17 januari 2009
Nattens ljus av Anna Quindlen
Q är uppfylld !*På engelska heter den här romanen Blessing vilket är namnet på såväl gården den äldre kvinnan Lydia bor på, som hennes efternamn . Hon är Egendomsägare av god gammal skola, håller sin personal – ofta oduglig – kort, vet och månar om sin position. Som trädgårdsmästare till gården anställs Skip Cuddy. Han sköter sitt jobb bra – det ser Lydia Blessing i kikaren hon använder för att följa hans arbete. Så en dag lämnar någon ett nyfött barn på trappen till hans tjänstebostad.
Om jag på låt oss säga en blogg läste ovanstående presentation skulle jag tänka: ”det där är inte en bok för mig”. Men det här är en läsvärd historia och dess styrka är sättet Anna Quindlen bygger upp sina två karaktärer Lydia och Skip. Bit för bit - i ett behagligt långsamt och välskrivet tempo – växer de fram och gör romanen till en god läsupplevelse.
Nattens ljus. Anna Quindlen.
* Igår försökte jag förklara för förvånade lyssnare varför jag inte står ut med luckor i har-läst-alfabetet. Är du perfektionist? undrade de. Nej, jag tycker bara inte om det ofullständiga. Saknade bitar. Hål. Olagda pussel. Jag tycker inte om det. Allt eller inget gäller. Och även om jag ska läsa ytterligare Q-författare har jag ögonen riktade mot U nu.
12 januari 2009
Sally Jones
Jag läser aldrig baksides-text på böcker innan jag har läst själva boken. Om ens då. I bästa fall får man ett slags lockande insug in boken, i sämsta fall ett avslöjande. Man vet ju aldrig.
Baksidetexten på Legenden om Sally Jones är av bästa sort och kommer strax. Sluta läsa här om du inte vill veta vad som står – men läs boken, den är så bra!
Detta är en historia om olösta brott i fjärran, dimhöljda städer. Det är en historia om slug ondska i feberheta djungler och om trofast vänskap på stormande oceaner. Det är en historia om längtan, hopp och grymma svek.
Ett lockande insug till en fantastisk bok där text och bild passar så utomordentligt väl samman.
Legenden om Sally Jones. Jakob Wegelius.
11 januari 2009
Bombyx
”Jag vet inte hur jag ska börja”, sa studenten till mig som skulle skriva en text om synen på människan i en viss religion. ”Ja, men du kan till exempel ta utgångspunkt från vad NE skriver om begreppet”, svarade jag.
Jag vet inte heller hur jag ska börja nu när jag nu äntligen ska sammanfatta mig om Bombyx coh tar NE-idén och sökordet ”thriller”. Eftersom jag är hemma har jag bara kortvarianten – som bara ordar om rafflande och spännande – av NE tillgänglig. I Wikip något längre artikel används den drygt trettio år gamla ”Mord i minne” * där det rafflande och spännande uppnås genom
- ”Jakten: Hjälten el hjältinnan jagas av brottslingar eller av polisen eller av bägge två.” Exempel: Bombyxhjältinnan och journalisten Diane jagas av alla, såväl skumma företag, poliser som kinesiska maffian.
- ”Kurragömmaleken: Rädslan att bli upptäckt.” Exempel: Dianes lägenhet genomsöks åtskilliga gånger. De som jagar henne slår ner henne i trappuppgångar och kidnappar henne till öde höghus.
- ”Hotet från det okända: Huvudpersonen vet inte varifrån hotet kommer.”
Jag fångas inledningsvis av Dianes lätt asociala stil, oberörbar verkar hon, och får Fröken-Smilla-förhoppningar. Men allteftersom berättelsen matas fram med det ena fantastiska mötet/inbrottet/kidnappning/våldet efter det andra tappar jag intresset för henne. Hon blir en superhjälpte och att jag läser boken till ända är att jag vill veta lösningen på gåtan. Det kan vara skäl nog att läsa en bok, men jag hade önskat mig ännu mer när jag lockades av god kritik, av Paris som miljö, av spännande förlaget Sekwa.
Bombyx. Anne Rambach
Mord i minne. 12 kapitel om deckare och deckarförfattare. Finns att köpa på bokbörsen
10 januari 2009
Stil
När det kommer till kläder lägger jag tyngden på funktion före form. Jeansen är mitt älsklingsplagg och mjuka tröjor – gärna med luva – är det jag bär ovanför. Hood-tröjan upptäckte jag på 70-talet och då kallades den munktröja, eller munkjacka då det i mina kretsar var att föredra typen med blixtlås. Dock är tröjan äldre än så. I Retro. En liten modehandbok läser jag:
Och på amerikanska universitet, hörde den till sportmunderingen redan på 30-talet.
I den lilla bekväma pocketboken finns historier om allehanda mode-ting som Bloomsbury, fattigmanslook och kostymen. Allt praktiskt ordat från A till Ö.
Men tillbaka till Mig och Mitt. Utöver mina jeans kan konstateras att jag aldrig fryser när det är kallt eftersom hela jag – när jag är utomhus – är inlindad i stickade tröjor, sjalar, mössor etc och det spelar ingen roll om de är ganska fula. Observera dock ordet ganska. Jag vet var gränsen för ”För Jävligt” går. Det händer föralldel att jag passerar den, men jag vet var den går.
Ytterligare en starkt bidragande orsak till mitt enkla klädval är ett stort mått ogillande av klädshopping. Det är snabbast att ta det bekanta, det jag vet funkar. Om någon annan handlade åt mig skulle jag troligen bli mer omväxlad. Kläder är roligt att titta på. Form och stil på andras kläder intresserar mig och ännu mer intresserar mig människor som är personliga och uttrycksfulla i sina klädval. Jag följer två bloggar om street-fashion. Den här visar foton på människor över hela världen och man kan, om man vill, fokusera på bara vissa länder. Den här gillar jag för att den är hoppfull. Gamla människors klädstil visas upp och jag invaggas i känslan av att ingenting är försent. Det kan komma en dag då jag börjar tycka om att skaffa kläder.
Retro. En liten modehandbok. Karina Ericsson Wärn.
Jeansbilden
10 januari 2009
Stacey D’Erasmo
I Rss-läsaren sköljer på lördagen in puffar om vad som skrivs i NYC Times Book Review. Jag läser om The Sky Below – översiktligt för att inte nå information overflow, fångar ord som boxes och assemblage, fastnar i det inledande kapitlet som erbjuds till läsning.
Jag är ännu inte säker på om det är romanen jag vill läsa eller om jag vill fördjupa mig i Joseph Cornell.
6 januari 2009
Leaving winter
Leaving winter är Q-tipset från Camilla och jag blir entusiastisk och bokar omedelbart en resa till London för att köpa.
Har nu också Boktjuven av Markus Zusak för Z.
5 januari 2009
Kärleksbrev
Det händer att skådespelare blir förälskade i sin motspelare. Jag blir förälskad i författaren till en bra bok. Inte läskigt stalker-betagen utan mer vänligt ”tack för att du låter mig läsa den här boken”-kär. Det händer någongång om året – jag formulerar ett kärleksbrev, men som av olika skäl aldrig blir skickat. Inte ens till Ulf Lundell. 
Nu vill jag skriva till Carl Johan De Geer och berätta att när jag nu slutat läsa Jakten mot nollpunkten vill jag omedelbart läsa om den därför att det var så behagligt att sitta i läsfåtöljen i sällskap med den. Att jag har boken tre decimeter från min huvudkudde för att jag blir så glad när jag ser den. Det är som om jag läst årets bästa bok fast det bara är den 5 januari. Någonting sånt skulle jag skriva till honom. Om jag skickar det.
Carl Johan de Geer. Jakten mot nollpunkten.
4 januari 2009
Anne Wiazemsky
Om jag vill berätta om en sommar för länge sedan och försöka återskapa den människa jag var då utan att ta hjälp av dagböcker eller brev, skulle bilden bli sann eller skulle den bli ett slags konstruktion av vem jag idag tror att jag var då?
Anne Wiazemsky berättar i radioprogrammet Biblioteket om hur hon tänkte när hon skrev boken Debutant. Boken handlar om den sommar som hon, 17 år , spelade in filmen Min vän Balthazar (Au hasard Balthazar) och inledde ett ”komplicerat förhållande” med filmens regissör. Hon ville skriva en roman, en självbiografisk, om den sommaren men hon ville göra det med hjälp av sina minnen och läste inte dagboken förrän efteråt. Enkelt var det inte, hon fick slita med att gestalta 17-åringens perspektiv på händelserna, att låta den vuxne Wiazemsky vara tyst.
Minnen är intressanta. Ett minne vi har av något som hände för väldigt länge sedan förändras över åren. Detaljer läggs till och dras bort. Tendenser finns hos människan att försköna eller tvärtom. För att citera muminpappa i hans memoarbok:
Mitt en gång goda minne har visserligen blivit lite dimmigt. Men med undantag för några små överdrifter och förväxlingar som säkert bara höjer lokalfärg och eldighet skall den här självbiografin bli fullständigt sanningsenlig.
Mina ungdomsminnen innefattar inte filminspelningar men ofta komplicerade relationer, dock inte med regissörer. Jag hade en idé att skriva mina memoarer när jag var femton då jag tyckte att jag ”sett allt, hört allt”. Resultatet blev femton maskinskrivna sidor – ett häfte. Jag kanske skulle pröva Wiazemskys idé och skriva om den, med dåtidens Ann-Sofies perspektiv för att sedan jämföra med originalet. Vad är sant och inte?
3 januari 2009
What goes around
Jag slår ihop boken. Mot slutet av Amerikahuset kommer prästen Margareta in i historien och händelseförloppet blir snabbt och ytligt. Hon blir en kliché i stället för en människa att begripa. Synd, synd, synd för det hade inte behövts. Inte epilogen heller. Eddy Mood blir däremot en person att förstå. Bygden och händelserna är skildrade med god blick för hur stämningen kan vara i en håla på landsbygden. Det är den stora behållningen i boken.
Amerikahuset av Sven Olov Karlsson.
3 januari 2009
cowboy boots
Sent 70-tal. Anna-Karin skriver i sitt brev om lördagskvällen på ungdomsgården, där hon och pojkvännen gått omkring med sina nya cowboysstövlar. Jag blir nästan kräkfärdig av avundsjuka. På stövlarna. Ljusbrunt grovt läder. Rak klack och rak överkant med små öglor att hålla i när man drar på dem. Exakt sådana som jag vill ha. Men det blev inga.
80-tal. Cowboystövlar inne igen. Eller inte, jag vet inte, jag köpte ett par i alla fall eftersom jag numera hade Egna Pengar . Mörkblå mocka. Snedställd klack. Otroligt snygga. Tyckte jag då.
Årets knäppa julklappsbok är Cowboy Boots av Tyler Beard. En entusiast som berättar om stövlarnas historia och utveckling. Fullpepprad av kolorerade bilder av stövel efter stövel, det ena paret mer fantastiskt än det andra. Men jag har mognat. Jag blir inte längre kräkfärdig. I alla fall inte av avundsjuka!
