16 februari 2009
Londonska intryck I
a.
solen sken så vackert att mina nya solglasögon användes flitigt. Solglasögon = coolt. Solglasögon + London = coolt XL.
b.
då jag och mitt resesällskap delade väska var utrymmet för bokinköp begränsat. Fem böcker – tre onämnbara – togs hem. Efter följande rewiew skippade jag Leaving winter. I stället blev det t ex Chewing the scenery - hos Tchoupitoulas skulle den troligen betecknas sladderlitteratur – som har just sådant contemporary language (I guess…) som passar min engelska språknivå.
c.
den engagerade mannen på Foyles höll fram Tarjei Vesaas Ice Palace och sa att det var ”the best book ever written. Read it!” Jag sa att den nog var för svår att läsa på engelska för mig. ”Even better!” sa han med lysande ögon när han tagit reda på den svenska hemvisten, avundades mig för att jag hade möjligheten att läsa den på norska originalspråket. Den är skriven på nynorska. Inte fullt lika enkelt som bokmålet.
11 februari 2009
Epistolary novel
Jag har lärt mig ett engelskt litteratur-begrepp: Epistolary novel. Lexikonet översätter det till brev-roman – vilket låter såväl tråkigt som begränsande - men när jag i wikipedia tar till mig en lista över contemporary epistolary novels finner jag material utöver brevet. Såsom:
anteckningar, lappar, lappar kastade i papperskorgar, lektionsplaneringar, brev, menyer, tidningsartiklar etc etc.
Då blir det genast roligare. Men när jag grubblar över vilka epistolary novels jag läst i mitt liv är det just BREV-romaner.
- E och E before christmas av Matt Beaumont. Oerhört roliga – och det kommer från mig som inte gillar roliga böcker.
- Pamela av Samuel Richardsson.
- Prioritaire av Iselin C Hermann.
Kan jag få be om fler titlar?
5 februari 2009
Egensinnigt
Uzbekistan II är ngt annat. Ett sakta berättande om barndomen där en gardins rörelse och effekter på berättaren gärna får ta en halvsida i anspråk. Jag läser ett par sidor innan jag går till jobbet och känner hur hela kroppen drar ner på takten, att tankarna tänks sakta och jag reser mig stillsamt upp.
3 februari 2009
London litterature
Att använda en roman som turistguide tycker jag är roligt. Jag läser boken, åker till staden och letar reda på adresser och kommer till platser jag annars inte tänkt på. ”Åh, där bodde Mrs Dalloway”, ”Åh där promenerade Quinn”, ”Åh där dödades Rosanna”.
För tusen år sedan läste jag en roman där huvudpersonen bodde på Russel Square, London. Jag minns inte romanen, men Russel Square gjorde intryck och jag bestämde mig: Nästa gång jag är i London ska jag bo där. Nästa gång Russel Square. Sedan den romanen har jag varit i London många gånger. Besökt RS. Det är ingen märkvärdig plats, inte vackrare, mer intagande. lockande än någon annan. Men ändå. Russel Square, och jag har inte bott där. Förrän nu. Nästa gång Russel square och veckans resa är Nästa Gång.
För att komma i Bloomsbury-stämning valde jag inte en Viriginia Woolf-bok utan Joanna Briscoes Ligg hos mig – rekommenderad hos Get London Reading. Jag läser några sidor och undrar om det är originalet eller översättningen som är dålig.
Våra tankar kuggade kontrapunktiskt i varandra och sex var onödigt, incestuöst och en fruktansvärd ansträngning. Och när bristen på sex gjorde oss griniga och avlägsna och vi tvingades att gräla och missförstå varandra ett tag väcktes minfält till liv och luften laddades med förtvivlan tills jag i den efterföljande ostadigheten fick en skymt av den gamla hårdmålade gudinna som en gång i tiden hade gett mig stånd, och otryggheten aktiverade min lust.
Tja, vad sägs? Den kanske tar sig (jag nickar förhoppningsfullt) för idén är att använda den som flygplansläsning. Men kanske med en annan bok som reserv, just in case.
1 februari 2009
Uzbekistan n:o 1
Om Uzbekistan läser jag i Forskning och framsteg:
I Centralasien hade det däremot före 1992 aldrig funnits några suveräna stater som Kazakstan, Kirgizistan, Tadzjikistan, Turkmenistan eller Uzbekistan. Inte heller hade det funnits någon annan politisk enhet med samma utbredning med undantag av en kortlivad kazakisk statsbildning på 1700-talet. De fem centralasiatiska staterna ställdes därmed inför uppgiften att genast befästa sina nationella identiteter.
Att läsa Jascha Golowanjuks Min gyllne väg från Samarkand är som att läsa en sagobok. Berättelserna om när ryska revolutionen nådde Samarkand och familjen i karavaner tar sig över bergen, genom öknarna och oaserna med hjälp av åsnor och kameler känns nära Tusen och natt. 1937 års språk hjälper till.
Fram på eftermiddagen kom vår karavan in i en trakt, där luften var i hög grad saltmättad, och snart var läpparne, tungan och gommen överdragna med en bitter salthinna. Ännu syntes inte ett spår av liv, inte ett grässtrå, inte ett träd. Det öde steppen låg förtorkad under den vitgnistrande himmelen.
Får jag en bild av Uzbekistan? Jag får en bild av Samarkand 1937 i alla fall.
Basarerna i all sin prakt bestå endast av större eller mindre hus, samlade kring gator och prång, vilka är övertäckta av ett flätverk av grenar och bast för att skydda de salubjudna varorna mot den obarmhärtiga fienden solen. I skuggan darunder dra de stora karavanerna fram medan kamelernas klockor pingla sina gälla meolodier. Varje kamel bär sin egen klocka, och det uppstår därigenom ett öronbedövande klockspel. Djuren är lastade med astrakanpälsverk från Turkestan, thé från Kina och kryddor från Indien.
Sagolikt. Landet har en turistig hemsida med lockande och lika sagolika bilder. Jag låter mig glömma bort CPI-plats 166* och är nästan på väg att boka resa… Jag läser Den egensinnige från Buchara av Timur Pulatov innan jag bestämmer mig
*och detta.
