Robson av Pernilla Glaser

Ja. Jag tycker att det är fel att stjäla. Ja.  Jag vet att det drabbar skolan.  Men jag erkänner  – jag kan ändå inte låta bli att känna ett stråk av tillfredsställelse när en roman inte lämnas tillbaka därför att studenterna gillar den så mycket. Som Robson. Jag har suttit i boksamtal med gråtande elever genom åren som tyckt att det är en sådan sorglig historia med  Robson som träffar sin livs kärlek och som så ung dör i cancer.

Vid flera tillfällen har klassuppsättningen fyllts på, lånats ut och försvunnit. Jag har fått tjata för att böckerna skulle komma tillbaka. Eller mött ett par flackande ögon och en kommentar röst av typen ”men jag HAR lämnat den tillbaka. Jag gjorde det direkt till biblioteket. Vad konstigt att de inte sagt nåt till dig!”*

Några få exemplar av Robson finns kvar i hyllan och jag lånade hem romanen häromdagen för att se om den fortfarande är lika gripande. Det är den. På hundra sidor lyckas Pernilla Glaser berätta om sorgen när en älskad dör. Utan att tappa nyanserna. Utan att bli sentimental. Bara skildra gränslös sorg så att det känns.

Numera finns inte Robson att köpa i pocketformat. Det är synd. För jag skulle gärna fylla på hyllorna med den igen, och läsa tillsammans med studenterna. Så jag får helt enkelt säga grattis till dem som lyckades sno till sig ett ex. Läs om den!

Robson. Pernilla Glaser

* Till vän av ordning: Numera ser utlånesystemet annorlunda ut och det är svårt att smuggla undan en bok och hävda att man redan lämnat den åter. Datorn minns allt.

Tre veckans snabba – och då är det bara tisdag!

Veckans

teaterupplevelse är teater Surras tolkning av Shakespeare. Fem pjäser i snabbt tempo. Från liv till död. Jag satt med gapande mun i 45 minuter. Omtumlad och upprymd.

musikupptäckt. Michael Hoppé Afterglow. Lyssnar på Spotify. Så vackert att jag går sönder.

läsning. Sagan om mig själv av Gunilla Linn Persson. Hon skriver om sin psykiska sjukdom och sitt livs historia med ett poetiskt och enastående vackert språk som samtidigt beskriver det svåra så träffsäkert.

Bara rädd. Förfärad och utskrämd ur sig själv.

Blå om knoppen.

Blå om kroppen.

Bara rädd för plåtburkar på marken och rädd för de gröna sakerna i grönsakssoppan. Rädd för det som alla känner och rädd för det som ingen vet.

Ingen!

Att få en psykos var som att göra inbrott i sin egen källare, kasta ut allting och vända runt.

Med jämna mellanrum

Jag har sparat en liten papperslapp:
Jag heter Gunilla. Jag har en kastanj i fickan. Jag smeker alltid det vita papperet med en öppen hand, innan jag börjar skriva. Min hand är en berättelse. Min hand, som kramar kastanjen i fickan är en saga om ett träd. En saga om kastanjekärnans längtan efter att spräcka det hårda skalet och slå rot.
Jag hade spräckt det hårda skalet.
Var skulle jag slå rot?
Var kan kaos slå rot.

Helgen är full av plikter. När vi pausar från dem har vi Seinfeld-festival för att få skratta. Med jämna mellanrum läser jag Gunilla Linn Perssons Sagan om mig själv. Med vidöppen mun. Hur kan man skriva något så vackert om psykoser? Jag vill inte sluta läsa.

Älskade syster – Joyce Carol Oates

Någon i familjen Rampike kommer att drabbas av någonting mycket ont, och det finns ingenting som Skyler kan göra för att förhindra det.

Och det är därför som berättelsen är obehaglig och tvångsmässigt trög: Skyler (nitton år gammal) klarar svårligen av att återvända till de allt mer traumatiska scenerna i (den nioårige) Skylers liv, och ändå måste han/jag göra det.

Äntligen,  säger jag när jag slår samman Älskade syster. Berättelsen är obehaglig. Skyler (nitton år gammal) berättar om mordet på sin syster Bliss , skridskoprinsessa. Underförstått ligger genom hela romanen att han är skyldig och det gör inte hela den här skruvade historien mindre otäck. Han kryddar sin berättelse med fotnoter, klotter och överstrykningar vilket gör romanen mycket visuell. Hur löser man det i en ljudbok?

Romanen är lång. Därav mitt äntligen.  Det var ibland som att gå och gå och aldrig komma till, ja du vet. Dit når jag till sist. Och till skillnad mot det mord som är utgångspunkt för Oates får mordet på skridskoprinsessan Bliss Rampike en lösning.

Läsrapport halvvägs.

Att läsa ombord på en nästan öde skärgårdsbåt är behagligt. Jag läser några sidor och lyfter sedan blicken och tittar på något ständigt vackert. Isen täcker havet i Stockholms skärgård, Bara ibland – som på bilden – när sunden är trånga bryts isen upp i stora flak.

Älskade syster. Joyce Carol Oates

Sorrentino och Kinsella

Några vinterdagar i Visby. När jag kliver av färjan tänker jag att det är säkert inte svårt att ta sig upp till Söderport. Men hur ska jag sedan ta mig ner? Halkan, my friends, halkan.

Men det fanns inget att frukta. Visbys backar är välsandade. Hela fredagen lyssnade jag. Det var Reading, där valda delar av drygt tio filmmanus gestaltades av skådespelare från ön. I övrigt åt jag goda middagar, fikade och städade. Mellan varven läste jag Flickan från tjugotalet av Sophie Kinsella.

Lara, 28. Arbetar på headhunter-firma med kompanjonen Natalie som just övergivit företaget för en semester i Indien – ospecificerat hur länge. Övergivit Lara har också pojkvännen Josh. Nu sitter hon mot sin vilja på gammelmoster Sadies begravning – för familjens skull. Då. Sadie återuppstår – som spöke och uppmanar Lara att hitta ett förlorat halsband. Först när det är funnet kan Sadie dö på riktigt. En helt osannolik och skruvad historia. Men oftast trovärdigt berättad och ett oavbrutet bemödande att vara rolig. För mycket dialog och beskrivning och några irriterande logiska luckor. Men inte mer än det fungerar utmärkt som  är min underhållningsbok under en späckad helg. Jag lade den på ett bord i foajén så att andra kan läsa den.

Hemresans läsning är något helt annat. Gilbert Sorrentinos debutbok.

Att upptäcka, efter sju år, att ha inte känner henne, sin fru. Och ha pengar till hands, att sticka, åka till Mexiko. Och varför inte konfrontera henne där, bryta sig ut ur den kokong som han så noggrant slut sig i, den mumien. Att se på sina barn, fria bilder av dem bruna under den skarpa solen, utmejslade ur solskenet.

Så är tanken. Maken, aldrig namngiven tar ut sin familj på en resa. Med bil. Med chaufför. Platserna blir framåtrörelsen i romanen – perforerade med tillbakablickar från Brooklyn och Manhattan några månader tidigare. Tillsammans en vägbeskrivning till äktenskapets slutstation.

Det här är tjugotalsflickans motsats. Ett tätt poetiskt språk.

Vad? Grönt, regn, grått. Grå himmel, grått regn, det gröna vittrar sönder i regnet.

Svärta och upplösning. Det blir flera Sorrentino.

Flickan från tjugotalet. Sophie Kinsella

Himlen förändras. Gilbert Sorrentino

Jag packar min väska – januari 2010

Årets första resa är nästan som utomlands – Gotland! Några dagar i Visby har jag framför mig.  Med snö! Det har jag faktiskt aldrig varit med om. När jag vintertid var på ön senast, gifte jag mig, och då regnade det mest.Utomhus.

Den här gången ska jag arbeta och så har jag blivit inbjuden till reading av flera filmmanus. Det tycker jag om. Såväl reading som filmmanus som inbjudning. Jag vet att jag dessutom kommer äta åtminstone en lunch på Bakfickan vilket hör till topp-tio för Livets Trevligheter.

Jag slutläser Joyce Carol Oates Älskade syster, skojläser Flickan från tjugotalet av Sophia Kinsella och djupläser Att vinna en tro och förlora sig själv.av Anders Haag . Utöver det ser jag fram mot Vi har redan sagt hejdå av Daniel Åberg samt Bumerang av Tatiana de Rosnay.

Slutord

Jag letar efter ett citat om förlåtelse i Sven Delblancs Slutord.

- Till alla säger jag – förlåt!

Det är alltså Villon som ber om förlåtelse. Men han tillhörde en kristen kultur, där allt kunde bli bra bara man ångrade sig och bad om förlåtelse. För mig är det annorlunda. Det onda jag gjort kan inte göras ogjort. Verkningarna av mina ogärningar fortsätter till evig tid, som en ändlös rad av fallande dominobrickor. [...]

I Slutord berättar Delblanc i 55 sekvenser eller dagboksblad om sin sjukdomstid 1991.  Den om förlåtelse har n:o 9  men jag fortsätter att läsa. Det går som vanligt inte att sluta.

Året därpå dog Delblanc i skelettcancer. Men han hann skriva en bok till efter Slutord. I den boken, som heter Agnar,  lämnar han en efterskrift där han säger:

En lyckad strålbehandling gjorde titeln ”Slutord” på min förra bok en smula förhastad. Den lilla volymen är dock subjektiv sann, även om den vederlades av läkarkonsten. [,,,]

Slutord. Sven Delblanc

Bibblo-spaning

Då och då åker jag färjan Lotten över Hammarby sjö. Resan som tar ungefär fyra minuter kan ägnas åt att botanisera i fartygets låne- och byteshylla för böcker. Ibland kan där vara en smula magert men oftast finns omkring hundra titlar, varav hälften jag aldrig har hört talas om. Hittar man någon kan man ta den. Har man böcker över – som jag har nu – kan man ställa dit dem.

Läsrapport s 334

1996 mördas den sexåriga JonBenét Ramsey medan hennes familj ligger och sover i huset. Med den händelsen som utgångspunkt skriver Joyce Carol Oates en roman – Älskade syster – där den sex år gamla skridskoprinsessan Bliss Rampike hittas mördad på samma sätt. Berättaren i boken är hennes äldre bror Skyler. Skyler Rampikes personliga historia som han i vuxen ålder uppmanas att skriva.  Han rör sig fragmentariskt men detaljerat i berättelser från dagen han föddes och berättar om en säregen familj – med en komplett obehaglig konnotation – där mamma Betsy låter den unga dottern uppfylla mammans egna skridskoprinsessa-drömmar. Bli allt som Skyler aldrig kan bli. Som läsare vet jag att allt är på väg mot undergången – vi befinner oss egentligen redan där. Men att låta Skyler med olika medel berätta vägen dit är ohygglig. Jag kan bara läsa några sidor åt gången.

1996 sprängdes en buss i centrala London. En ung man som själv dog under attentatet var ansvarig. Freds- och konfliktforskaren Wilhelm Agrell skriver en fiktiv berättelse om mannen i Dödsbudet. Ingen sentimentalitet eller fördömande. Bara en välberättad historia om hur den vanlige familjepojken  Anthony kunde bli en del av den irländska kampen.

Dödsbudet. Wilhelm Agrell.

Foto: Gabor Palla

Halv elva en sommarkväll

Det är ännu tidig morgon. Termometerns digitala siffror lyser minus 15.3. Hettan i upplösningen i Marguerite Duras Halv elva en sommarkväll blir en tydligare kontrast mot det blå ljuset utanför fönstret.

Maria bilar i Spanien tillsammans med sin väninna, sin dotter och sin man. Men kärleken är i upplösning och hon uthärdar med hjälp av konjak och manzanilla. Väninnan är redan långt inne i relationen med Marias man. Hon vet det. Kanske är det därför Maria så intensivt vill rädda Rodrigo Paestra som i ett svartsjukedrama skjutit ihjäl sin unga hustru och hennes älskare. Nu står han gömd på taket till hotellet och skyddar sig i mörkret. Men vill han bli räddad?

Ett blått skimmer sprider sig från himlen nu. Det är omöjligt att han inte ser den kvinnokropp som sträcker sig mot honom – så som ingen annan någonsin har gjort – på hotellbalkongen. Till och med om han vill dö. Till och med om detta är just det öde han önskar skulle han kunna svara, en sista gång.

Och han svarar.

110 sidor roman att läsa i ett svep. Koncentrerad. Filmisk. Sorgesam.

Halv elva en sommarkväll. Marguerite Duras. (Lind & co)

Manzanilla, Bilden.