8 juni 2009
Främlingar
När man tittar på böcker hos Adlibris dyker det upp en kolumn med rubriken Kunder som har köpt denna bok har också köpt och så radas några titlar upp. Jag brukar tänka ”jaha?” för vad betyder informationen? Ingenting annat egentligen än just Kunder som har köpt denna bok har också köpt. Det kunde lika gärna vara en allmän slumpgenerator. Men jag surar icke! Boktitlarna kan vara nog så goda boktips. På så sätt fann jag Främlingar. Tre engelska liv. Tre tider – tre män. Caryl Philips gestaltar dokumentärt material om engelska män som gärna ville bli en del av samhället, men inte blev något annat än just främlingar. Den första är Francis Barber, betjänt till 1700-talsförfattaren Samuel Johnson
Det fanns andra som hyste mindre välvilliga åsikter om negern. Vissa inom doktorns inre cirkel luftade fritt sin övertygelse att Francis Barber enligt deras mening var en odåga, en man som satte sin herres behov i sista rummet och hade för vana att fritt spendera doktorns pengar i syfte att förbättra sin egen situation.
När doktor Johnson avlider ärver Barber en del pengar, men när berättaren söker upp honom många år senare är allt borta och Barber ligger sjuk på fattighuset. Utblottad. Utnyttjad.
Mellanvikts-boxaren Randy Turpin är den andre främlingen. Han togs till människors hjärtan när han efter 15 ronder knockade världsmästaren Sugar Ray Robinson 1951. Men det var svårt att såväl ta och behålla den uppmärksamheten. I reportage-stil berättas att
Fotografierna av Turpin från den här speciella dagen visar en stilig man i dubbelknäppt beige kostym, snygg blå sidenskjorta och prydliga vita skor. Dock förefaller Turpin vara en smula förvirrad. På nästan varenda bild tycks han undvika full ögonkontakt med kameran, som om han gömde sig för någon, eller sig själv.
David Oluwale misshandlades till döds av engelsk polis 1969. Berättaren, själv polis i Leeds, säger:
Självklart hörde vi om det på stationen. Och jag minns att vid det tillfället, när de andra poliserna tala om saken, talade de inte om det som en tragedi. De talade om det som att ”ballongen har gått till väders”. Du vet, nu har det kommit fram. Det var den sortens snack. [...] Självklart lämnade jag poliskåren. När jag gick till domstolen träffade jag några andra kollegor som också tagit avsked och som vittnat. Så jag insåg att jag inte var ensam.
Det som knyter samman berättelserna är förstås utanförskapet med mer eller mindre tydligt rasistiska inslag. Det känns angeläget och berörande att läsa boken och Philips, som använder olika röster och språk i de tre historierna, skriver sparsmakat och osentimentalt. Mycket bra!
Främlingar: tre engelska liv. Caryl Philips.
PS. När jag nu hämtar information om Främlingar hos Adlibris får jag veta att andra kunder som har köpt den här boken också köpt t ex En shopaholics bekännelser av Sophie Kinsella och Vad du borde ha lärt dig i skolan: men inte hann med eftersom livet kom emellan av Thomas Björklund. Det är bra tips, det gäller att vara bred i sin läsning och läsa allt!
4 juni 2009
Jag packar min väska
Så. Långresa med min mamma. Tåg och buss och båt. Lofoten. Bara resandet tar 50 timmar. Kräver sina välvalda böcker. Rätt mix är viktig. Hittills
Mrs Dalloway av V Woolf. Timmarna av Michael Cunningham. Intertextuell läsning som jag verkligen ser fram mot. Illusionisten av John Fowles. Har legat bredvid sängen länge och ser lagom tjock ut. Mike Gayles The-To-Do-List – tips från Camilla.
Jag tror att jag behöver köpa något ”deckar-aktigt” och väljer nog Nattfåk. Samt ngt franskt som Man kan inte hindra ett litet hjärta från att älska av Claire Castillon.
4 juni 2009
Isadora Duncan
”Vem är Isadora Duncan?” frågar jag K när jag osedvanligt diskret går igenom hennes bokhyllor och hittar en pocketmemoar. ”Det är ju hon som skapade fridansen!” svarar K med ett tonfall som tydligt säger att jag borde känna till kvinnan. Nu gör jag det! Duncans Mitt liv är en rolig och läsvärd berättelse om passionen för dans. I tunna tunikor gestaltar hon musik och konst – helt enligt egna regler.
Jag gjorde stor succès på takträdgården under fingerat namn, men jag avskydde alltsammans, och när direktören vid veckans slut ville förlänga engagemanget och till och med erbjöd mig en turné, avböjde jag. Vi voro räddade från svältdöden, men jag hade fått nog av att roa publiken med något som stred mot mina ideal. Och det var första och sista gången jag gjorde det.
Duncans mor stödjer henne fullständigt och familjen flackar snart världen runt för olika evenemang, pengarna rinner iväg lika snabbt som de förtjänas.
Fastän min dans var känd och uppskattad av många framstående personer, var min ekonomiska ställning prekär, och ofta voro vi i fruktansvärt bekymmer för hyran, varjämte vi ofta ledo av kölden, då vi ej hade kol till kaminen.
Men hon sviker inte sina ideal, vare sig konstnärligt eller politiskt. Med en oerhört entusiasm tar hon sig an precis vad hon vill. Memoarerna är lika engagerat berättade, nästan galet besatt låter hon stundtals och jag tar intryck, blir inspirerad och börjar svepa runt på golvet i gracila hopp. Var är min tunika? Ge mig min tunika!
Isadora Duncan möter en dramatisk död, dock! Hon sätter sig i en bil med sin schal svept runt sig och får den inte helt med sig in i bilen och det
befanns, att schalens långa fransar, och även en del av själva schalen snott in sig i bilens bakhjul samt, när bilen rullade framåt, stramat till och ryckt Isadoras huvud framåt med en häftig knyck. Döden hade gjort sitt arbete väl – i bråkdelen av en sekund hade den strypt henne, bräckt hennes nacke och krossat halspulsådern.
Mitt liv. Isadora Duncan
2 juni 2009
Dagboksdags II
L Norén. 6 november. Det är ofattbart. Och självklart. jag ska skriva mer idag och börja städa upp efter Stilla vatten i arbetsrummet, men mest ska jag drömma om henne tänka på henne, tankar som inte ens är medvetna. Jag sa till henne när vi skiljdes att jag ska skriva, sedan ska jag gå och lägga mig och runka. Hon skrattade. Men det är precis vad jag ska göra. [...]
J C Oates. 22 november [...] Under en stor del av mitt vuxna liv, mitt liv som ”författare”, tycks jag ha sökt efter någon som jag skulle kunna diskutera allvarliga ämnen med, främst litterära ämnen, men också filosofiska. Jag har aldrig hittat någon sådan person. [...] Och mitt privata liv med Ray är livgivande.
A Warhol. 22 november. The big news for the past two days is the mass suicide in Guyana of a cult led by somebody named Jim Jones. It’s costing the U.S. government $ 8 million to remove all the bodies and bring them back. They’d put cyanide in grape-flavored Kool-Aid. (laughs) Just think, it they’d used Campbell’s Soup I’d be so famous. I’d be on every news show, everyone would be asking me about it. But Kool-Aid was always a hippe thing.
