10 september 2008
Varför blogga?
Diskuterade bokbloggande igår. Reflekterar om det här idag. Tänker med händerna på tangentbordet. Kan därför bli rörigt inlägg.
Varför bloggar jag? Jag kunde ju lika gärna skriva mina uppfattningar om böcker etc i en skrivbok att förvara i lådan. Eller? Nej, visst inte. Det räcker inte att bara sammanfatta läsupplevelser som en bokdagbok, även om det är en del – mitt eget uttryck. Den andra delen – att göra intryck på andra är lika viktig. Ett visst mått av mission finns säkert i mina bloggintentioner. Jag skriver för att andra ska läsa vad jag läser. För att böckerna är bra. Eller inte.
Av samma skäl läser jag andra bokbloggar. För att läsa vad andra – vissa! – läser och få idéer till det egna läsandet.
Jag är subjektiv. Jag skriver när jag vill och om vad jag vill. Jag håller mig i stort, men inte alltid, till att skriva om böcker jag läser. Inte om sådant som händer i bokvärlden. Det är mycket kravlöst.
En tredje viktig del är samtalet. Samtalet med andra läsare. Sker inte nödvändigtvis här. Ibland kommenterar jag hos andra, men ganska sparsamt. Samtalet blir av udda art. Det jag skriver här om en bok kan bemötas i en annans läsupplevelse på en annan blogg. Eller – om läsaren är bekant – vid riktiga möten.
Se där – det var en riktig reflektion.
7 september 2008
Hoppar hage – mitt i första läsningen
Hoppa hage läser jag från kapitel 1 till kapitel 72. Den andra läsningen kan göras med ett sinnrikt hoppande – enligt klart system – mellan olika kapitel. Jag läser sakta. Mkt sakta. Suger musten ur formuleringarna.
Om det hade varit möjligt att tänka sig en extrapolering av allt detta, förstå Klubben, förstå ”Cold Wagon blues”, förstå Magas kärlek, förstå varenda liten snörstump som trängde ut ur tingen och nådde hans fingrar; varenda marionett och varenda taskspelare, som en trettongdagsafton; förstå dem, inte som symboler för en annan verklighet som kanske var ouppnålig, men däremot som potensgivare (vilket språk, villen skamlöshet), exakt som linjer i en fuga, flyktvägar för ett lopp som han borde ha störtat sig ut i denna stund, genom att lösgöra sig från eskimåfällen som var härligt varm och nästan parfymerad coh så eskimåisk att det var skrämmande, gå ut på trappavsatsen, gå ner, gå ner ensam, gå ut på gatan, gå ut ensam, börja gå, gå ensam, till hörnet, det ensamma hörnet, Max kafé, max ensam, gatlyktan på Rue de Bellechasse där…där ensam. Och kanske från den stunden.
7 september 2008
Noréns alla sidor
Jag lever i flera tidsplan med Norén. Min egen placering är i slutet av 2003, andra läsare jag ständigt samtalar Norén med är i andra tider och det rörs ihop i mig på ett behagfullt sätt som om dagboksanteckningarna är oändliga i båda ändar vilket kanske är sant. Vi väver samman vår bild av mannen med dagboken till något som säkert inte alls är i överensstämmande med hans egen eller ens med andras. Allt går att citera och använda som vägvisare i livets frågor. Norén menar att. Norén skulle nog.
3 september 2008
Jag längtar hem…
På jobbet tänker jag – flera gånger! – på Hoppa hage som jag återtagit läsning av. Jag vill gå hem och läsa
Varför där, varför Klubben, dessa fåniga ceremonier, varför var den där bluesen så där när Bessie sjöng den? ”Förmedlarna”, tänkte han igen och gungade hos Babs som var helpackad och grät i tysthet medan hon lyssnade på Bessie, skälvande än i takt och än i otakt, snyftande inom sig för att inte någonting i världen skulle rycka bort henne från den tomma sängens blues, nästa morgon, skorna i vattenpölarna, hyran som inte var betald, rädslan för ålderdomen, gryningens askungebild i spegeln vid foten av sängen, bluesen, livets oändliga cafard.
