Valborgsläs

kensingtongardensJag ser mig själv i en vilstol i solskenet, kanske inlindad i en filt om det kommer en sval bris. Jag ser mig själv läsa den här.

Allt är mycket vackert. Speciellt bokomslaget.

Detaljernas tämjare – utläst

Minuterna läggs till timmar. Den dagen då vi vandrar gatorna i Brooklyn, New York är till för eftertanke och kontemplation. Huvudpersonen har fullt med att ta hand om barnen och eftertänka allt det som inte handlar om att ta hand om barnen. Sitt skrivande, orden, rasismen. Berättaren har fullt upp med att tänka på Huvudpersonen. Så plötsligt riktas fokus helt och hållet mot mig – Läsaren .

Men du då? Förlåt om jag kommer tillbaka till dig. Vad är det du vill ha? Jag erfar en viss otålighet från din sida. Du vet inte riktigt hur du ska göra nu. Ska du lägga ihop boken eller kasta den i papperskorgen? Ska du lämna in den på bokbinderi och låta göra ett halvfranskt band av den? Gör vad du vill. Du kommer ändå att återvända till just detta stycke. Gör vad du vill. Det kommer ändå inte att förändra nåt. Allt är ett&detsamma.

Jag lutar mig tillbaka bland kuddarna där söndagsläsningen pågår. Säger överlägset: ”lilla du, skit i mig och sköt din del av jobbet så sköter jag min.” Och det gör vi och boken tar slut och minsann var det ett intressant sätt att berätta på. Men mitt intresse för Idén och Berättaren tappades någonstans mitt i. Böcker behöver inte alls ha en framåtrörelse, för min del kan de få röra sig både uppåt och nedåt och sidledes. Men det måste finnas något som skapar det som gör att jag bläddrar fram nästa sida. Mot slutet av den här boken var det mer Jag än Berättaren som stod för det.

Gör vad du vill. Du kommer ändå att återvända till just detta stycke.

Och det gjorde jag ju. Så okej. 1-0 till dig, då.

Detaljernas tämjare av Charlotte Brady

Detaljernas tämjare – halvvägs

Det var dansken, tysken och Bellman som skulle… Nej, vänta…det är Jag, Huvudpersonen och Berättaren som tillsammans tar oss fram i Detaljernas tämjare av Charlotte Brady. Här får vare sig Huvudpersonen eller jag vara i fred i läsningen. Som en hårdstyrande Storasyster är Berättaren där och pekar åt mig.

Här&nu är viktigast av allt viktigt. Kom ihåg det. Du behöver inte förstå varför. Inte i det här skedet. Men jag ska också i ärlighetens namn redan nu erkänna att i den här berättelsen kommer hon inte att förflytta sej från Brooklyn. Jag hoppas att du inte blir besviken. Men det kommer inte att hända så mycket. Vad som händer senare i hennes liv är inte föremålet för min berättelse och kommer kanske aldrig att bli det. Det återstår att se.

Minut för minut följs vi åt, alla tre i New York där barnen lämnas på dagis och författande ska göras. Det som är ett intressant sätt att berätta kan någon stund bli för mycket. ”Men för fan håll tyst nu”, väser jag till Berättaren. ”Vi klarar oss själva.”

Vi får väl se om det går.

I love you, Daniel!

Gång på gång försöker jag få tillbaka känslan , Daniel, som jag hade när du stod på scenen och förde fram din poesi. Jag står på vardagsrumsgolvet och läser högt ur En för alla, tre för en på ett sätt som jag tror att du skulle läsa. Eller jag vet ju att jag inte ett endaste dugg kan läsa dina dikter som du kan, Daniel, men du ska veta att jag försöker. Hitta rytmen och betoningen och i huvudet är det du som läser där i mitt vardagsrum What a day What a day och lägger du trycket på what eller lägger du det på day som jag?

Jag är oavbrutet kär.

Jag kan sansa mig också. Säga att ingen poet som du lyckades förklara finessen med rytm, rim, bilder, metafor, poetik när du berättade för publiken. Jag är faktiskt sansad. Och forty-fucking-five med marginal.

Men helst vill jag stå på golvet i vardagsrummet och läsa och höra orden omsluta mig. What a day What a day.

En för alla, tre för en av Daniel Boyacioglu.

Guldsmedens hemlighet av Elia Barceló

När jag läser fdBokhora Carolines texter och resuméer känner jag mig alltid intelligent och – hur ska jag säga – vederkvickt. Hon skriver om världen, kulturen och böckerna och jag går bokstavligen där bredvid, armkrokad, hummar med, blir berikad.

Från henne kom tipset om den helt underbara Guldsmedens hemlighet . Låt oss börja med att njuta av omslaget, gjort av Lotta Kühlhorn.

Vad är tid? En linje, ett nät eller bara obeskrivbart? Han är en tonåring när han 1974 träffar och förälskar sig i den betydligt äldre Celia. Av olika skäl skiljs deras vägar men när han 25 år senare återvänder till sin hemstad i Spanien har hon hon helt och hållet varit i hans tankar. Men barndomsstadens tid är inte hans tid. I staden är det 1952, och hans föräldrar har just träffats. Han möter Celia.

Arm i arm med en väninna, med det tuperade håret i en osannolik knut, iklädd en blå dräkt med åtsmitande jacka och löst sittande kjol uppenbarade sig Celia, en purung Celia utan mysterium och hemligheter. Hon betraktade mig nyfiket.

Så startar deras kärlekshistoria – för henne – och tiden, den i otakt tickande, gör att den måste sluta. Eller göra uppehåll om man så vill. För vad är tid?

En annan bror av Ina Bruhn

Ungdomsböckerna kategoriseras på biblioteken på samma sätt som vuxendito men med ett u framför om jag inte minns fel. På mitt närmaste bibliotek – skolbibliotek – står böckerna blandade så man vet inte så noga vad man får om man skulle låna. Någon gång om året läser jag en ungdomsroman, som kompetensutveckling. Samtidigt som jag skriver det där tänker jag: ”Ann-Sofie, nu ljuger du.” En gång om året, nej inte ens så ofta. Sanningen är att jag läser ringa ungdomsbok.

Varför? Att perspektivet och världsuppfattningen placeras hos en ung människa är säkert en bidragande orsak. En av största läsupplevelserna är Jag saknar dig, jag saknar dig där en syster dör från en syster. Då var identifikationen större än åldersglappet. Hon kände vad jag kände. Och när jag skriver det, undrar jag lite till. Varför skulle ungdomsperspektivet vara något att välja bort?

Ka skriver:

Anledningen till att hela tre barn- och ungdomsböcker står med [på hennes fem-bästa-böcker-lista ] är inte mitt yrke utan snarare tvärtom. Anledningen till mitt yrke är de tre barn- och ungdomsböckerna.

Ett annat skäl till att jag ej läser u-böcker kan vara att böckerna står på egen avdelning såväl på Bokus som hos Akademibokhandeln. Jag tittar aldrig efter, liksom. Dock. Frågan är om en blandning skulle hjälpa till. Kanske för i det blandande biblioteket hittade jag En annan bror där syskonen Jens och Nanna växelvis berättar om hur livet ser ut ett år efter att deras bror Peter körde ihjäl sig. Peter den lyckade. ”Om du ändå var som Peter.” Familjen är trasig. Nanna anklagar Jens för att inte bry sig och ta sitt ansvar. Jens är uppslukad av sin aldrig avslutade tävling mot brorsan. Många saker att reda ut och i detta hittar syskonen så sakta varandra.

Välskriven, återhållsam i språket, mycket under ytan. Godkänd, men inte dörröppnaren till att läsa ännu mera ungdomslitteratur.

Se där, ytterligare ett feltänk. Detta att dra kammen över alla u-böcker och bunta ihop. Ungdomslitteraturen borde givetvis vara lika olika sinsemellan som vuxenlitteraturen.

Slutsats: jag får betrakta romanutgivning – oavsett u-markering – som en helhet och tänka mig att jag kommer att tycka om visst, men inte annat.

Att tro på mister Pip av Lloyd Jones

Nej. Aldrig skruva förväntningar högt. Det händer så att det blir hårt pladask om inte hoppet infrias rejält. När tunga bokbloggar pratar årets bästa etc lugnar jag ner mig själv och säger: vänta på svenska översättningen. Tills dess är allt glömt.

Så jag väntar. Boken kommer och jag läser. När jag är klar med romanen tänker jag: kan det bero på översättningen? Misstanken kan göras stor när jag förstår att huvudpersonens egendomliga nidnamn Glosöga på engelska heter Pop Eye.

Nå. På en tropisk ö någonstans i Stilla havet har kriget gjort att de flesta lämnat stället. Rödskinnens helikoptrar svävar över stranden och letar efter befolkningen som gömmer sig i djungeln. På andra sidan finns rebellerna. Mitt emellan försöker befolkningen leva något slags anständigt liv i väntan på att någon ska komma och rädda dem. Den enda vite mannen som finns kvar på ön är PopEye – Mr Watts – allmänt betraktad som kuf och konstig där han går omkring och drar sin fru Grace på en vagn. Men han blir ändå den som får agera lärare i byskolan nu när sakernas tillstånd är som de är.

Han presenterar barnen för Mister Pip, huvudperson i Dickens Lysande Utsikter och läser för dem – ett kapitel om dagen. En annan värld målas upp för barnen. En värld att enas kring, att tro på, att göra sann. När boken försvinner lyckas de alla åstadkomma en kopia av den genom att minnas vad berättelsen handlar om. Matilda, 13-årig flicka i byn är den som berättar. Om kriget, läsningen Mr Watts och katastrofen.

Så varför förväntanspladask istället för att njuta välskriven bok? Tja, jag tycker inte berättelsen lyckades hålla tag i mig. Baksidetextens ord om”hypnotiserande” stämde föga. Jag läste ut den som homage till ovan nämnda bokbloggar och lägger lättad undan den nu.
Done that.

Kommentarer

Utseendets betydelse

Utseendet är viktigt.

Här är en biblo-människa som har åsikter om bokens utsida. Intressanta böcker, btw. Undrar vilket bibliotek personen jobbar på?

Sydafrikanska poeter

Hm, låt se. Hur många sydafrikanska poeter känner jag till? Ingen! Det går att råda bot på.

På torsdag den 10 april kommer tre sydafrikanska poeter till Världsbiblioteket, Tegelviksvägen 40 (Barnängen) i Sthlm.

Gabeba Baderoon, Napo Masheane och Phillippa Yaa de Villiers-Venter kommer alla klockan 18. Intressant!