Föreställningen om ett okomplicerat liv med en man av Helle Helle

Den första roman från Danmark jag läste – efter HC Andersens sagor! – var Vinterbarn av Dea Trier Mörch. Efter det har jag alltid haft en viss längtan efter danska romaner även om jag numera tappat kollen numera över utgivningen.

Men ibland dyker en dansk roman oväntat upp. Som den här av Helle Helle – vilket festligt namn! – som är den andra romanen av henne som finns översatt till svenska.

Ett okomplicerat och konkret liv med en man är en av Susannes tröstetankar. Hon bor tillsammans med Kim – en man som skriver på sin första roman och det är ett Mycket Viktigt Arbete. Förhållandet tillhör inte det okomplicerade.

En gång hade hon sagt: ”Kim, jag tänker lämna dig, för jag vet inte om jag älskar dig. ” ”Lägg av med dina klichéer”, hade han sagt, och det var nog därför hon stannade kvar.

På Susannes jobb finns Ester som snart ska få barn. Problemet är bara att hon kommit på barnafadern med en annan kvinna och därför inte vill bo tillsammans med honom. Och var ska hon bo då? Varför inte hos Susanne och Kim!

Nu satt Ester vid skrivbordet i sovrummet, på en köksstol, bredvid Kim. Han spelade musik för henne och visade bilder. Han letade i datorn och hittade något som hon skrattade åt.

Livet blir inte mindre okomplicerat nu. Susanne får använda sin andra tröstetanke, den att formulera Kims nekrolog.

Hon gjorde den så sorglig att hon började gråta över sin egen tapperhet.

Jag tycker inte alls att det behöver hända mycket i en roman, och det gör det ytligt sett inte i den här boken. Är man mycket för intriger och dramatiska kurvor och vändpunkter ska man nog inte läsa den. Det är som att stå och betrakta vad som sker hemma hos Kim och Susanne och Ester och räkna ut vad de tänker och tycker om saker och ting. Livet är som ett ”vänta och se”. Och inte sällan skrattar jag trots att allt inte är så lyckat.

Helle Helle har också skrivit boken Rödby-Puttgarden, också den utgiven på Lindelöws förlag. (omslagen ser närmast identiska ut i sin stil, btw. Varför det?)

Hoppa hage

Hoppa hage kan läsas – och ska av mig läsas – på två skilda sätt. Antingen från kapitel 1 till 73 i normal sidbläddrarordning. Eller börja med kapitel 73 och därefter läsas i en av författaren bestämd kapitelordning. 73-1-2-116 osv.

Jag läser långsamt. Varje sida är tät med långa meningar, långa ord, långa stycken och det är välskriven god litteratur.

Vederkvickt är ett intressant svenskt ord. Det blir jag av

De tillplattade röda molnen över Quartier Latin om natten, den fuktiga luften med några kvardröjande vattendroppar som en håglös vind slungande mot det illa upplysta fönstret, de smutsiga glasrutorna, den ena trasig och lagad med en bit skär häfta.

I övrigt väntar jag på den här.

Underkastelsens sötma av Amélie Nothomb

Minns du ditt första riktiga jobb? läser jag på romanens baksida. Visst minns jag det. Jag var 15 år, hade just slutat grundskolan och bestämt mig för att aldrig någonsin sätta min fot på en skola igen. Jobbet för unga då var Barnflicka. Tio timmars arbete, hushållsarbete och barnpassning för 500 spänn i månaden.

Min chef hade varit tävlingscyklist nere i Europa och hade ett rum nere i källaren full med priser. Jag vet inte om jag hade tillåtelse att gå in där, men det gjorde jag förstås. Där och in i alla andra rum också. Femton år och mycket nyfiken. Jag började mina dagar vid halv 8 på morgonen och åt frukost med familjen. Sen gick alla och jag förväntades ta hand om frukostresterna, därefter tvätta eller stryka, leka med barnet, gå ut med barnet, laga lunch åt barnet, medan barnet sov skulle jag dammsuga i ett eller flera rum, sortera barnkläder eller andra sysslor. Klädhögarna att stryka var gigantiska och hemgång fick ske efter att jag lagt middag till alla, men inte äta själv. Skäll fick jag om jag inte skötte mina sysslor, någongång hot med samtal hem till mamma där jag fortfarande bodde.

Så här efteråt kan man ju fascineras. Att lägga allt detta ansvar i mina blott femtonåriga händer! Dessutom hade jag 2:a i hemkunskap så jag undrar hur resultatet egentligen blev. Tyckte om den lilla ungen gjorde jag dock.

Amélie i Underkastelsens sötma jobbar under ett år på ett stort företag i Japan. Inte bara chefen – den undersköna Fubuki – har rätt att köra med henne utan också chefens chef, chefens chefs chef och så vidare upp i hierarkin. Hon försöker vara ambitiös, men det gäller att inte kliva utanför givna ramar och ta för sig. Sådant straffar sig. De sista månaderna får Amélie sköta toalettrengöringen på avdelningen.

Denna lilla 118 sidor långa bok var lättläst och rolig. Bilden man får av japaner är som ofta stereotyp, men romanen är tillräckligt absurd för att jag inte ska lockas in i att läsa det som Absolut Sanning.

Kanske ska jag inte ta mina allt mer bleknande minnen av första jobbet som Absolut Sanning heller. Men nästan.

Är du död?

Du bloggar inte. Är du död?

Små sms dyker upp med frågan.

Jag tror det, eftersom jag inte läser.

Men jag försöker ha Hoppa hage framför ögonen. Den är så här:

Skulle jag hitta min trolska Maga? Så ofta hade det räckt med att på min väg längs Rue de Seine kika ut genom valvporten som leder till Quai de Conti, och fast det askgrå, olivbruna ljuset som svävar över floden nätt och jämnt lät mig urskilja några gestalter fanns hennes smala silhuett redan inskriven i Pont des Arts, än vandrade från ena sidan till den andra, än stilla vid järnräcket, lutad över vattnet.

Den här romanen kommer att få mig levande.