Den femte sanningen av Doris Lessing

Lessings 600 sidor tjocka roman om författaren Anna heter i original The Golden Notebook.

Det första jag gjorde när jag kom till den här nya våningen och ordnade mitt stora rum var att köpa arbetsbordet och lägga mina minnesböcker på det. [...] Jag för fyra minnesböcker, en svart minnesbok som har att göra med författaren Anna Wulf, en röd minnesbok som behandlar politik, en gul minnesbok där jag skriver historier ur min egen erfarenhet och en blå minnesbok som försöker vara dagbok.

Vi följer författaren Anna Wulfs liv genom det hon skriver i sina böcker. Det blir fragmentariskt när liv och händelser ska sönderdelas och Anna blir till sist frustrerad över bristen på helhet i sitt liv. För att skapa den helheten skaffar hon sig en ny bok att skriva i. Den gyllene minnesboken.

Lessing berättar detaljerat och initierat om hur det är att vara kvinna under 40-, 50-, 60-talen (och nu också föralldel), att vara författare och att vara människa. Det är intressant att få Anna beskriven från dessa fyra perspektiv som ändå blir Annas subjektiva uppfattningar. Till detta läggs Lessings ramberättelse, den om Annas liv.

(Jag störs dock oavbrutet över översättningen av notebok till minnesbok. Jag skulle hellre vilja ha…ja vadå? Anteckningsbok eller skrivbok, kanske. )

Bitterfittan av Maria Sveland

Jag är 24 år och har just kommit till Paris. I Sverige finns min man och min 2-åriga dotter. Syftet med min resa är att skriva och koppla av.

Jag känner mig en aning blödig. Min lilla plutt ska vara utan sin mamma en hel vecka, skriver jag i min anteckningsbok och resonerar vidare: Kommer detta att bli en bra resa? Beror väl på mig i viss mån. Spänd förväntan.

Tjugo år senare är Sara i Bitterfittan på väg till Teneriffa för att skriva och koppla av. I Sverige finns hennes man och hennes 2-årige son Sigge. Hon skriver 

jag bävade för Sigges bestraffning. Hans bortvända ansikte, blicken som vägrar möta min. [...] De få gånger jag var borta mer än en natt kunde det dröja timmar innan Sigge slutade ignonera mig. En kall beslutsamhet som skrämde mig. Och gav mig ännu mera skuld.

Ur detta perspektiv läser jag Bitterfittan. En skillnad mellan Sara och mig, den 24-åriga Ann-Sofie, är att jag inte reser ifrån ett skakigt och ojämställt äktenskap. Jag åker för att jag vill resa. Att känna skuld för att lämna min dotter hemma en vecka med sin pappa skulle aldrig ha föresvävat mig. Hon var ju omhändertagen! Att det finns längtan och presentköp till dottern under resan är en annan sak.

Jag vill förvisso inte generalisera. Göra min skuldfrihet till norm. Men jag undrar vad som hände under de här tjugo åren. Varför i hela friden Sara har så mycket ångest att hon vill kräkas när hon lämnar sitt barn i händerna på barnafadern. Är det ett generellt fenomen kan man bli skräckslagen. Det betyder ju i förlängningen att svaret på varför föräldrar inte delar sin föräldraledighet i 2 lika delar – en till mamma och en till pappa – skulle kunna ligga i en skuldfråga. Eller?

Jag läser Bitterfittan parallellt med mina egna anteckningar från Paris-resan vilket är intressant. Det mesta handlar om allt som är Paris. Jag dricker vin, sitter på caféer, går på muséer och äter löksoppa på en skum vindsvåningskrog en sen natt. Skriver stundtals i du-form – riktat till min man – i anteckningarna och avhandlar hur jag snart ska sluta på mitt jobb.

Man får käka middag sent. Idag ska jag prova en krog längre upp på min gata. Minns ej vad den hette. Staden Paris var betydligt mer ansträngande än jag trodde, eller minns. Så mycket folk och framför allt bilar. Nästa gång jag reser ensamt blir det till en by på en grekisk ö tamejfan. Fast då blir jag väl utled av tristess i stället.

Just under den resan upptäckte jag Susanne Brøgger. Jag läste Crème fraiche och tycker den självbiografiska romanen är intressant och omvälvande. Hon blir en förebild därför att hon är smart och modig, snarare än för sin inställning till kärleksrelationer och äktenskap.

Bitterfittans Sara gör en intervju med SB som säger:

Men man blir nog bättre på att leva ihop när man blir äldre, ett sånt begrepp som tacksamhet kommer ju först senare, när man blir äldre.

Det håller jag med om.

Kärnfrågan i Bitterfittan är Hur ska vi någonsin kunna få ett jämställt samhälle när vi inte ens klarar av att leva jämställt med den vi älskar.

Jag tycker det är en relevant fråga. Men jag tycker inte att man ska ställa den när man just har fått sitt första barn. Det är inte en strålande utgångspunkt. Däremot ska man fortsätta att beskriva strukturer där jämställdhet inte råder. Skriva böcker för att problematisera. Arbeta för att ändra det.

Men inte skuldbelägga sig för att man som mamma åker från sin väl omhändertagna 2-åring.

Zac OÝeah på Världsbiblioteket

När jag för många år sedan skulle resa till USA för första gången letade jag litteratur om landet och sprang då på Zac OÝeah och hans USA-bok. Han är en kille jag gillar och jag har fortsatt att läsa hans alster. Han bor i Indien numera.

På onsdag den 20:e februari klockan 16.00 kommer han till Världsbiblioteket på södermalm, Stokcholm, och pratar om sin nya bok Mahatma! om Mahatma Gandhis liv.

http://www.solidaritetshuset.nu/cgi-bin/solhus.cgi

Bra eller dåligt med svensk litteratur?

Svensk bokhandel presenterar 2007 års lista över mest sålda böcker. Listan tio namn innehåller nio svenska författare och den tionde är J K Rowling. Bra eller dåligt med svensk litteratur? undrar SvD. Jag kastar mig i relativitetens träsk och säger: Det beror på.
Det svenska till trots, är inte grejen det att listan är tämligen ensidig? Jag tycker förvisso inte att man kan bunta ihop Läckberg, Larsson och Lapidus och säga att de skriver samma sorts litteratur, men att det är spänning/krim som dominerar listan är väl ändå inte att säga för mycket. Fortsätter man på plats 11 till 20 hittar jag ytterligare sex spänning/krim-pocketar.
Och det tycker jag är tristare än att listan inte innehåller översatt litteratur. Svd skriver:

Enligt Dorotea Bromberg är bokklubbarnas tillbakagång ett skäl till att det har blivit allt svårare för utländsk litteratur i Sverige. Tidigare kunde förlagen räkna med att bokklubbarna köpte och spred en större upplaga av en ny bok. Ytterligare något som brukar anges är att man misstänker att allt fler läser böckerna på originalspråk. Lasse Winkler på Svensk Bokhandel tror dessutom att det beror på att de utländska författarna inte har samma tillgång till de svenska marknadsföringskanalerna, som tv-sofforna.

Okej. Hur ska då utländska författare spridas?Om nu bokklubbarna är på tillbakagång så är bokbloggarna på framåtmarsch. Här kan alla böcker få plats! Flera bokförlag skickar redan idag recensionsexemplar till seriösa och ihärdiga bokbloggare – som sedan väljer vad de vill läsa/skriva om. Mer sånt. Jag menar inte att bloggarna kan vara en bokförlagens egna reklampelare – bloggare recenserar och värderar ju böckerna – men en viktig arena.

En annan viktig plats för litteraturläsning är förstås biblioteken. Jag kan inte nog säga det. Bibliotekens roll är väl inte att marknadsföra böcker men däremot att få folk att läsa. Kanske till och med locka att läsa sådant man vanligen inte läser. Biblioteken borde få mer pengar för att presentera författarskap, länder eller teman. Jag är övertygad om att det skvalpar över på folks bokköpand också.

Samla på hög

I snart ett år har vi bott i Våningen. Böckerna blir allt fler.

Jag led kval efter flyttgubbens uttalanden om att det var så mycket böcker att flytta. Mycket böcker- jag! Föralldel, läsning och böcker är en viktig del av livet, men det rimmade illa med min självbild som Minimalisten.

Vi gjorde oss av med 450 romaner vilket är omkring tio hyllmeter om vi nu ska tänka yta. De resterande ställdes in i rummens taknära hyllor. Ganska snart köpte vi hylla och målade med väggarnas vita färg och där ställde vi de stora tjocka tunga böckerna som inte fick plats under taket.

Sedan kom min underbara sovrumshylla i 50-talsbjörk och där tänkte jag att jag skulle ställa de där böckerna som jag snart ska läsa. I ordnade rader. Men att-läsa-böckerna blev allt fler. Trots 50-talsbjörkens meterlånga hyllor behövdes mer utrymme.

Minimalisten ligger lågt. Vem vill ändå räkna sina böcker i flyttkartongsvolym! Så nu gäller bokhögar igen. För jag köper mer än jag läser. (vilket är extra mycket sanning just nu när jag läser ett ord om dagen) Jag har gett fan i begränsande bokköpstopp och köper enligt lustprincipen: Allt nu!

Idag levererade Bokus:

Fly, Den nya Evas passion, De afrikanska breven och Hoppa hage. I morgon åker jag till Gotland och några timmar i en stol i aktersalongen hoppas jag ska få mig att fokusera på skriven text.

En öde läsfåtölj

Om min läsfåtölj var färgad av humöret – som hötorgsskraporna i Sthlm city – skulle det vara så här. Blå, övergiven och deprimerad: Och allt är mitt fel.

Stundande natten av Carl-Henning Wijkmark

Dags att dö. Hasse ligger tillsammans med några andra män i ett sjukhusrum för palliativ vård. Inledningsvis handlar samtalen i någon mån om det som varit, om livet de levt. Men i högre utsträckning pratar man om det som är nu. Sköterskor. Döden och existensen efter den. De förbereder sig. Huvudpersonen gör det genom att läsa om döden – ”fienden”

Jag hade emellertid satt mig i sinnet att vidga ramen genom att intressera mig så lite som möjligt för sjukdomsförloppet och i stället koncentrera mig på slutmålet.

I den välskrivna boken får vi följa huvudpersonens tankar på Slutmålet och vägen fram till döden. Han läser den tibetanska dödsboken och andra viktiga böcker och reflekterar kring det oundvikliga.

Det finns olika sätt att förhålla sig till döden. Mitt sätt är att till att börja med att kalla döden Död. Människor dör. De går inte bort eller somnar in eller avlider i min värld. I min värld dör de. Jag läser mycket om död och sorg och jag skriver (inte fullt lika mycket) om död och sorg i mina anteckningsböcker. Jag har suttit vid flera dödsbäddar och sett nära nära anhöriga dö från livet. Från mig.

Och det är klart. Hade jag haft möjlighet att koppla en sladd till deras hjärnor så kanske alla dessa betraktelser som ges i Stundande natten kommit fram. Men det jag har sett och hört när jag suttit där bredvid är trötthet snarare än intellektualitet. Behov av tystnad snarare än samtal och tankar. När jag läser den här boken läser jag den som en distanserad skildring av något som skulle kunna vara döende skriven av någon som inte är där. Inte som en döendes berättelse.

Därför berör den mig inte annat än i det välformulerade språket.

Men vad vet jag om döden.