24 maj 2009
Dagboksdags
Hela manuskriptet till Joyce Carol Oates dagböcker, vilka allt som allt innehåller mer än 4 000 maskinskrivna sidor med enkelt radavstånd, förvaras i Joyce Carol Oates-arkivet vid universitetsbiblioteket i Syracuse.
Jag är tvungen att läsa om inledningen. Manuskript, maskinskrivet och arkiv är ord jag har svårt att förena med begreppet dagbok. Vad är det egentligen jag kommer att få läsa? Förra sommarens läsning av Lars Noréns dagbok sitter i. Det skarpa, utmejslade, direkta. Parallellt läste jag också Virginia Woolfs dagböcker. Utvalt och redigerat av en redaktör.
För redaktören var det naturligtvis något av en utmaning att ta itu med en sådan enorm mängd material, och på grund av den ständigt lika höga kvaliteten på dagboksanteckningarna var många av strykningarna extra svåra att göra.
fortsätter redaktörens kommentar till Oates dagbok. Strykningar av en redaktör? Jag har laddat inför läsningen av Oates dagbok och nu är jag sur redan innan jag börjar läsa. 1600 sidor Norén var fantastisk läsning.
Jag vill ha allt.
21 maj 2009
Religionsvetenskapsveckan!
Sommarlovsläsning är alltid rolig att tänka på och planera. I år ska jag nog göra en motsvarighet av Camillas psykologivecka men med inriktning på religionsvetenskap. Det som för många år sen fick mig att bli religionsvetare var människors förhållande till döden. Hur ser vi på döden? Vad säger livsåskådningar om existensen därefter? Vad får oss att välja en viss symbol i dödsannonsen? är frågor jag tycker är spännande. Jag kan väl inte precis påstå att mitt ex-arbete om Begravningsriter inom zoroastrismen är det jag sätter överst på cv:n, men döden intresserar mig mycket.
Det andra som fascinerar mig är nya religioner, dvs sådana organisationer som inte har fullt lika många år på nacken som kristendom eller buddhism. Under 1800-talet kom en del nya spännande riktningar som sjundedagsadventismen, men det som intresserar mig mest har ett religionssociologiskt perspektiv. Vilka religiösa rörelser finns i Sverige idag, vilka är med och varför? Jag har – som jag tycker – en avspänd relation till nya religiösa rörelser och klapprar inte tänder av rädsla när jag hör orden moon eller sai baba Jag reagerar negativt på orden ”manipulativ sekt” men har respekt för avhoppare och kritiker. Charlotte Essén har skrivit en reportagebok om barnen i religiösa organisationer – Sektbarn.
Det tredje intressanta inom religionsvetenskap är etiken. Häromdagen lyssnade jag till Ann Heberlein som talade om ansvar med utgångspunkt från boken Det var inte mitt fel. Begreppet kränkning som verkar drabba var och varannan nu för tiden – ungefär som en förkylning – ska jag fundera över. Också David Eberhard har skrivit om det i Ingen tar skit i de lättkränktas land.
Så läslistan kanske kommer att se ut så här:
Att levandegöra döden. Sektbarn. Det var inte mitt fel. Ingen tar skit i de lättkränktas land.
20 maj 2009
Offshore
En resa genom natten. New York – Geneve. Molnfritt. Halvslumrar, tittar då och då ut genom det lilla fönstret för att skönja … ingenting. Men så ser jag. Långt ner i det mörka, en eld. Oljeplattformar som bränner av överskottsgas. Det mystiska offshore. De hårdaste jobben därute. De tuffaste människorna. Offshore.
Några år senare är offshore-branschen lika spännande för mig. Men avmystifierad. Jag har fått förklarat för mig hur man ska tänka när man konstruerar de rör som transporterar gas och olja från plattformar till strand, hur de strukturkonstruktioner som finns vid rörkopplingar och brunnar ska se ut, hur djupdykarna ska ta sig in och ur ur konstruktionerna, hur ROV-robotar arbetar på havets botten. Min k. dotter är min högst privata offshore-expert.
Aino Trosells Offshore återför det magiska. Hon berättar om havet, gestaltar djupdykning konkret och psykologiskt med ett enastående språk. Jag är i havet, i dykklockan, i tryckkammaren med Isak. Jag ser det han ser, jag förstår det han förstår. Men jag är också med Ingrid, hans fru, som är kvar i vardagen på stranden. Berättelserna varvas, perspektiven från dem båda behövs. För att förstå. Det mystiska offshore.
Offshore. Aino Trosell
19 maj 2009
Ulf Lundell
So…why do you love him? Sms:et från K när jag besviket lagt i från mig Vädermannen. För visst märkte jag när den havererade. Med dunder och brak.
Jag har naturligtvis läst samtliga Lundells böcker. Somligt har jag tyckt extra mkt om (Vinter i paradiset, Hjärtats ljus), somligt har jag verkligen satt upp förvånade ögonbryn inför (Kyssen, Tårpilen). Jag tycker om hans sätt att hopa meningarna till långa satsradningar. Jag tycker om hans sätt att ta temperaturen på Sverige och med några få ord ge en bild av ett tillstånd. Och ja, jag tycker om hans med tiden desillusionerade berättar-jag som betraktar och förklarar världen. Det jag inte tycker om är det mytiska, romantiserade, statiska; männens förhållande till varandra, männens förhållande till kvinnorna. Kvinnorna blir romantiserade, hålls på avstånd från vardag. Det jag inte heller tycker om är författarens idéer att stundtals skapa händelseförlopp som inte är ens anständigt trovärdiga. Samtidigt tycker jag alltid att det dåliga får jag ta. Det goda överväger. Den lundellska berättandet ger en rytm som jag tycker om att vara i.
Jag har verkligen följt Lundell ändå sedan jag som tonåring läste Jack 1977 och skaffade mig en förebild – jodå – hur man Lever Livet. Musiken och Romanerna – allt är lyssnat och läst. Det svarta – ”Jag läser världen genom ett negativt filter” – har varit en viktig del. Låttexterna har fått sätta ord på känslor och stämningar jag själv varit oförmögen att beskriva. (Och då talar vi sannerligen inte om Jag trivs bäst i öppna landskap.) Musiken och Lundells röst berör mig som inget annat gör – så är det.
Så en dålig bok – det tar jag – för det andra överväger. That’s why I love him.
Vädermannen. Ulf Lundell
15 maj 2009
Flera läsningar mitt i – men bara en rapport
Vad läser du just nu, Ann-Sofie? Som svar försökte jag ånyo ha en lista här bredvid. Men så fort de hamnar där är det som om de hamnar i en förbannelse och jag börjar läsa andra böcker. Jag tar bort den.
I stället rapporterar jag om dagens härliga bokhög från brevbäraren:
Mrs Dalloway av V Woolf. Jag VET att jag har den sen tidigare. Men VAR VAR i denna röra… Timmarna av M Cunningham. Lyckan är en sällsam fågel av A Gavalda samt Offshore av A Trssell.
Helgläsning blir Vädermannen av Ulf Lundell. Berättarjaget sitter på en gård på Österlen, försöker måla och funderar över livet. Jag har inte kommit till den punkt där berättelsen enligt K ”fullkomligt havererar” och jag hoppas att jag inte kommer att märka när det sker.
12 maj 2009
Katastrofområde
Vi är på väg att bygga ett bibliotek. Hyllorna är klara, men ständiga omsvängningar kring vilken färg de ska få gör att rummet fortfarande är ett rum med hyllor i högar. Nu är beslutet mörkgrå bets och förhoppningsvis kommer jag att köpa den i veckan. Under tiden växer boksamlingarna till ett katastrofområde. När vi flyttade in hit för två år sedan, minskade vi ner boksamlingen till ungefär tusen böcker. Pocketböckerna färgkoordinerades omedelbart, men snart också de övriga.
Men eftersom hyllorna är högt upp under taket, blev jag snart lat och lade de lästa böckerna på andra ställen för att sorteras in senare
. När de så småningom ändå sorterades in blev det färgkoordinerade allt mer oöverskådligt. Jag köper hela tiden nya böcker och jag lånar böcker och lägger i diverse högar: att läsa omedelbart, att läsa snart, att läsa. Och nu börjar detta kaos inkluderande de böcker som plockats ner från hyllor som ska målas närmast bli en sanitär olägenhet. Det är verkligen böcker överallt.
Vid en träff med boktoka gav hon mig goda råd till hur den framtida sorteringen ska gå till. Så låt oss hoppas att den mörkgrå betsen är ett beslut som kommer att bestå, att den inköps inom kort samt att jag därmed får börja måla och slutligen sortera. I biblioteket ska inte finnas annat än böckerna, en fantastisk fåtölj, en bra läslampa och ett bord där jag ska förvara mina cigarrer.
7 maj 2009
Grupper
Jag tänker ibland på att jag har så mkt åsikter om vad jag inte gillar att läsa. T ex läser jag ogärna böcker som har ordet grupp eller flickorna i titeln, eller som handlar om en grupp kvinnor som namngett sig. Yaya-flickorna är ett typexempel på en bok jag kan välja bort (det gjorde jag nu inte, och gav därmed min fördom påspädning). The Group av Mary McCharty – vad fick den att ta sig igenom? Troligen att jag blev så överväldigad av alla boktips jag fick från Amazon och insikten om att om jag nu ska läsa Varannan Engelsk blir utbudet av möjliga böcker enormt.
The Group gavs ut 1963 och handlar om åtta kvinnor som alla examinerats från Vassar Collage 1933. Man följer dem under mellankrigstiden, fram till 1941. I centrum står Kay och boken börjar med hennes bröllop. Fokus i boken ligger på att gestalta och porträttera kvinnorna, snarare än att beskriva händelseförlopp. Ingen av dem är ”hjälten” och inga häftiga dramatiska intriger dominerar. Som läsare får jag lära känna karaktärerna ordentligt, ingen yta. Det är det ena skälet till att romanen blir intressant. Det andra som håller mig kvar i boken är att läsa om 30-talets amerikanska samhälle som byggs upp efter depressionen, om utveckling av kvinnors rättigheter och att den samtiden blir en engagerande och betydande del i kvinnornas liv.
Så vad ska jag göra med mina åsikter böcker om grupp och flickor? Be om hjälp att få goda exempel och därmed slutligen krossa fördomen?
The Group. Mary McCarthy
Foto: Biewoef
6 maj 2009
Lars Norén och jag
När jag kliver in på Bakfickan – fiskkrogen i Visby – tänker jag att här brukar Lars Norén äta lunch, i samma ögonblick möter jag hans blick. Det är som att vara i ett dagboksblad.
Elden var för övrigt het på valborgsmässoafton.
