Bok som film 2

Arn.
Jag har inte läst Jan Guillous böcker om Arn. Ämnet intresserar mig. Såväl kampen om Jerusalem som svensk medeltid. Författarens mångordighet och detaljerade redogörelser gjorde dock att jag tröttnade och läste några sidor blott – om mötet mellan Arn och Saladin.

Vår unga gäst här hemma föreslog att vi skulle se filmen i går kväll. Så det gjorde vi.

Nu ska man komma ihåg att jag inte gillar historiska hjältesagor. Suck säger jag ändå för det här var var inget vidare. Det medeltida intressanta nerkokat till en kärlekshistoria. Saladin och Arns diskussioner om rätten till Jerusalem och löften till gud är reducerat till ett samtal kring lägerelden med närbilder på brinnande blickar och uttalanden av typen ”må gud avgöra med som skall vinna”. Joakim Nätterqvist som spelar Arn gör det strålande tycker jag, men jag ser bara Nina Frisk i hans fästmö Cecilia. När jag gäspande tittar på slutstriderna i slutet tänker jag att nu fattas det bara att Arns unge väpnare Armand dör i Arns armar. Jag skrattar faktiskt, fast bakom handen i hänsyn till de andra, när mina ”förhoppningar” befrias. Men när Arn i slutscenen rider in i solnedgången slutar jag skratta och tänker, något mer häpet, att ”det kan inte vara sant att man gör sådana här scener längre!” Men det kan det.

Två romaner av Anders Paulrud

Jag läser sakta och njuter av Som vi älskade varandra. Av det lugna berättandet. Av det vackra språket.

Vi var i väntan på dem, och vi rörde oss försiktigt kring varandra.
Tänk vad fort de gick de här åren, sa jag. Som flög de över våra huvuden. Oåtkomliga.
Solveig sa ingenting.

Romanen handlar om ungdomsvännerna. De som följts åt hela livet och som träffas i det rosa sommarhuset i Blekinge. De som älskade varandra. Och älskar trots allt. Om Solveig som berättarjaget många gånger i livet har en kärleksrelation till. Historier känns igen. Och jag älskar att vara i Paulrud-värld. Två sidor kvar. Jag tröstar mig med att han har många böcker kvar att skriva.

Så dör han och drygt veckan senare finns den sista romanen på bokdiskarna. Fjärilen i min hjärna. Ett avslut. Fragment av berättelserna finns där. Santiago de Compostela. Paris. Solveig. Morfars snusdosa och mössan.

Om morgonen, rena ytor. Nattygsbordet, blyertspennorna, anteckningsboken, ett glas saft.
Fönstret. Ingen årstid därute.
Jag är ingenting nu, inte ens ett träd.

Lika lugnt berättat. Lika vackert.
Som jag älskar den mannens ord.

Anders Paulrud

Ligger i sängen och läser några sidor i taget av Som vi älskade varandra. Jag har läst länge och sakta för att den ska räcka. För att den inte ska ta slut. För att att språket är så vackert. Lägger den ifrån mig. De två sidor jag har kvar tänker jag läsa i kväll därför att jag nu intalat mig själv att ”det kommer ju flera böcker av Paulrud!” Jag går till datorn och läser DN: Anders Paulrud är död. Jag blir stum.

Bok som film

Allt jag gnällde om Eremitkräftorna och Berlinerpopplarna gäller inte alls för den dramatisering NRK gjort av böckerna . Med hjälp av norsk direktimport såg vi de sex avsnitten igår och i dag och jag blev imponerad, tagen och berörd. Allt störande pladder var borta. De stereotypa karaktärerna var mer mänskliga och komplexa. All research författaren gjorde och därefter redovisade i överflöd i böckerna blir här en naturlig del. Bra!

Nu åker min personlige Norge-kurir hem efter juleferierna. Det enda (och iofs inte det sämsta) jag har att trösta mig med är norska romaner.