Att tolka sina medmänniskor

Häromdagen läste jag – var var? -  en liten notis om svårigheten att kategorisera människor nu när allt fler läser nät-tidning istället för att prenumerera på papperstidningen. Det är ju så enkelt att dela upp mänskligheten med hjälp av sina föreställningar om DN-läsaren och Svd-läsaren! Ett slags ideologisk och härligt förenklad uppdelning av mänskligheten alltså,  tänker jag när jag tittar på nya grannens tidningskorg.  Där ligger både Svd och DN. Hm. Vem är hon då?

Ett säkert kort att lära känna sina medmänniskor är att studera deras bokhyllor. I love it! Hur många deckare i förhållande till Kafka? Hur många böcker utgivna senaste året i förhållande till klassiker?  Hur många böcker som jag själv fnyser åt i hemlighet i förhållande till sådana som jag andäktigt beundrar men ännu inte köpt?

När jag nu – för sista gången ? – lagt ner så mycket tid på gigantiska bokhyllekonstruktioner tänker jag mig ett antal år framåt i tiden, när jag istället har allt samlat på ett litet digitalt ställe och läser med en fantastisk läsplatta. Jag kommer att behöva en mycket liten yta. Inte ett bibliotek. För även om jag var en hängiven LP-samlare en gång i tiden och dyrkade det stora formatet med plats för finfina bilder på sångare och musiker och texter, älskar jag idag iTunes och iPoden. LP-skivorna i ölbackar minimerades med åren till CD-skivor i smala hyllor och visst, det kommer ta ett tag för mig att släppa taget om dem Men jag kommer göra det, det är min övertygelse.

Och det som gäller för musiken kommer att gälla för böckerna. Bokhyllorna minimeras. Hur ska det gå då?  I stället för att gå i folks vardagsrum och bibliotek och dra med fingret längs boktitlarna kommer jag istället betrakta någonting annat som pryder väggarna. Och när böckerna finns samlade digitalt, långt från mina granskande ögon,  hur ska jag då kunna tolka mina medmänniskor?

The Earth Hums in B Flat

Den här bokens charm ligger i att det är den elvaåriga Gwenni som berättar hela historien. Hon beskriver vad som händer och hur hon ser på det, med sin oskuldsfullhet och iakttagelseförmåga. Aldrig uttrycker hon vad hon känner. I stället låter hon känslorna uttryckas i det katten eller husets Toby jugs, som står på spiselkransen, gör. Det är de som ser förvånade ut eller tittar förfärat på det som händer eller helt enkelt vänder huvudet åt ett annat hål.

50-talets Wales är platsen och en morgon är familjefadern Ifan Evans borta. Kort därpå hittas han död, och frågan om vad som har hänt honom ligger som ett stråk genom berättelsen. Men det centrala är Gwennis upptäckt av alla hemligheter människor försöker hålla undan. En pappa är inte någons riktiga pappa. Barn som dör i späd ålder. En mormor är sinnessjuk. En mamma är kär i någons annan än sin man. Ens bästa vän börjar bry sig om pojkar.

Jag gillar verkligen Gwenni efter att ha läst den här boken.  Hon är rättfram och klok. Att boken så konsekvent håller hennes perspektiv gör hela historien. En annat intressant grepp är Aunty Lol som bara omnämns men aldrig deltar i scenerna. Hon är alltid någon annanstans, som på en damfotbollsmatch eller med frivilliga brandkåren. Men det här är en historia som jag blir underhållen av, men inte kommer att ha i minnet särskilt länge.  Jag tror dessutom att engelskan lägger sig som ett skimmer över berättelsen och gör den bättre än den är.

The Earth Hums in B Flat. Mari Strachan

Läs mer hos Lizzy’s Literary Life

Morgonläsning

Morgonläsning i sängen. Läser om Noréns dagbok, dag för dag. Läser också Oates dagbok som i detta sakta mak gör ett mycket bättre intryck på mig än från början.

brooklynThe Earth Hums in B Flat är om en sekund avslutad och jag ska snart berätta om den. Engelskan lägger sig som ett vackert filter över en berättelse jag troligtvis aldrig skulle läsa på svenska.

Jag sträcker ut handen mot hyllan bredvid sängen. Klappar på mina böcker. En bit Brooklyn då och nu med Brooklyn inom mig och The song is you.

Det gör ingenting att det regnar.

 

Bokfilosoferande – skarpt läge

DSCN3256Katastrofområdet är under återhämtning. Bokhyllan är betsad och ställd på plats. 5 meter bokhylla i vinkel. 40  hyllmetrar. Om jag räknar rätt.

Stor del tar pärmar och facklitteratur i religionsvetenskapen. Men resten  ska nu fyllas med det skönlitterära, hämtad från högar och bokstaplar och dubbla rader på andra ställen. Under rubriken Att läsa och Nyss läst. Om nu hyllor har rubriker. Visst har de rubriker! Det ingår i mitt tankesystem – det strukturerade.

Men hej!

I vardagsrummets under-takethyllor placeras de böcker vi har läst samt de jag tänker mig läsa – förr eller senare och förmodligen senare. Glada återseenden. Takhöjden är 3 meter, jag är långt därunder.

DSCN3263Se där i den oranga delen. En Perec som jag nästan glömt!

Jag sorterar. Och jag räknar. Det fanns en tid när jag ville leva i ett bibliotek. Det vill jag inte längre. Max tusen böcker säger jag. Tusen böcker. Det är mitt max. Och jag sorterar ut.

Sommarlovsattityd

Det är inte lätt.

Men jag försöker.

DSC00021 2Ha sommarlovet kvar i kroppen, alltså.

Jag höjer blicken. Utanför fönstret stormar det, regnar det. Termometern visar 13 grader. Den norska väderplatsen är optimistisk, dock. Det är jag också. I min värld är det sommar en bra bit in i september. Jodå.

Tre hyllor kvar av bokhyllan att betsa. I det lilla rummet där målning utförs krävs logistik och tålamod. Men snart snart är det dags. De vita väggarna. De svartbetsade hyllorna. Jag är Elle interiör, Sköna hem och Allt i hemmet och tänker ord som accentfärg, turkos och vilken sorts läslampa ska vi egentligen ha?

Böcker kommer från flera håll,  ruskar som vanligt om i Att-läsa-högen. Ett annat liv av Per Olov Enquist kan jag vara en av de sista att läsa. Jag har hört pratet om den i månader på bussar, i korridorer, i sms. Jag börjar på den samtidigt som jag avslutar ännu en bok av Theo Kallifatides, En lång dag i Athen. Den långa dagen är den då pappan måste flyttas från en grav ”där hyreskontraktet” gått ut. En sommarhet dag där barndomsbilder blandas med filosofiska betraktelser av livet. I svärfars bibliotek hittar jag Tre berättelser av Gustave Flaubert, sammanställda och utgivna av Tidens förlag sent 40-tal. Det finns mängder av böcker att ställa i nya hyllor. Är det så att vi återbesatt de 500 böcker som rensades när vi flyttade hit för 2 år sedan? Jag fäller ner locket på macen och begrundar faktum.

När jag avslutar den här texten har det blivit morgon. Inga böcker har blivit räknade – sannerligen inte. Men stormen har mojnat. Himlen är blå och termometern visar  betydligt fler grader. Jag drar på mig sommarlovsskorna. Och attityden. Sommar alltså!

2x Bodil

Sista boken från Finistère och jag medlider när jag läser

Jag var den som fann mitt Finistère och nu är det förlorat. Jag är ingen alls i ingemansland i transit till staden nära Nantes. Allting som gjorde att jag är jag är försvunnet. Jag har blivit en stackare, ett offer. Har jag? Det här är inte jag.

Jag ältar  – ältar! – med vännerna. Varför måste hon lämna Finistère? Varför ”jag har förlorat mitt Finistère”? Tanken om förlust slår klorna i mig och insikter i föränderlighetens självklarhet glider undan. Varför måste man lämna ett Finistère?

Jag försöker läsa fortare, men att läsa Bodil Malmsten snabbt går liksom inte. Orden måste tas in i lågt tempo och jag vill tänka efter.

Men så.

Plötsligt står det klart för mig, det står skrivet i tidvattnet, på molnen, hagtornsnåren vid kuststigen – jag har inte förlorat mitt Finistère, jag har blivit befriad ifrån det.[...]

Jag var tung men nu är jag lätt, tids nog blir jag tung igen men just nu är jag lätt.

Så var det, ja.

Sista boken från Finistère. Bodil Malmsten.

Kom och hälsa på mig om tusen år. Bodil Malmsten

Ljuset i tunneln

Sista rycket med bibliotekets betsning av hyllor sker i helgen. I vardagsrummet ligger högar med böcker som väntar på en plats att stå. Allra mest kanske de väntar på att bli lästa eller omlästa och det sistnämnda kommer inte ske.  I alla fall inte när det gäller mig. I alla fall inte förrän jag blir mycket gammal och slutar köpa nya böcker. Oavbrutet

Jag läser mycket sällan om böcker. Det är en karaktärsbrist. De få gånger jag gör det blir boken en annan bok än den jag läste första gången När jag känner till intrig och karaktärer läggs min koncentration på andra saker. Ibland ovidkommande mycket små saker. Som upprepande av ett särskilt ord. Ibland större saker som att huvudpersonerna i Slottet och Naiv Super är väldigt lika varandra och att böckerna är bra att parallell-läsa.

Men jag läser alltså mycket sällan om. Jag vill nästan aldrig ändra den första upplevelsen av en bok. Är den fantastisk får den fortsätta vara det. Är den usel – tja, då får den vara också det. Ingen extra kontroll. Ingen omläsning.

I brevlådan nu Kallifatides En lång dag i Athen.(För mitt Grekland-simmande)  Undergångaren av Thomas Bernhard (för att jag läser Bodil Malmsten) och The Luminous Life of Lilly Aphrodite av Beatrice Collin (för att bokomslaget var så elegant hos Calliope)

Allvarligt talat, Bodil

Bodil Malmsten-värld.  Den omsluter jag mig med därför att den här veckan  – den  då när man går från sommarlov till arbete – brukar kunna gå hårt åt. Vis av erfarenheten köper jag Kom och hälsa på mig om tusen år och Sista boken från Finistère för att oavbrutet ha något att dra mig tillbaka till, längta efter att läsa.

Det funkar.

Finfina böcker

Svärfars bibliotek innehåller en del godbitar från 40- och 50talen. Som de här.

tataroknen

Lits

Sommarlovets sista dag. Jag sitter i sängen och följer båttrafiken utanför fönstret. Mycket yrkestrafik söndagen till trots.  Bredvid mig ligger SF-bokhandelns katalog. Jag har bläddrat och förundrats över genrer jag inte anat. Strålkastaren på vampyr-genren under rubriken VAMPYRER – romans, intriger, mord och blod. Jag lär mig ord som bioterrorvampyr-roman som The Strain och häx-vampyr-chic-lit som Dead if I do.

Boktoka lär mig begreppet Bit lit. Romansböcker med vampyrer. Men jag kan i SF-bokhandelns katalog också finna en avdelning som kallas Romans-böcker utan vampyrer . Att kategorisera med hjälp av begreppet ”utan” är spännande. Som om det finns en norm som man vill avskilja ifrån. Romansböcker utan vampyrer. Okej. Vad mer kan skrivas utan? Romansböcker utan lokförare. Romansböcker utan båtkaptener . Jag fantiserar  vidare och ser en oanad genre-utveckling i kommande.