9 september 2009
Böcker vi minns
Okej då. Böcker jag minns. Tidsresa bakåt. 90-tal. I mitt jobb ingår en glassig del som köpare av reklambyråtjänster. Jag får ha synpunkter på layout, bilder, rubriker och skriver dessutom stora delar av texterna själv. Härligt uppdrag. Jag kan säga ”nej, den bilden är ful”, ”vi behöver se alla uppslag om två timmar” och ”vi gör tvärtom i stället” och sen lämna rummet och låta reklamfolket göra själva jobbet.
Men jag tror att jag var en välvillig kund. Sa snarare ”men åh så bra!” och ”ta den tid ni behöver” och älskade när jag fick sitta med på deras AfterWork på fredagarna och skvallra om allt jag hittat i Resumé som jag lusläste på den tiden. .Jag blev bekant med och imponerad av Jacques Séguéla som köpte en av byråerna jag jobbade med. Séguéla har skrivit flera böcker som handlar om reklam och reklambyråbyggande men så vitt jag vet är endast en översatt till svenska: Tala inte om för mamma att jag jobbar med reklam! Den hittade jag när jag plockade om i bokhyllorna.
Ty reklammannen är inte en vanlig narr, han är en självbespeglande narr. Don efter person. Vanan att alltid tala väl om de märken som betalar honom för det ger honom lasten att vilja att man talar väl om honom
Séguéla skriver om de första tjugo åren i sin karriär. Hur han började i branschen, och varför han stannar kvar. Hur han skaffade sig erfarenhet och hur han byggde sina byråer. Lite korthugget. Roligt. Och initierat om hur det gick till i en rad olika kampanjer under 70- och 8o-talet.
Jag minns att jag läste den med stort engagemang för femton år sedan. Gick lite med den under armen och refererade till den när tillfälle gavs. Läsa om den? Nja. Men den kvalificerar sig – påminner om en rolig tid – att få stå kvar i hyllan och vara en bland de tusen.
4 september 2009
Samtidigt på en skärgårdsbåt
Den högljudde mannen i fleecetröja berättar att han knappt orkade gå till båten och att hustrun ligger sjuk i feber därhemma samt att friska människor inte blir så sjuka i den Nya influensan i förhållande till de Gamla.
Jag stoppar Koss-propparna i öronen och trycker play på iPoden men Morrissey är så fel så fel när jag läser
When he awoke, his iPod suggested Billie Holidays Chicago Radio Broadcast
i den intagande och musikaliska The song is you och jag tänker att jag borde läsa om boken med musiken – som går som ljudliga stråk genom romanen – i öronen.
Någon timme senare sitter en vindpinad skärgårdsman framför mig, läser Ian Rankins Doors och jag tror att det är spänningen i boken som får honom att vidga ögonen då och då. Men vem vet. För en stund senare berättar han för kvinnan vid grannbordet att han är lite febrig men att det nog ska bli bättre när han kommer ut på skärgårdsön. ”Det är väl svinet”, säger han och båda skrattar.
Jag går ut på akterdäck och andas lite havsluft.
Vid caféet blir jag stående med min kaffemugg och femton kronor i handen som ingen vill ta emot. Jag ser mig omkring och där sitter cafékvinnan helt försjunken en bok. Jag tittar på den. Konstaterar den gula framsidan, att den har en ett-ordstitel som börjar på ”O”. Hon säger: ”Oj förlåt, den är så himla bra!” Det borde vara the magic words för mig att minnas vad den heter och det gör jag hela vägen tillbaka till min fåtölj, där jag återigen låter mig – som det så vackert heter – uppslukas av The Song is you.
Och iPoden: Albinonis adagio. Goes with everything.
- – - – - – - – - – - – - – - – - -
Men vad kan O-boken heta?
