fnac

I Aix en Provence finns flera fina ställen att handla böcker på. 28 stycken enl gula sidorna. Nästa gång ska jag kanske göra ett stråk där jag besöker dem alla. Mitt nu-stråk betyder visit vid alla fontäner i staden.
Ett ställe är t ex English Bookshop där man kan dricka te och byta gamla böcker med varandra om man inte vill köpa en ny engelsk bok. Populär bland studenterna. Men nu…Nu! Till Aix har Fnac kommit, huserande i modernt hus, vägg-i-vägg med HM, och med böcker och skivor i flera våningar. Först får jag ökad puls, men sen tänker jag ”Ganska trist faktiskt.” Jag gillar iofs Fnac, men i Paris eller här. I Aix, nä. Gamla hus och gamla boklådor.
Signatur: varför kan inte allt vara som förr?

Fransk fransyska

Jag vill gärna vara en smula fransk när jag är i Frankrike. Jag sliter med min franska som hinner bli rostig (läs: sönderfallen i små mörkbruna flarn) mellan varje år. Ett knep jag har är att fylla ut de hål av språkbrist som uppstår med låtsasfranska. Den som talar med mig brukar bara artigt nicka och sedan gå vidare. Det bästa jag vet – jag fullkomligen sprängs av stolthet! – är om någon tar mig för fransyska och frågar efter vägen, eller hur dags bion börjar. Då fullkomligt svadar mina låtsasfranska ord. Allt handlar om intonation och total inlevelse, eller hur Camilla.

Jag brukar också försöka stappla mig igenom något bok på – korrekt – franska under de där resorna och i år har jag fått tipset om Claire Castillon.

Problemet är att när jag kommer hem, blir jag väldigt snabbt svensk igen och att sitta och slå i den röd/svartrandiga ordboken är inte lika inspirerande vid köksbordet som där.

I bokhyllan finns således halvlästa franska romaner. Vi får se hur det går denna gång.

To go

Jag tycker om att tänka. Det jag tycker mest om att tänka på är hur många böcker – och vilka böcker – som är nödvändiga för en resa. Sådana tankar kan sysselsätta mig alldeles för ofta. Min hjärna är som gjord för sådana tankar. Just nu är det extra viktigt att tänka så. Jag åker till södra Frankrike över helgen. I huvudsak kommer jag att sitta still på ett trottoarcafé och läsa. Jag är knäskadad. Flygturen tar 4 timmar. Åt varje håll.

Jag har räknat mig fram till fem böcker. I staden finns gott om butiker att köpa böcker – franska! – om akut bokbrist infinner sig. Jag har dock tänkt mkt noga.

Nå. Fem. Vilka? En delikat fråga. Det måste vara en lagom mix.

Den osynliga väggen av Harry Bernstein. Min chef kom med den idag och sa att han gillade den. Inbunden. Därför ngt tveksam som del av ”lätt packning”. Men okej då.
Kaltenburg av Marcel Beyer. Den låg på en intellektuell kvinnas skrivbord och var vacker (Panache-vacker). Den börjar så här:

Ludwig Kaltenburg väntar ända fram till sin död i februari 1989 på att kajorna skall återvända.

Det låter lovande. Typisk flygplansläsning.

Som landet ligger Richard Ford. Läste om den på nån kritikerlista på DN och det kom jag på när jag stod på Aka Götgatan idag.
Ladies av Mara Lee. Minns inläggen på Bokhora. Tror att det är bra caféläsning.
Mitt livs roll av David Nicholls. Ja, jag är en bokhora. Jag väjer inte för något.

Den här blandningen tror jag på. Kommer jag på andra tankar finns tack och lov Pocketshop på Arlanda.

Anneli Furmark

Sätt något i händerna på mig som jag kan läsa mellan alla studentuppsatser.

Tre realistiska roliga, oroande, välskrivna, vältecknade böcker blev svaret på min uppmaning och jag borde förstås ha tecknat det här inlägget. Om jag kunde teckna alltså. Om jag kunde veta exakt vad som ska vara i bilden och vad som ska vara i texten. Det vet Anneli Furmark, uppvuxen i Luleå och författare till Labyrinterna, Amatörernas afton och Jamen förlåt då.

Furmark är född och uppvuxen i Norrland och det norrländska syns tydligt i hennes berättelser. Människor kan också vara på väg någonstans – till eller från. Det som är intressant i hennes sätt att berätta är att den sista serierutan knyter ihop berättelsen men alltid på ett oväntat sätt, som skulle kunna vara första rutan i en ny berättelse. Mkt elegant.

I serieberättandets helg passade jag också på att läsa Nina Hemmingssons Jag är din flickvän nu. Hon är så otroligt svartrolig!

Reglerna av Sara Mannheimer

I skönlitteraturen får man göra vad man vill, säger jag till studenterna.
Till exempel att radbryta efter varje mening.
Utan att därför ha indrag eller blankrad.
Men jag hatar det.
Därför att läsningen blir svår.
Sara Mannheimer gör så i Reglerna.
Bryter min viktigaste – enda? – skrivregel.
Men det är ju skönlitteratur.
På sidorna 2, 3 och 4 får jag säga det till mig själv.
Det är ju skönlitteratur.
Se bort från det där, Ann-Sofie.
Skärp dig och se bort från det där.

Då ser jag ett originellt sätt att använda språket.

Jag ville på impuls omedelbart in i lägenhetens opaka hörn för att liksom tillintetgöra närvaron närvaron av min existens till dess att den bultande inkräktaren upphört att kräva mig på den samma.

En skapande kvinna befinner sig initialt i ett hus, lite på nåder, och vill ordna tillvaron efter tydliga – eller? – regler men

Motstridigheterna är, när allt kommer omkring, mitt regelsystems ledmotiv.

Och allt är språkets förtjänst att jag läser den till sista sidan. Inte den jämna vänstermarginalen. Den hatar jag to the bitter end.

Hey Dolly av Amanda Svensson

Hey Dolly! Nu klappar jag samman boken och säger tack för titten. Du blev så här sammantaget en trevlig bekantskap och det är ju faktiskt roligt att läsa unga författare utan att de ska ner och gräva i Svarthålet för att Det-Ska-Vara Så. Du är ju optimist, Dolly, det får man ändå säga, utan att du därför blir Feel Good, mitt värsta uttryck när det gäller film och litteratur.

Sartre och Mårten och alla andra depprövar kan go fuck themselves. Det finns ett ljus som aldrig brinner ut. En liten metallicficklampa i bröstet på varenda människa.

Håller med, Dolly.

Hey Dolly s 149

Jag vet. Riktigt nedrigt att säga att jag läser den Mest Intressanta Bloggen utan att tala om adressen. Men jag är förbjuden. Dock. Den är så bra och välskriven av smart kvinna, 19 år, och när jag läser Amanda Svenssons förvisso också välskrivna bok tänker jag att jag nog skulle vilja läsa Bloggen. Hellre. För Svenssons språkvindlingar är så många och så långa att jag ibland tappar intresset och viskar lite lite tyst ”lugna ner dig” för mig själv och bannar mig direkt för man ska inte viska ”lugna ner dig” till unga kvinnor. Speciellt inte till de skrivande.

Hey Dolly läsrapport sidan 34

Sällan läser jag sena kvällar i sängen. För trött. Men när jag två kvällar i rad somnar med Hey Dolly av Amanda Svensson i näven, skyller jag på boken.

Men nu, dagtid tror jag annat

Jag är hemma hos Marvin och frostar av hans frys. Det kan kanske verka som ett uttryck för patriarkalt förtryck, men det är egentligen en terapeutisk åtgärd. Kan man smälta isen i en frys kan man kanske till slut smälta den isiga spindelväven kring hjärtats knutna näve och den arktiska tundran som börjat breda ut sej mellan Mårten och mej.

Lite fyndigt skriven, men inte så att jag får allergi. Jag läser helt enkelt vidare. På dagtid.

Slutet på historien av Graham Greene

- Läser du Graham Greene!

Aldrig nånsin har så mycket kärlek strålat ur min mans ögon. GG, hans favoritförfattare. Jag tittar upp från den just då väldigt fina boken Slutet på historien och säger: kan du säga något om GG?

Så vitt jag förstår brukade GG dyka upp i debatten om Nobelpris då och då. Förr i tiden, ty han dog ju 1991. Och min man hävdar att detta beror på att GG inte bara skriver Seriösa Romaner – som Slutet på historien – utan också thriller/deckare samt humoristiskt skruvade böcker – som Resor med moster Augusta. Alla GG:s böcker står i bokhyllorna på landet och skälet att jag plockar upp boken efter alla dessa år är att Mrs B bloggar om den just när jag är på väg till landets bokhylla.

Maurice Bendrix har haft en kärlekshistoria med den gifta Sarah. Men den upphör plötsligt och när han kommer över hennes dagbok, där det framgår att hon verkligen älskar honom, vill han fortsätta den relation som avslutats. Vackert, kärleksfullt, svartsjukt. I boken träffar Sarah en man och ägnar oerhörd tid att med honom diskutera guds existens och roll i människors vardagsliv. En del av boken som är riktigt långtråkig, och då är jag ändå en älskare av teologiska utläggningar.

Faktiskt blev jag inte alls särskilt impad eller förtjust i den här boken. Jag vet inte hur jag ska framföra det till min man på annat sätt än via OOOF bok. Jag läste ut den för din skull, men förlåt mig för att GG inte föll mig i smaken.

Vi i villa av Hans Koppel

Jag har en fördom som lyder så här: Om man inte har en tillräckligt bra historia att berätta, eller ett språk som bär, tar författaren gärna till berättartekniska dimmor av typen skriva i du-form.

Vi i villa är skriven i du-form.

Du, Anders, som bor med fru och dotter i villaområdet där han ingår som en i gänget bland de andra killarna i villaområdet. Gruppen har roller ungefär som en skolklass med Den Självutnämnde Ledaren som är tuff och kaxig och som ingen säger emot och som är gift med Snyggaste Bruden i Klassen och har största bilen.

Den här historien skulle kunna bli ett mediokert svt-drama på tv, men faktiskt är det något som gör att den ändå höjer sig över normalstandard. Sin du-form till trots har den ett återhållsamt språk som gör att obehaget över Anders situation, med ”jag har ont i huvudet”-frun och dotterns utsatthet, förstärks.

Jag har en annan fördom. Den lyder så här: Det är ganska löjligt att skriva under pseudonym om man inte har extremt goda skäl (och jag kan nog inte räkna upp ett enda extremt gott skäl.) Hans Koppel är pseudonym för någon. Vilket skäl har han/hon?

Kommentarer