En station från Paradiset

Jag känner mig som Duktiga Flickan när jag lägger undan boken. Att jag tog mig till slutet beror på att jag ville veta hur det skulle gå för Oknytt, huvudpersonen i romanen. I övrigt var den här historien måttligt intressant, för min del.  Den första tredjedelen utspelar sig i Sthlm. Fyra personer. BDSM-kuliss. Oknytt, orm, lo och Varg kallar de sig. Varg är The Leader och han styr de övriga med till synes fast hand. I nästa tredjedel har Oknytt stuckit till Amsterdam och där tar ett sago-orienterat berättande över. Osannolikt behöver inte vara tråkigt men här har jag det. Det här avsnittet kunde ha varit vad och var som helst och känns inte alls som en integrerad del av det övriga. Avslutningsvis återvänder Oknytt till Stockholm och ett slags crescendo uppstår med uppgörelser till höger och vänster.

Varför har jag tråkigt av läsningen? Det är ju en udda historia. Miljöer jag inte vistas i. Bilder att fundera över. Det borde göra mig glad i stället. Men jag tror att det beror på de karaktärer som omger Oknytt. De blir opersonliga, stereotypa, inte ens tillräckligt sagoaktiga för att jag ska intressera mig mer för dem än med ett jaha?.Så kan det gå.

En station från Paradiset. Mariette Glodeck.

——–

Betydligt bättre tyckte jag om författarens förra bok Röda-vita rosen.

En station från Paradiset – läsrapport efter halva

Nej! Namnen som Oknytt, orm, lo och Varg – och Fisk! – får mig att tvärnita. Två sidor in och jag vill lägga boken åt sidan. Sansar mig. Nuvareväländåsåatt … jag tänkt mig läsa sportlovsböckerna i ett svep. Först efteråt – okej, också lite mitt i som nu – avgöra hur det var.  Koncentrerad läsning. Uthållighet. Tålamod. Lite som ett slavkontrakt. Men långt ifrån ett sådant som Varg upprättar för Oknytt. I hans ingår ett mått lidande. I mitt ingår bara just en smula uttråkande…men jag minns vad Jessica hos Bokhora skrev när jag lät mig tipsas om En station från Paradiset. Det blir bättre när Amsterdam är miljön.  Uthållighet.

Hon har rätt. Jag fastnar inte i namnen längre. Jag upprörs inte över de maktförhållanden som präglar. Jag läser på. To the Bitter End

Går det åt helvete är jag ändå född

Ett samhälle i förfall.

En dag  räknar jag alla döda mellan 15.00 och 23.30.  Jag räknar från nyheterna, deckare, thrillers, actions, dokumentärer. Jag räknar och skriver staplar. Sen river jag pappret i små bitar, spolar ner det på toa, lutar mig över stolen och känner ett uppkast närma sig.

En kvinna i – kroppsligt -  förfall

För jag är redan på väg mot skelettet. Huden vill släppa taget om det, ge sig i väg, nyper jag i skinnet, slätar det inte ut sig lika snabbt längre och återfår sin form, med armarna i en viss vinkel ser det ut som om skinnet ska lossna från benet, huden vill inte vara hos mig längre och sitter jag för länge i samma ställning är knälederna tröga att räta ut, skelettet trilskas och allt är tecken, ålderstecken, dödstecken

Ett slags upplösning

Man lämnar någon, blir lämnad, man tappar, något ruttnar och man kastar, man river hus, man knäpper bort ett teveprogram, en nyhet jagar iväg en annan nyhet [...] dyker upp och försvinner, lämna lämna jordelivet.

Trots att jag ser de fetade orden här ovan är det här ingen pessimistisk bok. Det är en beskrivning av ett tillstånd men också av ett motstånd. Gränsen mellan dödsfruktan och livsglädje kan vara hårfin. Det här är en tuff betraktelse av en likaledes betraktare. Välskrivet och välbegrundat.

Går det åt helvete är jag ändå född. Agneta Klingspor

——–

Bokförlaget mormor är är ett förlag jag tidigare inte hört talas om. Flera lockande böcker.

Går det åt helvete är jag ändå född – läsrapport efter halva

Det första jag läser av Agneta Klingspor. Lånebok från kärt bibblo, där den klargula boken stod exponerad på hylla och titeln är tilltalande. Går det åt helvete är jag ändå född.

Vi är i Stockholm. Det är författaren som skriver, skriver om skrivandet

Jag skriver ner allt jag ser, skriver ner vattnet skvimpar mellan stadsdelarna, skriver ner vinden tjofsar i håret, skriver ner en flock duvor vänder exakt samtidigt i luften ovanför Katarinavägen.

Det är hårt och kallt. Hemlöst.

Du vet att det inte är nåt fast, säger sjuksköterskan, Ingen fara, säger jag. Den enda fasta är min lägenhet. (Men den kan brinna och försvinna) Vi åker längs Gamla stan på väg mot Gärdet och uteliggarnas boplatser, jag ska assistera. [...]
- Döden kommer att bli ett riktmärke, nån måste dö först innan dom begriper, säger hon rätt ut i bilen, mer som om hon talade för själv eller för att lätta på trycket.

Det är kroppars vätskor och avfall som beskrivs. Och där läser jag snabbt och flyktigt för orden skapar bilder i huvudet och jag äcklas men det andra överväger och jag fortsätter att läsa

Herr Arnes penningar av Selma Lagerlöf

Det outplånliga minnet från när jag var 17 år: Berättelsen handlar om den onde herr Arne som har en läderpung full av pengar och han är snål och delar inte med sig och han går ner sig på isen och drunknar.

Omläsning: Herr Arne förefaller vara en god man med sina pengar i en ekkista. När han mördas för pengarnas skull dödas också hela hans hushåll. Alla utom jungfrun Elsalill som tas omhand av den  rättrådiga Torarin, fisksäljare. Problem uppstår när mördarna känns igen och tycke uppstår mellan en av dem, sir Archie, och Elsalill. Ska hon förråda sin älskade eller rädda honom?

Herr Arnes penningar var ursprungligen en gymnasieläsning som föll riktigt illa ut och jag blev aldrig riktigt sams med Selma Lagerlöfs berättarglädje och magiska realism. Jag har läst flera av hennes romaner, men mer av plikt än lust. Med kvällens 84 sidor långa läsning har jag allt gett Selma upprättelse.

Herr Arnes penningar. Selma Lagerlöf

——

Berättelsen lästes inom ramen för Skrivande svenskor 1900-1950, skapad av Martina på bloggen Ett hem utan böcker. Nästa omgång handlar om Elin vägner.

Sportlov

Sportlovsläsning – enomdan

Jag startar mitt sportlov idag. Planerna att åka till Berlin är lagda på is (HAHAHA!) eftersom det är kallt och snöigt. I stället stannar jag i det lika kalla och snöiga Stockholm och de sköna röda sofforna. Min plan är att ha Enskilt Bok-kollo. En bok om dagen och jag startar idag med Herr Arnes penningar. Den bok jag läste när jag var sjutton år, avskydde av hela mitt hjärta och ännu inte riktigthar  förlåtit Selma Lagerlöf för. Men nu är det de sista timmarna av Ett hem utan böckers läsutmaning och efter alla dessa år, Selma, borde jag väl ha blivt en annan människa?

Mot ännu en sommar av Janet Frame och En station från Paradiset av Mariette Glodeck är helgens böcker.

Vi har redan sagt hej då av Daniel Åberg

Att vara Filip. Jag funderar över vad jag ska välja för ord för att beskriva hur Daniel Åberg berättar om huvudpersonen Filip. Karaktärsstudie låter som psykologiskt läroboksvokabulär. Tättintill är ordet jag väljer. Tättintill Filip är jag när  jag hejar på honom med allt hårdare hållna tummar och högre hejaramsor.  Trots att han inte alls alltid är särskilt sympatisk eller kanske just därför, det gör honom mänsklig. Tättintill alltså, och med hög närvarokänsla får jag följa honom, ung man som skyr eller söker kärleken.

Att du går omkring och letar hos tjej efter tjej om hon kan tänkas vara den som du ska vara för evigt kär i. Och när du inte får den känslan så går du genast vidare

säger en av kvinnorna runt honom. Så träffar han Iris,  som rör vid nånting i Filip. Något skrämmande. Och tvärtom.

Det är något med dina ögon. Något med din blick när du retas med mig, något som får mig att vilja fortsätta se på dem. Men det är för jobbigt, jag tittar bort.

Att vara där. Det finns flera skäl till att närheten till Filip skapas. Ett är att författaren inte släpper taget om romanens huvudperson. Han gestaltas grundligt och inkännande och blir en sammansatt och högst mänsklig karaktär. Att skriva i jag-form och presens behöver inte alls ge en önskad närvarokänsla men i den här romanen är det så. Det täta förstärks också språkligt på sådana här sätt:

[...] jag skulle ha lett tillbaka och fyllt på i hennes g

- Nu drar vi. Adios adios, säger Amanda till Eskil som står med lång blick i hallen. Hon ger mig champagnen och jag håller för med tummen och  öppnar dörren.

las och det skulle inte ha behövt vara svårare än så.

Den brutna kronologin. I början blir jag störd. Men vad är det här? Var är vi tiden, vilken tjej är det nu som är ”hon”? Men det tar bara några sidor förrän jag ser det smarta i sättet att röra sig i kronologin och på så sätt förstärka och öka dramatiken i det som händer. Inte minst slutet. Lyckat.

Om Dannyboy och kärleken var en fickplunta kittlande mouss-vin intagen i smyg under guidad stockholmspromenad är det här något annat. Svartare och mörkare, ett sår där skorpan gång på gång rivs av. En finsprit. Med eftersmak.

Vi har redan sagt hej då. Daniel Åberg.

———-

Någonting om slutet tänker jag säga nu. Vill du inte veta så sluta läs här. I filmen Before Sunset får författaren frågan om slutet i sin bok: Hur går det? Han svarar:

It’s a good test. Right? If you’re a romantic
or a cynic.

Jag är inte cynisk. Med det som utgångspunkt tolkar jag slutet i Vi  har redan sagt hej då, eller början.

Läsrapport: Vi har redan sagt hej då

Jag läser gärna på min Macbook.* Lån från bibblo via elib.se är något att vara tacksam över . Det jag noterar är att jag läser snabbare än med tryckt bok i näven. Jag tror att det är för att ögonen får hänga med i ett kvickare tempo när jag scrollar. Till exempel går det undan när jag nu läser Vi har redan sagt hej då av Daniel Åberg. När jag läste författarens första bok – DannyBoy och kärleken -  erfor jag känslan av en fickplunta kittlande mouss-vin intagen i smyg under guidad stockholmspromenad.  40 sidor in nya romanen känner jag en uppgradering av alkoholstyrkan. Närvaron med täta dialoger och stockholmskänslan är där. Men stämningen är svartare. Lite vassare spets i drinkarna.

* * *

*Läsplattor etc i all ära.  Jag väntar på min iPad (som en säker källa bevakar att jag ska erhålla så snart de kommer till landet)

No och jag

Jag haltar i läsningen de första sidorna. Berättelser i jag-form har sina sidor när språket ska rimma lika med ålder och situation. Och jag har mitt huvud fullt av hur unga pratar och tänker i Sverige. Sällan hör jag:

Jag hade hoppats på respit men gick på en nit. [...] träffad av blixten skulle jag falla död ner från min ringa höjd med spretande Converse.

Sen skärper jag mig och tänker att jag ska tänka franska i stället och det där inledande hacket försvinner snart. Att läsa romanen med dess energiska flöde av staplade satser blir lätt och enkelt. I sammandrag: Lou ska hålla ett föredrag i skolan. Kommer i hast på att det ska handla om en hemlös kvinna. Träffar då No och vill av hela sitt hjärta hjälpa henne till ett bättre liv. Till sin hjälp får Lou också Lucas, klassens värsting. Lou övertygar sin föräldrar om att No ska få flytta in till dem och hon gör det och familjen som haltat sig fram efter en tragisk förlust repar sig.

Det här är en roman om vänskap. Kärleken som drivkraft. Den som får Lou att offra och slita och hoppas och önska. Kärlek som skapar en mittpunkt, en axel att låta tillvaron allt bättre snurra kring. Till en dag då axeln kollapsar.  Nej, inget slutavslöjande. No och jag tycker jag om att läsa därför att den är intagande utan att vara smetig, en risk jag alltid fasar när det kommer till berättelser om kärlek. Språket samarbetar fint med berättelsen och skapar en takt i läsningen som är lämplig och snabb.

Några rader om baksidetextens beskrivning av trettonåriga Lou – en överintelligent tjej. Varför måste hon vara överintelligent eller brådmogen? För att det ska bli en bok för vuxna? Boktoka menar:

Är det ett av få sätt att försöka komma barn/ungdomar inpå livet, i skildringar som inte är tillbakablickar av vuxna? Lite luddigt, men förstår du hur jag menar? Är det som

Normal tonåring berättar i nutid = ungdomsbok
Överintelligent tonåring berättar i nutid = vuxenbok
Ungdom ser tillbaka på ungdom = ungdomsbok
Vuxen ser tillbaka på ungdom = vuxenbok

Något att tänka på.

Med No och jag har jag därmed läst sex böcker ur Sekwas utgivning. Det förvånade mig då jag trodde jag läst nästan samtliga. Bör åtgärdas.

No och jag. Delphine de Vigan.

PS. Om att arbeta med boken på gymnasiet.