Till sista andetaget

Jag förstår intellektuellt att jag läser något mycket bra. Språket. De små rörelserna. Geografin. Utkanten. Ändå dröjer det länge, kanske ända till sidan 250, innan jag också berörs på andra plan. Huvudpersonen Lo blir en flyktig varelse. Jag behöver inte tycka om människor jag läser om, inte förstå deras motiv, verkligen inte identifiera mig med dem. Men jag behöver beröras empatiskt om det ska bli något stort. Det måste bränna till. Och det är långt till sidan 250. I anteckningarna skriver jag:

Det täta förhållandet mellan Lo och Lukas. Mellan Lo och hennes mamma.  Kärlek i symbios. Som om hon fastnat i undervegetationens snaror i sjön. Hennes behov av att slita sig loss från allt. Ett snitt bara. Snabbt och inte titta efter hur stor skadan blir. Det destruktiva. Hon fortsätter att leva i Utkanten, också i Stockholm och alla andra städer. Att undvika att låta sig älskas. Hon blir något oåtkomligt. Också för mig.

När jag lägger ifrån mig boken känns det som något stort har undsluppit mig. Ett stråk av besvikelse drar förbi. Det är som om andra sett saker som jag inte sett. Tänker: jag ger romanen några dagar innan jag skriver om den. Nu har det dagarna gått och jag säger: Jag behöver ingen framåtrörelse i böcker jag läser. Men en riktning. Också en rörelse som går runt runt i cirklar har en riktning. Jag ser den riktningen när jag lagt från mig boken. Men romanen stannar i min utkant.

Till sista andetaget. Anne Swärd

Bokrevy i Norge

Regn, snö, sol och dimma i omväxlande intervaller i Trondheim. Lugna promenader längs Nidälven och intressanta diskussioner om läsplattor och dystopiska filmer.

Samt läsning. Coming up soon:

Skärvor av ett liv av Hédi Fried.  Mannen utan öde av Imre Kertész. Till sista andetaget av Anne Swärd. Lagunen och andra berättelser av Janet Frame. No och jag av Delphine de Vigan.

Jag packar min väska – februari 2010

Jag ska flyga till Trondheim tillsammans med Janet Frame. Så var planen. Lagunen och alla tre självbiografierna nerpackade. Men så går jag in på Aka Huddinge, läser första sidan i Till sista andetaget och vill läsa alla andra sidor i den snarast och därefter får jag ett spontantips om Idilia Dubbs dagbok så den lånar jag med mig från mitt närbibblo. Därmed kan man säga att jag rustad för alla eventualiteter. Flygstrejker, snöstormar, jag klarar allt.

(Trondheim är för övrigt en enastående liten trevlig norsk stad där man gärna kör mot rött ljus. Mycket säreget. Men annars pratar vi djup fjord och höga fjäll, god mat och finfina caféer.)

Dags för lista!

Som läsare är jag: Vidsynt när jag väljer. Ödmjuk i trettio sidor framåt. Därefter gör jag valet – läsa vidare eller inte. Skoningslöst.

Som bloggare är jag: Mycket för att sätta post-it i böcker och effektiv när jag skriver. Men hög tröskel innan första ordet skrivs i en text.

Senast lästa bok: Den illustrerade mannen av Ray Bradbury. Läs den!

Senast köpta bok/böcker: Ovan nämnda.

Favoritdeckarförfattare: Läser inte deckare särskilt ofta. Näe, här passar jag.

Jag läser allt av: Anders Paulrud (and it’s over now). Paul Auster. Cilla Naumann. Och nästan allt av desto fler.

Jag läser helst inte (genre/författare): fantasy, historiska romaner, deckare.

Vid hyllan för fackböcker letar jag: Religionsvetenskapliga böcker. Nåt nytt?

Förutom svenska läser jag gärna på: Här vill jag skriva franska, men det är en  önskedröm. Engelska läser jag på, om inte precis just ”gärna”.

Högst upp i min att-läsa-hög just nu ligger: Lagunen och 3 självbiografier av Janet Frame plus FRI av Natsui Kirino.

Högst upp på min bok-önskelista just nu står: utan ärende av Claes Hyllinger

När jag går på antikvariat letar jag alltid: något bestämt. Köper via antikvariat.net eller bokborsen.se

Hämtat från: Johanna L (av vilken jag också läser allt. Skönlitterärt, bokhora, fb etc)

Ett hem utan böcker

Martina på bloggen Ett hem utan böcker (är som en kropp utan själ) presenterar läsutmaningen: Skrivande svenskor – kvinnliga författare 1900-1950 och jag hänger på.  Under en tvåmånaders-period väljer man en av två titlar av författaren.

Januari-februari
Selma Lagerlöf (1858-1940)
Herr Arnes penningar (1904)
Liljecronas hem (1911)

Jag kommer att läsa Herr Arnes penningar. En bok jag läste på gymnasiet, hatade av hela mitt hjärta och har efter det inte riktigt hämtat mig när det gäller Selma Lagerlöf.  Nog har jag läst titlar av henne efter det, men gillar jag? Njae. Så åter till källan och kanske kommer kvinnan att få upprättelse i mitt skoningslösa sinne. Senare under året kan väljas bland:
Mars-april
Elin Wägner (1882-1949)
Pennskaftet (1910)
Åsa-Hanna (1918)

Maj-juni
Maria Sandel (1870-1927)
Virveln (1913)
Droppar i folkhavet (1924)

Juli-augusti
Agnes von Krusenstjerna (1894-1940)
Den blå rullgardinen (1930, första delen i Fröknarna von Pahlen)
Fattigadel (1935, första delen i Fattigadel)

September-oktober
Moa Martinsson (1890-1964)
Kvinnor och äppelträd (1933)
Drottning Grågyllen (1937)

November-december
Stina Aronsson (1892-1956)
Medaljen över Jenny (1935)
Hitom himlen (1946)

The Illustrated man av Ray Bradbury

Dystopiska teman i samtalen. Är Wall-E att betrakta som en dystopi eller är historien efter det dystopiska? På vilket sätt skildrar böcker som 1984 och Du nya sköna värld sin egen samtid? I jakten efter dystopiska noveller hittar vi Ray Bradburys Den illustrerade mannen.

Den illustrerade mannen kom vandrande över backkrönet och stod still ett ögonblick och avtecknade sig mot himlen.[...] ”För ni förstår” , sade Den illustrerade mannen, ”att de här Illustrationerna förutsäger framtiden.

[...] Arton Illustrationer, arton berättelser. Jag räknade dem en efter en. Först fästes mina ögon på en scen med två människor i. Jag såg en flock gamar uppe på en brinnande köttfärgad himmel, jag såg gula lejon och jag hörde röster. Den första Illustrationen skälvde och vaknade till liv…

Ibland är vi redan i framtiden. Som i Savannen där den fantastiska Barnkammaren är en projektion av ungarnas drömmar och fantasier. Från att i början projicerat vackra sagovärldar blir Barnkammaren alltmer en bild av barnens mörkare tankar, en savann där blodtörstiga lejon vandrar och hotar. I Världens sista kväll befinner vi oss precis intill jordens undergång. Att är lugnt som innan stormen.

Novellsamlingen är utgiven 1951 och kan ibland beskriva tekniska önskedrömmar som 2010 är uppfyllda och realiserade. Men de handlar också om det oönskade som, tack och lov, icke är. Med ett enastående språk och fantastiska berättelser borde novellsamlingen om den mystiskt tatuerade mannen och de berättelser hans tatueringar består av nytryckas på svenska!  (Berättelserna filmades 1969 och finns förstås här.)

Jag måste avsluta med ett citat från Artur Lundkvists recension av boken från utgivningen.

Hans magiska bilder glöder i tre dimensioner, friska som nyskurna rosor med daggdroppar mellan bladen.

Den illustrerade mannen. Ray Bradbury

Lejon: www.fotoakuten.se