Lust att skriva en roman, nån?

Vid midnatt drar månadsprojektet Nanowrimo i gång, där det gäller att en roman på minst 50 000 ord under en månad.

Känns det för mkt att skriva under en hel månad? Då föreslår jag intensivskrivning mellan 7 och 14 november tillsammans med dansken Frank Langmack.

Inte ens en vecka? Då är det The Wireds Very Short Stories som gäller.

Kurt upphöjt till tre

I Norge är jag. Jag har ett mkt romantiserat förhållande till norska språket och letade häromdagen i bokhandlarens hyllor efter lämplig litteratur. Det tar tid att läsa för att jag vill högläsa,åtminstone i huvudet uttala varje norskt ord. Erlend Loe, honom gillar jag. Att läsa Loe på norsk blir alltså en bra kombo och nu läser jag några av hans böcker om Kurt. De är klassade som barn- och ungdomsböcker, men som vi alla vet är det mkt svårt att dra en sådan åldersgräns.

Kurt är truckförare.
Hver morgen iler han glad av sted till kaia för att losse och laste og gjore fale trucktriks med truck-kompisene.

Min nya Kurt 3 består av tre böcker: Fisken, Kurt blir grusom och Kurt quo vadis?. Det är en bra samling – själva ”kärn-Kurt” liksom. Fruktansvärt rolig läsning. Och på en filosofisk nivå som är perfekt för mig. Kurt blir grusom är dessutom filmatiserad, premiär i morgon just när jag ska åka hem igen. Om jag bara vetat…

I Kurtby är Kurt och familjen på väg på semester men kör vilse och hamnar i Kurtby, där de träffar på PingPong-kyrkan med Kirsti brud i spetsen…Så långt jag nu kommit i boken, försöker Kurt komma ifrån sitt pålagda pastorsämbete genom att ifrågasätta Kirsti bruds tro:

Men hvordan kan jeg vite att du snakker sant når du sier at du har mott Jesus? spor Kurt.
Kaller du meg en logner? spor hon.
Nej, jag bare…
Skal jag knipse deg på tissen? Er det det du vil?
Nei, sier Kurt.
Vil du det? Skal jag knipse deg på tissen? For hvis du er frekk med meg så knipser jag deg på tissen. Hon begynner å sirkle rundt Kurt mens hun knipser truende med begge langfingrene.

Vilken vinstlott för mig: religion, Kurt och norska i härlig förening.

Is och vatten, vatten och is

Isbergen, kylan, isoleringen på ett ensamt fartyg. Det lockar mig. Men när jag läser Is och vatten, vatten och is tänker jag att detta är vackert, men författaren skulle lika gärna kunna placera karaktären Susanne i en öken eller regnskog. Visst kan man använda den intagande kalla miljön som en symbol för den kyla som finns mellan människorna i romanen. Och jodå, det pågår ett drama ombord på fartyget Oden, och som löper genom hela boken. Men i övrigt blir isen bara en tilltalande, men inte betydelsebärande kuliss, när jag läser.

Ljuset är fortfarande egendomligt. Grått. Brunt. Violett. En färg som egentligen inte finns, men en färg som samtidigt är magisk och får Susanne att tänka på andra världar, sagovärldar. Himlen ligger lågt, isen har packats ihop och bildat vallar, bruna vallar med svaga spår av vitt. Den turkosa färgen är borta. Syns inte någonstans. 

Tidsmässigt är jag i 30-tal, 60-tal och nutid. Romanen berättar om syskonskap och det förbjudna i att inte älska sitt barn. Det är välberättat och välskrivet. Berättandet får ta sin tid och bilden av familjens medlemmar växer fram, tätnar, men når aldrig fullt sin upplösning.

Lite ”jaha?” känner jag när jag slår igen boken. Det kan bero på isvärlden som bara blev en kuliss eller att allt inte löstes, att jag aldrig fullt ut begrep mig på Oden-dramat eller att slutet blev för actionfilmlikt. Men jag skakar av mig känsland. Allt behöver inte vara perfekt. Inte ens en bra roman.

Simtag motströms

Tågresa Stockholm – Östersund. Grannbefriat säte i första klass. Bara ensamresenärer runt mig, inga mobilsamtal, och i Gävle öppnar jag Simtag. 166 sidor: Den kommer att vara utläst i Bräcke, tänker jag.

Dimma.
Solsken.

Naturen och känslorna hos berättaren sammanvävda. Själv tittar jag alltmer ut genom tågets fönster. Följer höstens stadier. I Söderhamn suckar jag.

Och man måste vara försiktig med näckrosorna. Att simma in i dem kan vara farligt. Deras långa sega stjälkar kan lätt slingra sig runt ens ben. Inte vänligt utan som krävande händer [...]

Jag suckar igen, tänker att jag fastnat bland näckrosorna. Och jag slutar läsa. Vill ni få en vänligare text om Simtag föreslår jag denna.

Proletärer i alla länder -

Detväsentligavillkoretförborgarklassensexistensochherraväldeäranhopningenavrikedompåprivatahänder, bildandetochökandetavkapital,kapitaletsförutsättningärlönearbetet.Lönearbetetvilaruteslutandepå konkurrensenarbetarnaemellan.Framstegetiindustrin,varsviljelösaochmotståndslösabärarebourgeoisin är,sätteriställetförarbetarnasisolering

På scenen pågår en oavbruten och fängslande aktivitet när skådespelarna gestaltar Det Kommunistiska Manifestet och jag kommer att minnas trumman och elvispen och kokandet av soppan som publiken bjuds på i slutet av föreställningen. Men orden – de väsentliga orden i Marx/Engels manifest blir bara suggestiva fonem – som brusar, hackar, skriker – och rinner av. Det som blir berörande är skådespelarnas engagemang och föreställningens metatextuella inslag och diskussioner. Humorn. Men manifestet får jag nog läsa på egen hand om jag behöver.

Teater Tribunal: Det kommunistiska manifestet.

Augustprisnomineringar I

Inte mindre än tre diktsamlingar är nominerade till Augustprisets romanavdelning. Öijers läser jag lite ur då och då – alltid gillat – men Byggmäster och Frostenson, icke ännu. Reglerna läste jag till slutet för att språket var originellt. Enquist är på ingång och Malte Persson valde jag bort för länge sedan då jag inte tycker om historiska romaner. Kategoriskt. Ja.

Men hur små poeter finns det egentligen av Eva-Stina Byggmästar (Wahlström & Widstrand)

Ett annat liv av Per Olov Enquist (Norstedts Förlag)

Tal och Regn av Katarina Frostenson (Wahlström & Widstrand)

Reglerna av Sara Mannheimer (Wahlström & Widstrand)

Edelcrantz förbindelser av Malte Persson (Albert Bonniers Förlag)

Svart Som Silver av Bruno K Öijer (Wahlström & Widstrand)


Bittra tårar

Går längst bokhandelns hyllor, drar fingertoppar på bokomslag och bara detta ger lugn. Näsan ner mellan boksidor – vilka som helst! – och i näsgångarna virvlar finmalet pappersdamm upp som Sobril. När Mycket Är För Mycket. Ett par böcker i en kasse räcker långt.

Jag hade först tänkt skriva nåt om tillfälligheter – och förgängligheten. Exempelvis så här: Det hade varit mycket vackert väder i veckor, men ju mer solen sken desto mer tänkte han på döden, det bara blev så. 

Mats Kempe. Tiden angrips först, resten är oviss väntan. Sitter på Kulturhuset och hinner läsa två kapitel innan föreställning Petra von Kants bittra tårar börjar. Fantastisk föreställning. Vi i publiken gråter också.

Mina tårar är inte bittra.

Ut ur skuggan -In i is och vatten

Jag slår ihop boken. Nästan hela tiden är jag glad att jag läser den. Det vackra språket. Med korta meningar som jag så gärna läser. När jag inte är fullt lika glad beror det på för mkt kärlekshistoria. Samtidigt berättar författaren om kärleken på ett poetiskt och samtidigt konkret sätt. En vacker kombination. En vacker kombination detta att också kunna använda bildspråk samtidigt som ett korta-meningar-språk.

Likafullt tycker jag om M-G Axelssons berättande – med om inte extremlånga så åtminstone längre meningar. Just nu är jag förvisso något besviken över den väg berättelsen tagit. Isbrytare och kyla har en mycket stark del i min intressesfär – troligen sedan jag läste Fröken Smillas känsla för snö. Jag ville att Axelssons roman oavbrutet skulle utspela sig bland isbergen – icke de symboliska utan de sanna. Men nu är jag förflyttad tillbaka till ett sextiotal jag inte förväntat mig.

Det tar sig nog ändå.

Jag packar min väska


Det står inte på förrän jag ska ut och resa. Denna gång tåg i inte mindre än tolv timmar – varav två är väntetid vid byte. Och då talar vi bara dit-resan!

Jag vill läsa
Innan männen av Nina Bouraoui
Debutant av Anne Wiazemsky
Bombyx av Anne Rambach

Andra packade väskor:

en
en annan
en till

Ut ur skuggan – halva boken eller mer

Att läsa den inledande sidan. Det var min idé, för tiden var just då mkt knapp. Men språket var så vackert och tankar om fotografering så intagande att jag bara fortsatte ut ur våningen med boken i handen och hissen ner och vidare.

Vid sidan 3o oroades jag. Kommer detta att utvecklas för mycket till att bli en kärlekshistoria i historisk tid? En kombo jag illa tycker om. Och kanske det. Men språket och sättet att uttrycka händelserna är så tjusigt att jag knappt kan slita mig från den lätta pocketboken ens för att skriva de här raderna.

Läste också inledande sidan av Is och vatten. Vatten och is. Ville också där läsa vidare, men bokens tyngd – vikt i gram: 770! – gjorde att jag ej kunde bära i handen med samma elegans som ovan nämnda – Vikt i gram: 159.