4 april 2009
Hilsen fra Trondheim
Påskekrim. I de sør-trønderska bok-affärerna skyltas förstås med påskekrim. På biblioteket i Trondheim har barnen sin egen krim-hörna med böcker som Birger Bilberger og burger-mysteriet och Frøken Detektiv – kappløp med tiden . Rart! När jag läste deckare som bäst, på 70-talet, skulle bibliotekarierna fått andnöd om Carolyn Keene hittats på biblioteket. Alla B Wahlströms grön/röd-ryggade böcker var omöjliga. De snälla föräldrarna köpte dem åt oss i stället. Grannungarna läste Kitty men själv läste jag om tvillingdetektiverna Klas och Göran Bergendahl som med jämna mellanrum åkte till Stockholm och hälsade på sin kusin Hubert.
Topp 10. Hos Norli ligger Camilla Läckbergs Havfruen som nummer ett på topplistan och på andra plats finns Anna Gavaldas senaste som på norska heter Lykka er ein sjeldan fugl. Översatt till nynorska, vilket ungefär 10 procent av översättningslitteraturen i Norge är tror jag. Det vore roligt att få veta hur man väljer. Beror det helt enkelt på vilket förlag som förlägger? Till svenska kommer den först om dryga månaden. Man kan undra varför.
Nordiska rådets pris. I Dagbladet - sidorna 50, 51 och 52 – gläds man med Per Pettersson som säger att ”Jeg skriver så kona gråter” apropå priset för romanen Jeg forbanner tidens elv. Det visade sig att juryn ringde fel Pettersson först. ”En annen Per Petterson kunne i en kort stund glede seg over at han var vinner av Nordisk råds litteraturpris.”
Det norska inköpet. Det är enkelt att läsa norska (bokmål…). Inledningsvis hör jag liksom en norsk pigg röst i huvudet vilket gör att Mycket Allvarliga Böcker tyvärr kan bli alltför morsamma. Det brukar ge sig efter några sidor. Den här gången behöver det inte ge sig. En rekke avbrutte forsøk är rolig redan från början så jag kan låta den norska pigga rösten stanna kvar om jag vill.
3 april 2009
Markus Zusak på Kulturhuset
Om jag hade lyssnat till gårdagens samtal mellan Ingrid Elam och Markus Zusak innan jag läst Boktjuven hade jag blivit mkt attraherad av boken. Zusak berättade om sin roman så engagerande och lockande. Alla de historier han hört sina föräldrar berätta från världskrigstidens Tyskland och som han på olika sätt försökt närma sig och skriva om, är inte det som skulle fått mig på fall. Inte heller att Döden är berättare, att boken är 500 sidor lång och att nästan alla dör på slutet – tilltalande element för en roman – var det som skulle ha fått mig att köpa boken. Nej, det var att han sa att han ville berätta om människans komplexitet som var intressant. Gestaltat till exempel i ursprungshistorien om en tonårspojke som stod och tittade på när judiska fångar fördes genom staden, svältande och uttröttade. Pojken rusade in i sitthus, hämtade en brödbit och gav en äldre man som gråtande föll på marken och kramade pojkens ben av tacksamhet. Det goda i människan konstrasterat mot soldaten som ryckte undan pojken och misshandlade den judiska mannen. Människans komplexitet, det skulle ha lockat.
Men nu var det så att jag redan hade läst boken. Och jag tillhör de troligen få läsare som inte tyckte att den var så bra i sin helhet. Döden som berättare skulle kunna ha fungerat om man hade sluppit alla framåtblickar. Dessutom var boken för lång och spretig, jag hade önskat den nedredigerad hundra sidor.
Och jodå. Många avsnitt berörde mig mycket. Historien är värd att berättas igen och med nya ord och perspektiv. Anne Franks dagbok kanske inte räcker. Hitler, menade Zusak, var en sådan ordets propagandist. I Boktjuven tar Liesel tillbaka ordet, fortsatte han. Det är aldrig fel.
Boktjuven. Markus Zusak.
2 april 2009
Att fylla luckor
Det återstår alltså X, Y, Z, Å och Ä.
Nu har jag funnit – inte helt otippat – en kinesisk författare Xinran Xue vars bok Sky Burial är beställd.
