Bortval och förval

Efter att ha läst alltför många uppsatser om språksociologiska spörsmål bestämmer jag mig för att hämta ngn enklare läsning ur bokhyllan. Något snabbt med inte alltför stort läsmotstånd. Dumpa Matthew köpte jag redan i somras när jag längtade samma sak och läste om författaren Jane Fallon och blev bekant med begreppet chick noir. Det lät som en god kombination. Chick lit with a dark side.

Tre sidor in är jag uttråkad för även om huvudpersonen inte kommer att gifta sig på slutet – kanske – så blir ingången med hennes dåliga förhållande med gifta Matthew inte lockande alls.  Jag ger den i alla fall trettio sidor innan jag ger upp.

Nästa bok jag plockar från hyllan är något annat. Innan jag dör av Jenny Downham. Det är sorgligt med unga människor som dör och det är säkert en bra bok, men trettio sidor in är jag inte alls tagen och jag lägger bort den också.

Börjar jag bli cynisk, undrar jag oroligt och skaffar mig ett lånekort på Dieselverkstaden och lånar Utan bagage av Anne Tyler. Jag läser oavbrutet de 370 sidorna. Nej inte oavbrutet. Efter varje kapitel läser jag två språksociologiska uppsatser. Men så fort pennan är nedlagd tar jag upp boken igen. Den håller mig fast. Trots att jag irriterar mig väldigt mycket på huvudpersonen. Delia heter hon, är gift med Sam och de har tre ganska vuxna barn. Han är läkare och hon tar hand om administrationen på läkarmottagningen. Hon gör ett försenat tonårsuppror får man väl säga, när hon en dag på deras gemensamma semester helt sonika lämnar familjen och börjar ett nytt liv i en stad långt därifrån. När Delia ganska snart blir hittad kan man tänka sig att antingen hon eller hennes man tar något slags ansvar för äktenskapet och börjar ett samtal. Men nej. Det tar 16 månader innan hon återvänder hem, upptäcker att hemmet  upplösts utan henne och efter viss förveckling kryper hon helt enkelt ner i sängen hos sin man och de håller om varandra, försonas. Under tiden har hon i princip inte haft någon kontakt med sina barn, skaffat sig ett jobb som hushållerska och nästan blivit ihop med familjefadern i det nya hushållet. Att jag irriterar mig på Delia är för att jag tycker att hon är för amerikanskt hemmafrufjamsig och jag föraktar henne för att hon inte håller kontakten med sina barn. Samtidigt till bokens försvar – jag sträckläste dess 370 sidor, blev klar i förrgår och är fortfarande irriterad på huvudpersonen. Anne Tyler är en god berättare.

En annan sorts kvinna är Ellen i Det som är sant. Hon beordras mer eller mindre av sin far att komma hem och ta hand om sin döende mor, vilket hon gör. Men efter att modern har dött visar det sig att hon har alldeles för mycket morfin i kroppen och Ellen anklagas för att givit mamman den dödande dosen. Anna Quindlen fick jag i tips om av Bokhore-Helena när jag ville fylla på mitt Har-läst-arkiv, med författare på Q. ”En hypnotisk fascinerande roman” citerar framsidan från Washington post och jag hatar som bekant recensions-citat på framsidan av böcker.  Men boken är verkligen mycket fascinerande. Hon bygger upp sina karaktärer alldeles utomordentligt, Anna Quindlen.

DSCN1802Så två bort och två lästa. Jag får vara nöjd. Nöjd är jag också med att ha tillbringat ett par dagar i Visby, denna underbara lilla stad. Solen sken mest hela tiden och förutom att promenera varje fin-fin liten gata köpte jag mig en hypnotiskt fascinerande mössa.

Nästa bok är The Luminous Life of Lilly Aphrodite. Nästa resa är Bryssel.

Utan bagage. Anne Tyler.

Det som är sant. Anna Quindlen

franska soffan o la la nja

DSCN3276Jag är inte den som klagar på korta böcker. Utsvävande babbel och detaljerade beskrivningar (och för all del detaljerade gestaltningar) är inte något jag särskilt gillar. Men när jag slår ihop den röda soffan, tänker jag att jag vill ha mer och jag bläddrar tillbaka för att sätta fingret på vad det är jag vill ha mer av.

Inte en mer tidsmässigt längre historia. Den räcker. Berättelsen börjar med Anne som åker transsibiriska järnvägen till Irkutsk för att se vad som har hänt med Gyl, hennes före detta. Parallellt finns berättelsen om samtalen med och högläsningen för hennes granne, den gamla damen som förvarar fotografiet av sin älskade i bakom kudden i den röda soffan. Historien knyts ihop när Anne kommer tillbaka. Så det är inte fler händelser jag vill ha. Nej, jag vill ha mer utvecklade delar. Lite mer av tågresan. Den fungerar som den faktiska resan och är intressant av bara det skälet. Här är också platsen för att fördjupa och förstå Anne och också hennes relation med Gyl. Dessutom ges återblickar till den gamla damen. Tågresan känns som en upptakt. Damen i röda soffan är för intressant för att inte fördjupas mer, tycker jag, även om hon bara är en biperson. Väl i Irkutsk väljer Anne att inte träffa Gyl . För mig är det inte helt klart varför. Läsaren ska förstå att hon kommit till insikt om att det är sig själv hon vill hitta och inte Gyl. Att hon vill förstå sig själv och den idealvärld hon i sin ungdom kämpat för tillsammans med honom.

Vägen till den insikten är inte tillräckligt väl uppbyggd. Alla delar i boken är intressanta (slutet tycker jag dock är … hm sådär.)   Men för att ha känt mig mer nöjd när jag slår igen den 130 sidor långa romanen önskar jag faktiskt mer av allt.

den röda soffan. Michèle Lesbre.

Höstlig bok

Kan du anbefale meg en roman? Jeg ønsker meg en stor, varm, fargerik roman jeg kan synke ned i på mørke høstkvelder. En roman som vekker lesegleden, som ikke gir for mye motstand, men som likevel har litterære kvaliteter. En roman med karakterer jeg blir glad i og et univers full av sanselige opplevelser. Har du lest noe som minner om dette?

Så frågas på norska bloggen Belmotte Tower. Läs kommentarerna och få boktips själv!

Läsrapporter mm

A.

När nu På spaning efter den tid som flytt kommer ut i serieform tänker jag på Caroline som är den enda människan jag känner som faktiskt läst hela romansviten  – prosaform – och oavbrutet talat lyriskt om den.  Den grafiska varianten av romanerna kommer att ges ut i sjutton band. Det verkar nästan omöjligt att inte köpa dem alla.

B.

Cilla Naumanns I cirklarna runt är snart färdigläst. Jag tycker sådär. Huvudpersonen Anna håller på att skriva ytterligare en teaterpjäs men störs, verkligen Störs, av det pågående husbygget utanför hennes fönster. Hon ringer till varje möjlig myndighet för att få ett stopp på demoleringen av utsikten, och arbetsron och kanske hela livet. Innan jag började läsa tänkte jag mig att jag mest skulle tycka om att den i så hög grad handlar om skrivande, men det är historien om Annas relation till sin exman Jonas som jag tycker är det intressanta. Är det tredje eller fjärde romanen av Naumann där huvudpersonen heter Anna, förresten? Hon fick frågan på Bokmässan och svarade att ”jag tycker om namnet” och att hon säkert kommer att döpa fler romanfigurer till det.

C.

Jag läser ett uppslag ur Bodil Malmstens De från norr kommande leoparderna varje kväll. Jag beundrar mig själv för att jag har utvecklat denna sida att kunna vara vaken i två minuter när jag har huvudet på kudden.

D.

Jag återbesökte utställningen Den skapande människan på Etnografiska museet. Mkt bra!

E.

Jag har just tagit fram den röda soffan av Michèle Lesbre. Den börjar så här:

På en grusväg stod en man och rullade en cigarett bredvid en motorcykel med grön sidovagn, en jättelik skalbagge, ett sällskap i ensamheten. Mannen och hans maskin, tillsammans.

F.

Till sist. Jag har jobbat som bara fan för att kunna ta lov utan några irriterande arbetsrester. Jag lyckades nästan! Och far till Gotland med godaste samvetet. Och finfina böcker.

Påminnelse

Du har inte lämnat tillbaka ljudboken av Anne Tyler

skriver biblioteket vänligt men bestämt. Va? tänker jag. Vad är det för bok? Så minns jag. Triggad av Camillas text om Tyler gick jag till bibblo och det som fanns på de utplockade sommarlovshyllorna var Ett amatöräktenskap i ljudboksformat. Jag lyssnade i 15 timmar om en familj i USA, följde dem från det att kvinnan och mannen träffades, genom hela deras gemensamma liv inklusive skilsmässa och slutligen till deras död. Sådant kan man bara göra i böcker. Deras liv hade katastrofer men mest ett slags monotoni. De var sällan lyckliga tillsammans.

Berättelsen blev ett slags meditativt bakgrundsljud, jag kan inte förklara det på annat sätt, till mina promenader fram och tillbaka till jobbet. Något som oreflekterat gick genom huvudet. Men jag ville ändå höra hur det gick för dem, på samma sätt som man vill att det ska gå bra för en sjuk granne eller så. Men större intryck på mig gjorde berättelsen inte. En annan roman av Tyler ska det nog vara.

Ett amatöräktenskap. Anne Tyler

PS. Påminnelsen var fel. Boken var tillbakalämnad.

Sagor från Berlin 2 av 3

Det enda jag vill säga med det här, C,  är att jag är ute en heldag  i Berlin på egen hand och i huvudsak tittar på gravar. Grave-spotting. Minsann, ska det till ett engelskt uttryck för att riktigt sätta fingret på det jag gärna gör på mina resor? Berlin är inget undantag.

DSC00148Vallgrens första kapitel heter kyrkogårdsprolog. Här låter han till exempel olika döda människor som är begravda på gravplatsen Dorotheenfriedhof återuppstå i essäistiskt format. På Dorotheenfriedhof ligger till exempel Bertold Brecht med sin skådespelande hustru Helene Weigel. Här hittar man också Hegels gravplats. Men det är egentligen inte kända människors gravar som är mitt fokus även om också dessa är intressanta. nej, det är gravar och gravplatser i allmänhet jag gärna studerar. Riter kring döden är intressanta.

Jo, jag fotograferade några intressanta gravar,  men ska jag egentligen visa den minimalistiska graven som får mig att tänka på Japan? Eller den handsnidade träfiguren? Eller räcker det bara att jag rekommenderar alla Berlin-besökare att också gå till Dorotheenfriedhof ?

Långa svansen

På onsdag kommer Martina Lowden till stadsbiblioteket och pratar om sin själsfrände – det betyder att hon går ner i bibblos magasin och plockar upp en bok som betyder väldigt mycket för henne! Då och nu i lycklig samvaro får vi hoppas. Jag är där. Är du?

Läs Långa svansens blogg, den är riktigt bra!

Nobelpriset

Jag påbörjade den här texten innan Herta Müller fick sin utnämning och jag döpte inlägget till Nobelpriset – men jag minns inte riktigt varför. Kanske för att jag hade två ingångar till det jag ville säga och tänkte att nobelpris blir ett slags mittemellan. Vi får väl se.

Den första ingången är Album som jag läste klart väldigt kvickt efter Bokmässan. Min första tanke var att jag också skulle vilja vara en seriefigur, en grafisk bild, och jag undrar vilka attribut som särskilt skulle få dominera. Luvan som alltid tycks vara påsydd på de tröjor jag köper? i-Poden? Mobilen med det ständigt inkommande sms-beskedet från någon bokhandel att böcker finns att hämta?

Att blogga är roligt, lika roligt nu som när jag började. Att skriva om böcker jag läst, kommer att läsa, borde läsa eller inte alls tänker läsa. Kul. Att berätta om bokhyllan, om sorterandet och rensandet, om att boktipsa. Jo, lika skojigt. Till bloggandet hör också läsande av andras bloggar. Om deras lästa och olästa böcker, om deras bokhyllor och annat som hänger samman därmed.

Bokhora är bokbloggarnas bokblogg – en pimpad Rolls Royce i genren. Innehållet i deras Album håller samma entusiastiska engagemang och jag tycker om att läsa längre texter – välskrivna – om ämnen som roar den läsare jag är.

Det för mig över till den andra ingången till det här texten, nämligen DN:s märkliga artikel härommorgonen om litteraturkritiken just apropå Album. Artikeln retar mig därför att den är så gnällig och inte det minsta analyserande när den just diskuterar anspråk på litteraturkritik. Journalisten tycker inte Album håller eftersom den handlar om hur man sorterar böcker och vilka bokomslag som är fula.

”Bokhoras Album kan bokomslag vara fula, barnböcker utdaterade, men analysen är snudd på obefintlig.” Hur kan journalisten kräva analys ur varje text som handlar om böcker? Det går alldeles utmärkt att samtala om böcker på andra sätt. Att en text som handlar om boksignering hos Paul  Auster, inte innehåller information om ” vilken bok det är, eller vad han säger, eller vad det står i den” är knappast särskilt märkligt eftersom det inte är relevant i sammanhanget.

Kanske har diskussionen om bloggande kontra litteraturkritik gått vidare under veckan jag varit borta, jag vet inte, uppdaterat mig har jag inte. Vad jag vet är att när det kommer till bokläsning och bokbloggande  och bokbloggsläsande gäller fortfarande att ”jag skriver när jag vill och om vad jag vill”  för mig.

Pratats om nobelpriset har det förstås gjorts även i Berlin. Sms kom till mig 13.05 och vi stapplade igenom en tysk dagstidning dagen därpå. (Jag förstod blott fjorton ord, varav Herta Müller var två) Författaren  Herta Müller stiftade jag bekantskap med via Carolines blogg.

Jag åt belgiska jordgubbar till middag och jag tvättade en maskin svarta t-shirts och jag var så trött att jag var intill håglös när jag bestämde mig för att ge mig själv finaste aftonpresenten: alltså ligger jag nu på rygg och läser Herta min Hertas “Hjärtdjur”, jag tror hon bygger vackraste språket i hela världen och jag känner att innihelvete så jag älskar Bukarest och hennes vilda parker, den löjliga lilla floden som är mer en å. Hur klättrar hoppet längs fasaderna, allihopa, och hur skriver Herta Müller detta, allt detta, allt detta och mer.

Se där -  bokblogg och analys i skön nobelprisish förening. Så är det när det är som bäst. (Och min text fick en naturlig rubrik.)

Album. Bokhora

Sagor från Berlin – 1 av 3

Klockan 6.03 kliver vi av tåget på Berlin Hbf och om det inte vore så patetiskt skulle jag påstå att då inleds ett kärleksförhållande. Mellan mig och Berlin. Men det är för patetiskt att säga.

Istället. Vi tar oss till S-bahn-perrongen och inte en enda gång krånglar S-bahn för mig. S-bahn är på min sida. Hela Berlin är på min sida. Vi bor fem minuter från Charlottenburg Schloss, men jag ser aldrig slottet. På bild är det mycket vackert och jag har hört historier om att när man besöker det måste man trä filttofflor över skorna. Ljudet när besökarna hasar omkring borde vara mycket behagligt.

brandenburger - sxc Jag har många kompanjoner under resan. De mest lämpade är Lonely Planets Berlin-guide, min ciceron T (outstanding men bara tillgänglig för oss Utvalda) och Carl-Johan Vallgrens Berlin på 8 kapitel.

Knappt hinner jag läsa långa texter. Vallgrens bok gör jag minutlånga nedslag i under Berlin-vistelsen. Så späckat är programmet, så många är intrycken att smälta, så många är kakorna att äta och njuta av att ögonen måste vara stängda.

T startar oss vid Hackescher Markt och guidar oss i solsken – bildligt och symboliskt – i det som är värt att se. Vi ryser över bokbål och berörs av det tomma biblioteket vid Bebel Platz. Unter den Linden är vältrafikerad. Riksdagshuset har långa köer, och jag skriver upp på en liten lapp, som jag sen tappar bort, att nästa gång jag är i Berlin ska jag gå upp i den enastående imponerande kupolen.

Vid Potsdamer Platz tappar jag andan av arkitektur och bakom en skyskrapa hittar jag böljande betongkonst och vatten och vass. Men det mest häpnadsväckande är den unge mannen som sitter där med korslagda ben och stickar. Gult och grått i ett randigt mönster, varv efter varv och i takt med att han blir färdig snurrar han det stickade i en rulle. Rullen invid honom är stor. Jag tänker att det är något slags meditativt. Att sitta vid en konstgjord damm i skuggan av skyskrapor i glas och betong vid Potsdamer Platz och sticka meter efter meter i gul/grått  – kanske är det Nirvana?

riksdagshus - sxcMen på tågresan hem läser jag Vallgrens verkligt välskrivna bok ordentligt. Åtta kapitel som var och en handlar om en aspekt av staden. Som naziarkitektur och Albert Speer, om grave-spotting (en favoritsysselsättning för mig när jag besöker nya städer) och varför Prenzlauer Berg är så intressant.

Och jag är glad att jag vet varför Prenzlauer Berg är så spännande. På riktigt.

(foton från här)

Det där med Coelho

Den kan du inte döma honom efter. Den är ju inget bra”, svarar någon i bekantskapskretsen när jag säger något lågt om Alkemisten. Så jag provar någon annan titel, den om floden Piedra men blir inte mer övertygad då heller. Stackars Alkemisten är den som få klä skott för ett slags polarisering när det gäller Coelho. Gilla eller inte. För det märkliga är att jag aldrig hört någon sund hållning till Coelho. Det är antingen ”han sätter ord på livets mening” eller ”det här är bara ett lättköpt andlighetsdravel som vi har hört förut”.

Prosapolisen i DN har granskat författaren.

Coelho vispar gärna upp allmänna och innehållslösa fraser som ”ögonen visar själens styrka”, ”öknen är den förnämsta av alla lärare” och ”Den som följer sitt öde vet allt han behöver veta” och har på så sätt upprättat en kyrka byggd av idel maränger och med en stor församling superindividualister.

Ibland kan också själva gnällandet över Coelho visa upp ”allmänna och innehållslösa fraser”. Men Stefan Vahlquist utvecklar en hållning i den filosofiska romanen Jag sköt Paulo Coelho.  När det vilsna berättarjaget träffar M blir samtalen med henne en intressant och viktig del av livet. Det håller i sig också i de mejl de sänder mellan sig när M åkt till Brasilien. Men efter ett tag kommer ett brev med ett helt annat innehåll.

[...]  en osammanhängande predikan om att den kosmiska kärleken genomströmmar allt, att allt är ett, att man ska leva i nuet och inte svika sin dröm för alla kan föverkliga den om de bara vill tillräckligt starkt osv

M har börjat läsa Coelho. Berättarjaget tycker Alkemisten är ”pretentiöst kvasireligiös smörja” och vill övertyga M med goda argument.

Men ju mer jag utvecklade  min argumentation, desto tydligare insåg jag den fulla innebörden av uttrycket ”under all kritik”. Att rikta ”saklig kritik” mot en författare som närmast gjorde en dygd av att inte tänka kritiskt och som saknade varje tillstymmelse till estetiskt och filosofiskt luktsinne, var lönlöst, som att tala latin till bönder

Den första delen av boken är bitvis något långtråkig, jag läser mycket fort. Men det tar fart och blir intressantare och roligare när berättarjaget träffar M. Och den rafflande upplösningen passar så fantastiskt bra att högläsa under bokmässan i Göteborg.

Jag sköt Paulo Coelho. Staffan Vahlquist.