II VK

Bodö – Trondheim

Vi kliver på tåget kvart över tolv och når Trondheim 10 timmar senare. Vagnarna dras av ett diesellok eftersom norra Norges järnbana inte är elektrifierat får jag lära mig. Vagnarnas stolar är väl insuttna och miljön påminner om 60-talet när jag åkte och hälsade på mormor. Toaletterna får icke spolas när tåget stoppat på stationen. Jag halvligger i mitt säte och läser. På andra sidan gången sitter ett yngre tyskt par som lagt upp sina gigantiska ryggsäckar på hatthyllan, laddat nätfickorna med kakor, choklad och vattenflaskor och varsitt magasin. Hon läser National Geographic. Han läser ett magasin från Die Spiegel som handlar om Jerusalem. Efter halva resan byter de. I Trondheim är kakpaketen nästan slut.

Jag tycker också om att läsa tidskrifter, men mkt sällan – aldrig? – gör jag det på resor. För mig är långresor så självklart läsning av böcker, företrädesvis skönlitterära. Men de inspirerar mig och väl hemma köper jag The New Yorker, Filter och – homage till det tyska paret – National Geographic!

På tåget läser jag Primo Levi. Han var en italiensk judisk man som 1944 tillfångatogs och deporterades til Auschwitz. Osentimentalt, en smula fragmentariskt – vilket bara är bra – och utan att döma berättar han om sina och andras erfarenheter det år han vistades i lägret i Är detta en människa? Vi har läst sådana historier förr och vi känner alla till fasan. Det som gör att Levi blir läsvärd är att han försöker utreda och förstå vad som verkligen är att vara människa. Lägrets upplevelser blir en utgångspunkt för en filosofisk diskussion om det sant mänskliga.

Under tiden jag läser funderar jag över kvinnliga författare som skildrat fångenskap i lägren  och när jag är hemma skriver jag till den strålande tjänsten Fråga biblioteket. Jag får en diger lista på böcker. Som exempelvis:

Alicia Appleman-Jurman: Alicia min historia. Janina Bauman: Vinter i gryningen. Lena Einhorn: Ninas resa. Fania Fenelon: Kvinnoorkester. Anne Frank: Dagbok. Cina Holmberg: Enkel resa med retur. Elli Wiesel: Alla floder rinner mot havet. Tatiana de Rosnay. Sarahs nyckel. Jag lägger till den bok jag köpte på Aka-Götgatan: Ruth Maiers dagbok.

Versionen av Primo Levis bok är en dubbelroman där Fristen är den andra boken. Fristen handlar om tiden från att lägret upphörde, tyskarnas reträtt, ett Europa i upplösning och hur Levi tog sig tillbaka till Italien. Natten innan resan drömmer jag om min syster som säger: ”Fristen är tristare.”

Hon hade rätt.

Å – Bodö

DSCN1627Fem kilometer norr om fd fiskebyn Å ligger färjeläget Moskenes där vi för ringa pengar (150 NOK) får kliva ombord på färjan som via lofotsöarna Vaeröy och Röst tar oss till Bodö. Det hela tar närmare åtta timmar och större delen av tiden sitter vi på soldäck. Föralldel påklädda.  Men i solen.

Jag letar hos synonymer.se efter nya ord för enastående och fantastisk. Hittar makalös, ojämförlig, oöverträffad, unik, utan like, exempellös, oefterhärmlig, oefterliknelig, oförliknelig, lysande, fenomenal, förbluffande, vidunderlig, magnifik, otrolig, sällsynt, exceptionell, i särklass och de flesta kan användas för att förklara hur båtresan är.

Om man nu läst mina inpass om resan i Lofoten och lagt märke till att jag verkar mkt tagen av allt det vackra och magiska jag ser, kan man dra olika slutsatser nu . Antingen att jag inte rest och sett så mkt i mina dar och därför väldigt lätt blir hänförd. Eller att jag nästan alltid tycker att den senast besökta platsen är den vackraste. Eller helt enkelt att det finns anledning att göra en egen resa i Loften!

Under hela resan fram till Bodö har jag strösslat mitt läsande med Bodil Malmstens Hör bara hur ditt hjärta bultar i mig. Utgiven på pocket och med bilder i färg. Tidigare läste jag hennes blogg från vilken bokens texter är hämtade, men jag kom av mig för ett par år sedan.  Jag läser Bodil Malmsten därför att hon ofta ger mig saker att tänka på, skriver jag i ett inlägg om en av hennes tidigare böcker. Det här till exempel tänker jag på:

Jag går till kyrkogården för att komma överens med döden. Och det känns inte som om det är något att bråka om. Men det här med att samla ihop alla döda bakom en stenmur, det verkar tvångsmässigt.

Är man inte gruppmänniska i livet, så inte blir man det för att man dör.

Förmodar jag.

Den sista sträckan Bodö – Trondheim – Östersund – Stockholm läser jag Primo Levis Är detta en människa ? och Fristen.

Livet&döden i iPoden

En del musik finns i iPoden men allra mest lyssnar jag på poddradio. Senaste programmet jag laddar den med är Livet och döden (P1). En halvtimme långt program där olika människor berättar om aspekter på samma fenomen. Som Vila vid vatten. Eller Tidsresenärer.

Det kom att handla om tro. Om vad tro kan betyda i en sekulär och postmodern omvärld. Men missuppfatta oss inte nu. Tro och religion behöver inte betyda samma sak (även om det ibland givetvis gör det). Att journalistiskt göra program kring tro handlar för oss om att gestalta människors olika synsätt. Att se med andras ögon.

Helt fantastiskt bra.  Lyssna själva.

Å

IllusionistenJag sitter på bryggan i Å i lofoten och kan inte släppa taget. Jag sprider sms ”Läs Illusionisten. Nu!”

Men nu är det efteråt och jag känner mig förvirrad. Vad det här bra? Eller var det inte det? Vad är sant och vad är inte?

Till sanningen hör att jag i stort sett sträckläste bokens 780 sidor. Inte särskilt för att få veta ”hur ska det gå nu?” utan för att boken är så välskriven, välpsykologiserad, väldramatiserad.

Den ensamme unge mannen Nicholas Urfe – vars släktingar är döda – tar en lärartjänst i Grekland för att komma ifrån det trånga lärarlivet i England. En tid innan  avresan träffar han Alison, inleder ett intensivt förhållande med henne men avslutar det för att komma i väg. Eller kommer iväg för att avsluta det, hur man nu väljer att se på saken. Redan innan han kommer till den grekiska ön hör Nicholas talas om en mystisk man som bor där och som han får rådet att undvika. Det väcker förstås nyfikenhet. Mannen, som heter Conchis, iscensätter ett slags gigantiskt psykologiskt skådespel, där Nicholas aldrig lyckas reda ut vad som är sanning eller inte, meningen eller inte, vilka som går att lita på eller inte. Manus och förutsättningar ändras hela tiden och Nicholas blir allt mer förvirrad. Till sin hjälp har Conchis ett otal skådespelare av vilka somliga är hans nära vänner.I bakgrunden till detta psykologiska maktspel finns hela tiden Nicholas kärleksaffär med Alison.

DSCN1607Att läsa Illusionisten är verkligen spännande. Egendomliga saker sker hela tiden. Oväntade rörelser, riktningar, okända människor, maktspel, intrigspel och allt är språkligt väl gestaltat. Fowles bygger upp en suggestiv stämning som gör att det blir omöjligt för mig att lämna boken. Trots att jag är i den vackraste av vackra omgivningar! Därför läser jag vidare. Och jag bär också förhoppningen om att gåtan – åtminstone delar av den – ska förklaras.

Men gör den det? I viss mån, men författaren väljer i stället att fokusera upplösningen på något som inte alls intresserar mig.

Men berättelsen stannar kvar i mig, gör mig nyfiken. När jag hemma i Sverige googlar om boken lär jag mig att Fowles skrev en första version som i svensk översättning heter Mannen som trodde han var gud (1968).  Den är 250 sidor kortare och Fowles utvecklade den till denna andra ”revised version.” Jag undrar var han slutade den då? Eller var det så att historien fanns från början och att han utvecklade/fördjupade den?

Ön Phraxos där historien utspelar sig är en fiktiv ö. Fowles jobbade under 50-talet på Spitses. Läs här om två kvinnor som intresserade sig för Fowles och Illusionisten.

Illusionisten. John Fowles.

Svolvaer – som en dröm

Till Svolvaer åker man sedan två år tillbaka gärna med buss från Narvik. Tidigare gick där färja och i mitten av 90-talet väcktes idén för mig om att åka dit. Jag var inte särskilt intresserad. Svolvaer – vad ska man göra där?  Efter resor till Narvik blev det till slut naturligt att fortsätta.

SvolvaerBebyggelsen är lika omväxlande som vädret, skriver Lars Lerin i sin Mellan husen – bilder från Lofoten. Gatorna är slitna, men asfalteringsarbeten pågår och vi får gå små omvägar för att komma fram. Vid torget har Thon byggt ett hotell i glas och stål, men det smälter ändå in då havet speglar sig i fönstren. Svolvaer är en liten stad, omkring 5 000 invånare, men ett slags huvudstad för lofoten. Torskfiske, laxodling och turism förefaller vara inkomstkällan. I juni skiner solen dygnet om – om det inte regnar vilket det stundtals gör… Temperaturen är tio grader och med tjocktröjor på lär vi oss snabbt att hitta bland de få gatorna. Redan när vi åker därifrån längtar jag att få åka dit igen – en vinter när det är mörkt alla dygnets timmar. Det måste vara fantastiskt!

Jag börjar läsa Illusionistens första sidor för att vara lockad att fortsätta läsa när vi kommit till Å i Lofoten. 780 sidor – jag har alltid motstånd till tjocka böcker.

Nordlandsbussar

Svolvaer

Vi slingrar oss i tunnlarna mellan Lødingen och Fiskebøl. Det slår lock för öronen men när vi kommer ut i ljuset igen låter vi de hänförande ljuden – nej men ååååå så vackert/enastående/fantastiskt – och njuter av gröna fjordar, höga berg, snöklädda toppar, vattenfall och en och annan fiskebåt. Bussturen tar tid – och ibland måste jag läsa för att låta ögonen vila från ännu ett stycke vacker natur.

Fall 2

Jag fattar att det här kommer att låta konstigt, men skulle du ha någonting emot att vara min flickvän de närmaste minuterna?

Vad Nick vill är att låta sitt ex Triss tro att han är kär på nytt och verkligen – verkligen! – inte älskar Triss längre. Norah, Nicks blivande 5-minutersflickvän hakar på. Problem uppstår men de får varandra på slutet. En väldigt lättläst och underhållande bok om en natt full av ex-flickvänner som kanske inte är så hemska egentligen, ex-pojkvänner som är det, med fantastisk musik – Are yoy Randy? Where’s Fluffy, Hunter does Hunter – med intensiva kyssar och lovande slut. Jag tackar för historien med den här och den här.

Nick och Norahs oändliga låtlista. Rachel Cohn, David Levithan

Timmarna i Svolvaer

Stockholm – Narvik

Redan innan avgång från Sthlm C ligger Timmarna och Mrs Dalloway bredvid mig för omedelbar läsning. Det var filmen Timmarna som triggade mig och nu läser jag romanerna parallellt, i syfte att förstå den ungdomslästa Mrs Dalloway bättre. Kanske blir det tvärtom.

Timmarna består av tre parallella berättelser om en dag i tre kvinnors liv. Mrs Dalloway som i slutet av 90-talet börjar sin dag med att köpa blommor till den fest hon på kvällen ska hålla till ära för sin ungdomskärlek. Mrs Brown som på 50-talet lever med man och barn och känner sig låst och instängd i äktenskapet, försöker fly plikterna – hur, hur? – och läser Woolfs Mrs D. Mrs Woolf som är en fiktiv berättelse om när Viriginia Woolf en dag 1923 skrev på romanen Mrs Dalloway, kvinnan som en morgon på 20-talet ger sig ut i London för att köpa blommor till kvällens fest och som vi får följa under den dagen.

Jag tänker hela tiden på hur smidigt Virigina Woolf glider mellan de olika människorna som porträtteras i romanen. Det är som att jag betraktar en person och hör vad hon tänker och sedan riktar min uppmärksamhet mot någon annan och genast får ett nytt huvud att kliva in i. Det blir aldrig rörigt för Woolf gör det så konsekvent. Perspektiven glider ljudlöst mellan människorna och det är lätt att läsa.

Läsningen av de båda böckerna förstärker också min uppmärksamhet på vissa av berättelsens teman. Kärleken mellan Clarissa och Sally, som i Mrs Dalloway-delarna av T verkligen är de facto. Som i mrs Brown-delerna av T finns som en längtan. Som i Woolfs Mrs D finns som en underliggande och starkt påverkande händelse. Som i Mrs Woolf-delarna av T säger

Clarissa Dalloway ska ha älskat en kvinna, ja, en annan kvinna när hon var ung. Hon och kvinnan ska ha givit varandra en kyss, en kyss, som den enda förtrollande kyssen i sagor, och i hela sitt liv ska Clarissa bära med sig minnet av den kyssen, det stigande hopp den innebar.

Ett annat tema är självmordet som  i Mrs D begås av en perifer person som inte har någon direkt koppling till vad mrs D har för sig. Mrs Brown ser självmordet som en utväg, Mrs Woolf tar verkligen livet av sig i såväl i Timmarna som i verkligheten. I Timmarna-mrs Dalloway är det ungdomskärleken som pressad avslutar sitt eget liv.

När jag sent om natten i Svolvaer lägger ifrån mig båda böckerna funderar jag över om läsningen blev 1+1=3 som är min idé med parallell-läsning och intertextualitet. Nej, egentligen inte. Jag märker att jag tittar på delarna, jag fascineras av Woolfs förmåga med berättarperspektiv och böckernas variationer av teman. Men mrs Dalloway själv blir aldrig en levande människa för mig. Hon blir aldrig större än summan av de delar jag så ivrigt betraktar. Frågan är om hon blivit det på egen hand?

I Svolvaer bor vi i ett sjöhus och vår lojale granne står hela tiden utanför fönstret.

einar-21

Mrs Dalloway. Virginia Woolf.

Timmarna. Michael Cunningham

Timmarna av Michael Cunningham

http://www.ooofbok.se/2009/06/timmarna-i-svolvaer/

Åter i stan

gjell

Sex böcker i sin helhet. Tre till hälften.

Jag packar klart min väska

suit-case1

Väskan är färdigpackad och bokmixen är bra, tror jag. Åtta stycken blev det bygger förstås på skräcken för att inte ha en bra bok tillgänglig. Jag menar, tänk om jag tar fram Nattfåk, börjar läsa och det visar sig att den inte är bra. Då måste jag ha ett alternativ. Och om inte det alternativet är bra så… Åtta böcker alltså.

  • Primo Levi – Att vara människa
  • John Fowles – Illusionisten
  • Virginia Woolf  – Mrs Dalloway
  • Michael Cunningham -  Timmarna
  • Miranda July – Ingen hör hemma här mer än du
  • David Levithan, Rachel Cohn -  Nick & Norahs oändliga låtlista
  • Johan Teorin Nattfåk
  • Bodil Malmsten Hör bara hur ditt hjärta bultar i mig

Jag tror jag börjar med en parallell-läsning av Mrs Dalloway och Timmarna. Nu sticker vi. Läs vidare på twitter.