista utmaningen. Det är språket jag fastnar för först
Diset hade lättat. En himmel som nådde till Karpatererna och allt bortom dem. Det vidsträckta, det luftiga.
Förut, för många år sedan, en obestämd och utsträckt och ogenomskådlig framtid: hans liv.
Nu var bara döden ogenomskådlig, och till det obestridliga hörde hur hans dagar skulle komma att sluta, han visste det.
Och alldeles snart berättarstilen, sättet att så elegant glida mellan tiden och rummen. Vi rör oss i tre tidsplan. Nutiden där berättar-jaget befinner sig i Oswiecim, det polska namnet på staden Auschwitz, svårt märkt av sin sjukdom. Tidigt 1960-tal då han är på Cypern och blir djupt förälskad i Régine. 1942 då Régine och hennes familj köar till det franska deporteringståget för vidare färd till Auschwitz. Där på Cypern berättar hon om hur hon räddades av sin mamma, smet ur kön och hjälptes till Sverige. Men vad hände med föräldrarna och den lilla brodern ? Han lovar henne att hitta svaret men det dröjer
Elegant rör sig Erkelius mellan de tre tidsplanen genom att befinna sig i rummet, i Auschwitz, där måla upp bilder – vidriga – och tvinga läsaren att vara där och då, sedan snabbt dra sig ur och bli betraktaren i nutid och återblickaren på Cyperns 60-tal. Slutet av romanen är så enastående visuellt kraftfullt att jag aldrig kommer att glömma det.
Hotel Galicja. Per Agne Erkelius.
Bilden är hämtad från Hotel Galicjas webbplats.
20 mars 2010
Läsprojekt genom åren
Jag har bloggat OOOF bok sedan 2005. Då och då har jag hoppat på en läsutmaning eller startat ett läsprojekt. Ett finfint sätt att hitta nya böcker. Vissa projekt har startats men glömts bort… Som det här från augusti 2005:
Jag har hoppat på Johannas idé om att läsa bibblo-böcker från A till Ö. Det betyder att man ställer sig framför hyllan med författare som börjar på A, blundar och plockar ut en bok på måfå. Allt i akt och mening att hitta Nya Författare. Det finns ingen tidsram. Jag fyller på här allteftersom jag lånar böckerna men skriver kommentarer på samma sätt som jag gör med andra böcker.
————————-
A-blev Machado de Assis: Vansinnesläkaren. Augusti 2005.
B-blev Tahar Ben Jelloun. Stilla dagar i Tanger. September 2005.
C-blev
Jag minns att jag läste plågsam C-bok också men slutade sen. Glömde bort liksom. Men vilken finfin idé! Värd att fortsätta. Jag undrar hur det gick för Johanna.
Annat från A till Ö. I januari 2009 upptäcker jag bland bloggade titlar saknades några bokstäver. Jag fick hjälp att fylla Q, Anna Quindlen, och U, Dubravka Ugresic. Tittar jag igenom Jag har läst saknas X, Y och Ä. Hjälp mig!
CPI. I januari 2007 startar mitt livslånga CPI-projekt där jag läser från länder i korruptionsgradsordning. Nerifrån och upp. Allt med hjälp av Transparencys listor. Poängen är att läsa böcker skrivna av författare från landet, men också om landet. Burma, Uzbekistan, Haiti och Afghanistan är lästa länder. Somalia och Tchad borde vara nästa länder att läsa. Vilka böcker?
18 mars 2010
Flickvännen av Karolina Ramqvist
De möts på Ibiza. Kanske inte instant love från Karins sida. Men John vet bestäm att de hör ihop. Karin blir Flickvännen. På Alla hjärtans dag får hon ett vackert hus som hon inreder så att det liknar de hotell hon tycker om att bo på. Avskalat. Minimalistiskt. Hon får en drömtillvaro med obegränsat med pengar, resor utan krångel, kärlek.
Men hon får också nätter och dagar av ångest när John är ute på jobb. Nätter när hon inte kan sova utan ser bilder i huvudet om hur han skadas, dödas. När han är ute på jobb får hon hålla sig hemma i det vackra avskilda huset. Helst inte träffa Johns kollegors flickvänner. Absolut inte ringa John. Bara vänta. Stävja oro så långt det går. Förr lyckades han alltid känna av när hon höll på att flippa ur. Just då, just i den sekunden kom ett Jag älskar dig-sms som ställde allt till rätta. Nuförtiden har hon lärt sig tecknen innan det är dags igen. Skokartongen under sängen, påsarna med vitt pulver. Sen drar han iväg för värdetransportrån, narkotikaaffärer eller vad jobbet kan innefatta den här gången. Hon är kvar. Väntar.
Jag sträckläser boken. Får en insyn i en okänd värld. Jag tycker mycket om den korthuggna prosan som överensstämmer med Karins ytlighet och betraktelse av sin tillvaro. Samtidigt skildras hennes ångest över att förlora allt trovärdigt. Uppoffring, ja. Men vems? Skulle Karin älska John lika mycket om inte situationen är just som den är? Nej jag är inte rädd för att han inte skulle klara ett vanligt liv. Jag är rädd att jag inte skulle klara det.
Flickvännen. Karolina Ramqvist.
——–
Inspirerad av SR:s romanpris bestämmer jag mig för att läsa alla sex titlarna. Tre av dem finns som e-bok att låna, t ex Hotell Galijca som är den jag läser nu.
15 mars 2010
SR:s romanpris
I kväll delas Sveriges Radios romanpris ut på Berwaldhallen. Nominerade är :
- Mäster av Alexandra Coelho Ahndoril
- Hotel Galicja av Per Agne Erkelius
- Glitterscenen av Monika Fagerholm
- Den siste greken av Aris Fioretos
- Flickvännen av Karolina Ramqvist
- Kall feber av Jerker Virdborg
av vilka jag har alla utom Kall feber och Hotell Galicja. Man utlovar ett avslöjande av årets pristagare ”under glittrigare former än vanligt.” Det låter toppen för jag kommer att vara där.
Uppdaterad 20.00
Den sju personer starka juryn valde ut Mäster, Glitterscenen och Den siste greken till final. På scen läste finalisterna ur sina böcker och så småningom korades vinnaren Den siste greken. Hur glittrigt var det? Inte särskilt. Snygg scen, bra sång av Anna Järvinen, käckt programlederi men var fanns champagnen? Jag var måhända för snabb genom foajén.
14 mars 2010
Berlin – läsrapport
Det drar ihop sig för Berlinresa. Denna gång bor vi i nordöstliga delar av staden, på gränsen till Prenzlauer Berg. Även om en resa kommer innan Berlin-dito läser jag uppbygglig Berlin-litteratur. Jan Mosanders Berlin – krutrök, murbruk och delikatessdiskar. Författaren är journalist och skriver här mkt bra om intressanta människor/platser/händelser och ger regelrätt guidning gå där, åk dit.
Till exempel: Buss 100 är en god linje att fara från väst (zoo) till öst (Alexanderplatz) och få sight-seeing under tiden.
Sagor från Berlin 1-3 från resan i höstas.
11 mars 2010
Timmen mellan hund och varg
Jag är ingenting, ingenting annat än en ljus kontur, den här morgonen på den smala golvremsan mellan bassängen och simhallens glasvägg, den tusende återspeglingen av ett för många år sen avslutat liv, en skamlös kopia av en första mening.
Jag läser [så gott som] aldrig baksidestexten på romaner utan i stället första sidan. Tycker jag att orden/meningarna/historien/personerna är minsta smulan tilldragande slår jag till. I Timmen mellan hund och varg räckte det med ovanstående för att jag skulle plocka med mig boken från biblioteket.
Berättar-jaget lever en undangömd tillvaro. I lägenheten hon hyr bevarar hon den förra hyresgästens svarsmeddelande på telefonsvararen. Lyssnar av den ibland, men de som ringer söker alltid den andra. Det är lika bra. När hennes syster Ines hörs av har de inte träffats på flera år. Snart står det klart att Ines är alkoholiserad och behöver sin systers hjälp. Men vill hon ge den hjälpen? Som ytterligare trassel i relationen finns Ines pojkvän Kai. I samma stund de träffas attraheras systern av honom. Jag ser dig i Ines, kommer han att säga till henne. Ines förebådade dig. Den här dubbelheten, glidandet mellan systrarnas identiteter finns med som en underton i berättelsen hela tiden. Vem vill vara vem?
Berättelsen förs framåt i en sammanhängande språkström, samtalen, registreringar, tankar och betraktelser integreras i ett flöde. Ibland får jag lyfta blicken för att kunna andas.
Överraskad stirrade jag honom rakt i ansiktet, det var som om jag för en sekund svävade i luften med den sista medvetet bevarade bilden i huvudet, det citrongula kaklet, en omålad stortå, spetsen av en sko, tre saker vilka som helst av alla föremål i rummet som för mitt inre öga stelnade till ett stilleben och från och med nu hängde samman, något helt oväsentligt men som för mig, i detta ögonblick, hade en oerhörd betydelse.
Jag tycker om distanserade berättarjag. Här är det registreringar: jag ser, jag hör. Men mindre av jag känner. Men är det distanserat? Blandar jag kanske samman det med kylan jag känner när jag läser? Gapet mellan systrarna är påtaglig. Kärleksorden som rinner ur Kais mun är oäkta. Jag är ingenting annat än en ljus kontur. Kylan och avståndet finns. Men det någonstans växer en varmare ton fram , en längtan efter samhörighet. Mot slutet strålar det från boksidan.
Timmen mellan hund och varg. Silke Scheuermann
