Något oväntat

Vi sitter en sen kväll och talar om Christine Falkenlands poesi och jag högläser lite ur Huvudskalleplatsen.

Hon flammade

Hon sprakade

Hon sög i sig allt syre

Hon måste ha lovat

att alltid vara lycklig

Vi pratar om hur Falkenlands poetiska språk ser ut i romanerna. Jag säger att jag aldrig läste Trasdockan för att den att verkade så … otäck men att jag ska ta Vinterträdgården, söka exempel. Närmast omedelbart är jag fångad i romanen om Laura, den fyrtioåriga kvinnan som bor kvar hos sin far, arbetar på dagis som barnsköterska. Jag vill gärna tro att jag kan ta barnen rätt bra, säger hon. Jag är inte stark, men jag har en sorts uthållighet och ett tålamod att koppla på. Snart träffar hon Shahrzad, mamma till ett av dagisbarnen. Men det

fanns verkligen ingenting i vårt första möte som pekade i riktning mot det kartlösa land vi nu befinner oss i. Vilse i oss, ändå hemmavarande.

Se där, ett exempel på det lyriska. Kärleken mellan Laura och Shahrzad växer och kompliceras.

Nu spränger sig tankarna ut, alla orostankar som vill få fram sitt. Hon har glömt mig. Hon såg mig aldrig heller. Jag inbillade mig bara att det betydde något.

Pappa föreslår att Laura ska gå en skrivkurs. Hon är tveksam, vänder sig mot de svåra övningarna, får prestationsångest. Ändå fortsätter hon, förändras i dem.

Längst ner, där inne, i det varma mörkret, är vi lika intill förväxling. Det som är motståndslöst väsen i dig är motståndslöst väsen i mig.

Vinterträdgården. Christine Falkenland

Jag packar min väska

dscn2986-22 Till Gotland åker vi snart. Vi bor i Visby, tar bilen med, ser oss om igen på ön. Bilden är från västra sidan, strax söder om Sproge,  där vi bodde i höstas. Off season Gotland är fantastiskt.

Tre böcker åker med: The Earth Hums in B Flat av Mari Strachan. Tips från Lizzy’s literary life. The Group av Mary McCarthy. Tips från Amazon. Middlesex av Jeffrey Eugenides. Tips från boktips.nu.

Till Gotland kan man åka med för böcker ety det finns chans till backup om de skulle ta slut. Men jag har just bokat färdigt den sista delresan av Första Sommarlovsresan och där kan det vara värre. Tio dagar Lofoten med fötter och buss. Men troligen romantiserar jag. Tror att vi ska sitta i ensamhet och betrakta den vackra naturen. Mer sannolikt är att varje liten bergstopp och fiskeby har ett ställ med norska och/eller amerikanska böcker.

Jag törs inte chansa, dock. Tågresa Stockholm Narvik tar 18 timmar. Tågresa Bodö – Trondheim  – Stockholm tar 19 timmar och åtminstone hälften av tiden läser jag. Mitt resesällskap planerar rätt skor och jacka. Där tänker jag ”det ordnar sig”, men rätt böcker (såväl antal som titel) – det är en värre fråga. Ska nio räcka?

Jag läser också: n:o 1

1.

Att läsa bokbloggar är – självklart! – bland det roligaste jag ägnar mig åt. Det tar sin tid och det är svårt att begränsa sig när det finns så många intressanta och bra! Ibland när RSS-läsaren informerar mig om otaliga inlägg kan jag bli något trött, men med ny metod – jag undrar om jag inte fick idén från Lilla gumman?  – är att selektera somliga under rubriken Kolla när du har tid – eller Iblandiga boksidor. Ett långtråkigt möte eller en seg kväll i soffan blir tillfället att läsa.

2.

En bokblogg jag dock läser omedelbart efter uppdatering är Mrs B. Med åren har jag lärt känna många bokbloggare, men Mrs B, icke. Jag tror jag fick nys om henne via Caroline. Det jag gillar mest är inte att Mrs B bor och skriver från London utan att hon har så oerhört intressanta bokval. Hos henne kommer böcker upp som jag ofta inte har hört talas om, eller som inte diskuteras på andra platser. Hon höjer nivån på mina bokval.

Londondelen blir en extra-bonus och ett av hennes inlägg i vintras har skapat tanken om ”nästa gång Maida Vale”.

Igelkottens elegans

igelkottNär jag läste om Igelkottens elegans för några månader sen ville jag omedelbart läsa den. Presentationen av romanen var så tilltalande, med den intellektuella conciergen Renée Michel som känner sig tvingad att dölja sitt rätta jag bakom portvakterskans kuliss. 7, Rue de Grenelle är ett ståtligt före detta privatpalats med lummig innergård, uppdelat på åtta ytterst exklusiva paradvåningar. I sin bostad på nedre botten läser Renée böcker, studerar konst och är den mest intelligenta och bildade kvinna man kan tänka sig. Ingen anar detta. Utåt har hon taggar – som en igelkott. I samma hus finns Paloma, 12 år gammal, lika intelligent som en vuxen men som gömmer sig bakom barnets fasad. Planerar sin egen död – för vad finns det för skäl att leva?

Trots höga förväntningar är jag så här efteråt sannerligen inte besviken. Men det tog tre vändor och en flygresa till Norge innan jag kom in i boken. Först när sambandet mellan Renée och den unga Paloma blev tydligare och den nye hyresgästen Kakuro Ozo tog plats, flöt läsningen på och då växte också hela berättelsen. Jag satt med gapande mun när sista sidan lästs och tänkte: Den här kommer att kvala in på årsbästa-listan.

Igelkottens elegans är skriven av den franska författaren Muriel Barbery och ligger i topp på de franska listorna. Rättigheter är sålda till 35 länder skriver Sekwa som igår firade utgivningen i kulturhuset Kapsylen med viner och goda franska ostar. I morgon kan man träffa förläggarna på Textmässan.

Igelkottens elegans. Muriel Burberry

Boktipset.se

Först tänker jag att ”wow, va kul!” men sen, när jag än en gång ska betygsätta böcker – nu på på boktipset.se – storknar jag. Orkar jag verkligen att köra samma vända som på bok.nu? Eller ska jag vänta?  Är det bättre här? Boktoka har gjort en god undersökning av olika bokfora. Jag ska läsa hennes jämförelse en gång till.

Synd om

dscn32002

- Lyssna på det här.

Jag högläser en bit för Maken. Vi skrattar. En stund senare.

- Men hör här också.

- Jag tänkte läsa den där boken, svarar Maken.

- Jo, men jag ska bara läsa en liten bit.

Jag läser. Vi skrattar.

Ytterligare en stund senare.

- Men jag måste bara läsa den här också.

- Men gör inte det, är du snäll. Jag vill ju läsa den själv.

Jag läser. Jag skrattar. Maken har gått till ett annat rum.

Ett par timmar senare.

- Men för helvete! Sluta högläsa den nu! Jag ska ju läsa den.

Men jag kan inte låta bli. Texterna i Människor det varit synd om är bitvis så roliga att jag inte bara kan läsa på egen hand och skratta utan jag måste höra dem högt, dela dem omedelbart med någon annan. Inte kan jag då bry mig om attMaken låst in sig på muggen, håller för öronen och vrålar: lalalala. Det är ju bara att läsa högre!

Människor det varit synd om. Kalle Lind.

PS. Kalle Lind bloggar på En man med ett skägg och var nominerad till stora bloggpriset.

Att minnas sig själv

Kerstin Norborgs språk är unikt, särskilt, speciellt – använd vilka synonymer som helst, jag ställer upp på dem alla. Dessutom – när jag läser hennes senaste roman tänker jag: ”det här är så vackert att jag aldrig kunnat föreställa mig något liknande”.

Men hon här mig, det måste hon väl ha gjort? På något sätt skulle det vara en tröst att veta att hon hör mig, att mitt skrik, det hopskrynklade ansiktet och de små knytnävarna som slår i luften inte arbetar förgäves utan ändå gör avtryck i hennes kropp, blir kvar. Att också jag vållar henne denna smärta. Ja jag måste veta att hon hör mig, att det finns något utanför bröstet som också gör ont. Som är jag.

Berättarjaget var bara ett spädbarn när hennes mamma Estrid dog. Hon lämnades i sin faster och farbrors vård och när hon nu är äldre vill hon i skrivandet återskapa sin mamma. Och i de minnena själv bli till. Berättarjaget befinner sig och skriver i ett nu men gör också tillbakablickar till sin barndom.

Hon längtar efter ett rum. ja så hade hon kunnat berätta. Ett stort rum där färgerna var starka och både tavlor och fönster nådde från golv till tak.

Hon brukade tänka att hon låg vid ett av de där fönstren, såg Höje å, pilarna vid strandkanten och båtarna som färdades rakt in i rummet och vidare in i hennes kropp.

I skrivandet konstruerar hon ytterligare en tid – sin mamma Estrids livstid. Det är inte svårt att förstå konstruktionen med två tidsplan. Estriddelarnas ”hon” är dessutom lika subjektivt hållna som berättarens ”jag” och närvaron i de båda tidsplanen är alltid hög.  Men jag får slita med det osynliga romankontraktet mellan mig  – läsaren – och författaren. Kontraktet som säger att jag köper berättelsen som möjlig och ”sann” därför att du – författaren -  skapar den förutsättningen.  När det är berättarjaget som skapar fiktionen måste jag förstå varför hon gör det. Bli till, ja. Men om om Estrid-berättelserna inte är sanna, om de bara är en av flera möjliga konstruktioner, vad får de då för betydelse för dottern? Knappast tröst. Och då blir romanen bara sorglig och ännu mera smärtsam. Hur vackra de olika delarna än är.

Kommer aldrig att få veta om hon hör. Kerstin Norborg.

3 x Falkenland

Jag har skaffat mig Christine Falkenlands tre första lyriksamlingar. Illusio (1991), Huvudskalleplatsen (1992)  och Blodbok (1995).

Osprättade recensionsexemplar kompletta med Gedins  följebrev. falkenland_11falkenland_22

Min pappa är en…

Först kommer tankarna på djuren. Vad hette egentligen min systers marsvin? Mina egna djur, den två hamstrarna hette Chicko och Viktor – möjligen med annan mer pretentiös stavning – och undulaterna hette Nina och Fredrik. Den finaste vita boxern kallades kort och gott Kickan och när hon dog blev det inga fler djur för mig.

Hanna Hellquist hade många djur. Otaliga djur. Udda arter.

Han såg mig och mamma doppa våra smörgåsar i kaffekoppen och när han fick sin egen lilla smörgås (Buffy-smörgås, sa mamma) så spatserade han fram till min kaffekopp med mackan i näbben och släppte ner den. Han väntade precis lagom länge innan han fiskade upp den igen. Inte för länge så att den föll isär. Precis lagom länge för att smöret skulle smälta så där gott och brödet skulle bli alldeles lagom mjukt. Jag fattar inte hur han gjorde. Hur han tänkte när han stod där och väntade bredvid kaffekoppen som var nästan lika stor som hans senaste flickvän. Men han hade full kontroll på sina smörgåsar den där fågeln. Han var en sann dopparmästare. Frukostarna på Konduktörsgatan har aldrig varit lika roliga sen han försvann.

Sedan kommer tankarna på pappan. Varför skriver man en kärleksfull men ändå kritisk uppgörelsebok om sin pappa medan han ännu lever? När tiden finns för såväl att vara kärleksfull face-to-face, som att göra upp, varför måste man då göra det i bokform? Det förstår jag faktiskt inte. Vad sa din pappa när han läste boken? frågar Daniel Sjölin Hanna Hellquist i Babel. Ja, menar hon, han trodde ju att han var värsta superfarsan och blev förvånad men förstod senare hur det egentligen hade varit för mig. Okej. Varför inte bara säga det till honom? Eller varför inte bara ge honom manus och låta honom läsa? Varför måste allt dessutom publiceras? Ett skäl är att innehållet skulle ha en allmängiltighet, dvs vara personligt i stället för privat. Ett annat är förstås att författaren helt enkelt tänker litterärt: detta är berättelser och det kommer att roa och beröra andra att läsa om den absurda barndomen med de absurt många djuren och det absurt många djurhistorierna. Och då får absurda pappa komma med på köpet – han är ju en väsentlig del av allt det där.

Samtidigt som jag skriver det här kommer jag på att jag faktiskt läst och tyckt om Det är 1988 och har precist börja snöa, en roman som också är en uppgörelse med en pappa ännu i livet. Där hade jag inga dubier, läser jag i min blogg. Jag tror det beror på att pappan i Eklunds bok är en frånvarande pappa. Det är den frånvaron uppgörelsen handlar om, och något slags försoning avslutar också romanen. I Hellquists bok blir pappan en alltför udda fågel och den publika uppgörelsen med en förälder i livet blir  något jag inte förstår  – de må vara hur kärleksfullt som helst.

Karlstad zoologiska. Hanna Hellquist.

Starstrucked

Vad jag älskar release-fester! Någon har gjort musik, konst eller bok och nu ska det firas (och promotas) och allehanda människor bjuds in. Vem som är musikern/konstnären/författaren brukar framgå tydligt, för det lyser ett alldeles särskilt skimmer kring personen ifråga.  Den,  som ska firas! Den, som inte bara har kommit på en idé utan också gått vidare och skapat något av idén. Och dessutom intresserat andra så att det finns en cd eller bok att visa upp (och sälja). Lika enastående varje gång, tycker jag.

Kvällens  stjärna är Anders Bolling, journalist på DN och författare till Apokalypsens gosiga mörker. I ett av de vackrare rummen på Albert Bonniers förlag skimrar han lite extra och skålar med oss och signerar bok efter bok. Hans utgångspunkt är att

Vi lever kort sagt våra liv på planeten  jorden, och vi gör det i hög grad av harmoni. Men det ser vi inte, för vi är offer för en kollektiv mental blockering.

Vad jag vill säga är detta: Världen är betydligt bättre än vi tror.

Nu är jag en positivt tänkande varelse men är inte det lite väl provocerande? Titta på världen med svält, våld och ekonomisk kris! ”Det är just det jag har gjort”, menar Anders Bolling.

I den här boken är hela utgångspunkten att krig och våld minskar, att svälten avtar, att dödliga sjukdomar bemästras allt bättre,  att folkhälsa och läskunnighet stiger mest överallt, att de fattiga blir rikare  och att miljön inte blir sämre utan allt bättre.

Detta går att med journalistiska objektiva metoder undersöka och beskriva vilket Bolling gör i sin bok. Men varför skriver då massmedia motsatsen? Att allt är för sent. Att allt är åt helvete. Att allt snart går under. Att Garm skäller gräsligt framför Gnipahålan. Jo för att människan har en förmåga att svartmåla, döma ut sig  – ”hur ska vi klara av det här?” – och

klarar vi det inte själva med vår inbyggda oro gör den intellektuella eliten det åt oss, gärna genom en löpsedel eller en tv-ruta alldeles i närheten. Jag ska försöka beskriva hur denna masochism ser ut.

Så. Jag sätter de precisionsslipade läsglasögonen på näsan och börjar läsa boken nu. Hoppfullt.

PS. Den här festen minglade jag inte alls, för efter en minut träffade jag den stolta författarmodern. Vi slog oss ned i en anrik skinnsoffa och jag fick mig till livs det mest intressanta samtal om livet, döden och varför folk inte skärskådar och kritiserar religionen i högre grad. Om inte den kvinnan gör slag i saken och skriver sin bok vet jag inte vad jag gör.