Listan 2008

ja ja, det var det året…

Årets bästa:
Hoppa hage av Julio Cortázar. Därför att språk och konstruktion tog nacksving på mig och jag ligger fortfarande däckad. Kafka på stranden av Haruki Murakami därför att historien är så oväntad och fantastisk att jag inte stängde munnen någon gång under läsningen.

Årets överraskning:
Guldsmedens hemlighet av Elia Barceló. Pluspoäng för det lilla formatet. Och det snygga omslaget.

Årets ”blogg som höjer min litterära nivå”
Carolines Tchoupitoulas

Årets bloggfynd:
Boktoka och Lizzy’s Literary Life

Årets bästa svenska:
En dramatikers dagbok av Lars Norén

Årets omläsning:
Den sista samurajen av Helen DeWitt. Läs om hennes senaste

Årets flytt:
ooofbok.blogspot.com som goes www.ooofbok.se den första januari 2009. Vi ses där

Svenska ödehus

Det är något speciellt med ödehus. Hus med en historia och som av någon anledning blir lämnat. Det var ett tag sedan jag såg boken Svenska ödehus i bokhandeln, och jag har bläddrat i den men inte köpt. ”Jag köper den”, tänkte jag därför några dagar före jul, ”om jag får ett presentkort på böcker i julklapp” Ett presentkort dök upp och boken är min hand, precis så spännande jag trodde.

Fotografen heter Philip Pereira dos Reis. Författaren är Sven Olov Karlsson som skrivit Italienaren. Hans andra roman heter Amerikahuset och när jag på aka Götgatan nådde denna insikt köpte jag romanen också. Notera huset på framsidan.

,

Nya himlar?

Blir man en bättre, lyckligare, godare människa av att läsa? En filosofisk fråga man då och då ställer sig och idag särskilt apropå Carina Burmans artikel Böckerna ger oss nya himlar i dagens SvD.* En och annan av studenterna frågar mig ibland – varför måste vi läsa böcker? De skulle inte acceptera Burmans argument: ”läsning är roligt.” De tycker att det är jobbigt med själva läsandet – formulera bokstäver till ord, ord till meningar, andra sliter med att skapa inre bilder av karaktärer och händelseförlopp eller att avvara den tid det tar att ta till sig en hel berättelse. Roligt, näe.

Att läsa är en aktivitet som minskar i omfattning, hör jag men jag är inte säker på hur sant det är. Fortfarande uppfattar jag läsandet – inte oläsandet – av skönlitteratur som ett slags norm och om man inte läser avviker man**. Om det anses negativt eller positivt att avvika beror på. I somliga kretsar är det coolt att inte läsa, i andra är det självklart att inte göra det därför att man är en Viktig Människa som gör Viktiga Saker. Leif Alsheimer väckte debatt för några år sedan då han hävdade att juridikstudenter var så obelästa att det var en fara för rättsväsendet. Hans poäng var att skolan prioriterade utbildning före bildning.

Jag går igenom min bekantskapskrets och tänker på huruvida jag känner någon som inte läser åtminstone några böcker om året. Jag kan inte komma på någon, Däremot känner jag många som inte läser regelbundet flera gånger i veckan. Ofta är det relaterat till tidsbrist när det inte hinns med. ”Jag brukar läsa på semestern”, säger man och plockar ihop några böcker till sommarveckorna.

Skulle man kunna betrakta dem som sämre människor? Mindre goda och lyckliga? Obildade? Knappast och det leder mig bara till ännu mer vindlande tankar kring vad som är ”gott”och ”lyckligt” och ”bildat”.

Omöjligt att vara kategorisk. Bara möjligt att prata från mig själv. Jag hävdar det språkliga nyttoperspektivet som en viktig del av läsandet då jag anser att det är bra att människor kan ta till sig text, bearbeta den, använda språk för att uttrycka sig och påverka sin och andras situation. Men mycket mer hävdar jag att jag genom att läsa får mig till livs så mycket mer av tankar, människor, språk, liv et cetera et cetera som jag inte skulle få om jag inte läste och därför rimligen skulle få ett fattigare liv.

*hittar den ännu inte i nätupplagan
** Jämför med teism och ateism, där a:et i ateism visar ett slags motstånd mot det självklara teism. (obs, språkligt och inte i vardagen i dagens mer sekulära samhälle).

Läsrapporter upphöjt till tre

1.
Jakten mot nollpunkten av Carl Johan De Geer låg på disken på aka Götgatan och lyste gul och jag tog den och jag började läsa och jag tror att jag betalade den innan jag lämnade butiken. Den omskriver sig vara en ”roman om mig själv” vilket glädjer mig när jag läser för jag är mkt förtjust i CJDG, don’t ask me why. Jag läser den på morgnarna.

2.
The book of other people vilken är 23 texter om 23 människor skrivna av 23 författare som exempelvis ZZ Packer, Zadie Smith, Jonatan Safran Foer och Chris Ware. Jag vet inte varför jag väljer ut just de fyra för att illustrera författarna ety det är inte deras texter jag ännu hunnit läsa. Jag läser om en person varje kväll – som Judith Castle och Puppy. Väldigt lagom och väldigt läsvärt.

3.
Lee Child skriver hårdkokt. Jag gillar ordet hårdkokt. Jag läser sällan hårdkokt. Enl wikip innebär det att ”Stilen kännetecknas av osentimentala skildringar av brottslighet, våld och sexualitet, uttryckt med understatement och kyliga kommentarer.”

”Vi har en av era. Död.”
”En av mina?”
”En soldat”, sade han.
”Var?”
”Motell i stan.”

Det här är spännande. Välskrivet. Och jag tror att jag om bara några sidor kommer vara helt fast i det hårdkokta.

Bokkedja vinter

Vinter i paradiset kom ut 1979 och tillsammans med Ripp Rapp-LP:n samma år, föddes min eviga kärlek till Ulf Lundell. Fortfarande kan jag minnas kylan, isen och snön i romanen och tonårigt nickade jag instämmande när jag läste om den såriga relationen mellan Kvinna och Man. ”Så här är det”, tänkte jag säkert för ”hur det är” visste jag så väl 1979. Men ingen kan som UL sätta upp fingret i luften, känna hur vindarna blåser och beskriva samtiden. Nickar tonårigt instämmande gör jag av kronologiska skäl inte längre, däremot tycker jag om att läsa om såriga relationer och i år läste jag den helt fantastiska otroliga Hoppa hage där Horacio Oliviera och Maga är en axel att cirkla kring. Julio Cortazár är född i Bryssel, Belgien. Från samma land kommer Amélie Nothomb som skrivit Underkastelsens sötma, en underhållande bok med en konstigt översatt titel (Stupeur et tremblements). Boken utspelar sig på ett kontor i Japan, ocdet landet leder mig förstås till sista boken i kedjan, Murakamis Kafka på stranden.

Det här var kul! Tack Hans.

God jul

Ooofmini II

Listan – ooofbokmini, typ – fungerar på samma sätt som ett fotoalbum. ”Ja just ja, den läste jag ju där och där” eller ”Den boken tipsade X om”. Riktigt kul. Eller tecken på att jag håller på att bli gammal. Det spelar ingen roll.

Hur som helst: Ur 2002 års lästa böcker hittar jag Gator av guld av Evan Hunter aka Ed McBain. Inga brott att lösas av NYC-polisen under det författarnamnet. Här är det en berättelse om hur en man immigrerar till New York, från Italien, och skapar sig ett intressant liv. 2003 läste jag min första Siri Hustvedt – Lily Dahsl förtrollning, tusen ggr bättre än Vad jag älskade. I vår kommer Sorgesång i svensk översättning . Den ser jag fram emot. 2004 – många bra som Italienaren av Sven Olof Karlsson och Den besynnerliga händelsen med hunden om natten och Berättelsen om Pi och Valarnas sång och I taket lyser stjärnorna.

Och jag tar för givet att rubbet finns här.

Sekwa

Läser Bombyx. Har ytterligare två Sekwa-böcker bland de 42. Studerar Sekwa:s boklista. Vill läsa alla! Är inte det fantastiskt?

Ooofmini I

I drygt tio år har jag listat de böcker jag läst i ett litet häfte. 1996 var året jag upptäckte Paasilinna när jag läste Åskgudens son. Men efter det har jag bara läst någon ytterligare titel och har ingen Paasilinna-längtan alls. Jag tror det var det teologiska jag uppskattade, snarare än det humoristiska. 1997 läste jag den bok som jag fortfarande tycker är Den Bästa. Georges Perecs Livet-en bruksanvisning. Herregud så bra den är!!! Perec tillhörde OuLiPo – Ouvroir de Littérature Potentielle – där skrivandet är ett hantverk och genom att författaren sätter upp vissa regler – håller sig strikt inom en viss form – kan han/hon skapa ett innehåll som annars inte skulle vara möjligt. Här är formen ett hyreshus i Paris där en mängd personer bor. Berättelsen hoppar mellan människorna i ett visst bundet mönster.

1998, då läste jag Ozren Kebo – Sarajevo-en bruksanvisning. Han är journalist och boken handlar om hur man lever en vardag i en stad i krig. Han diskuterar till exempel vilka böcker man bör välja ut till det idealiska biblioteket – det som får plats i ett par plastkassar och som man lätt kan slita åt sig om huset börjar brinna. 1999 gillade jag Beach av Alex Garland. Jag minns bara svagt vad den handlade om. En strand (!) som någon eller några var tvungna att fly ifrån av någon anledning?

2000 kom Douglas Coupland in i mitt liv med generation X, men framförallt med Livet efter gud. Jag tror jag läste den tre gånger, och gjorde till och med en egen ljudbok till en kompis för nöjet att få högläsa den. Liten handbok för tveksam resenär av Mikael Timm läste jag 2001. Precis som ovan nämnda bruksanvisningar är den ovärdelig i många sammanhang i livet då man behöver ett gott råd.

Fortsättning följer…

Det är dags för listor

Det dyker upp nu: Årets-listor. I ooofbok kommer – efter jul – också sådan. 2007 skrev jag att årets bästa var

Extremt högt och otroligt nära av Jonathan Safran Foer. Utan konkurrens. 

och jag funderar över vilket som är bäst på en årets-lista: att ha den bästa boken utan konkurrens eller att bli tvungen att fundera ett tag och välja mellan två-tre. 2006 hade jag tre och valde inte ens.

Kvinnor på ett tåg av Anita Nair. Tätt följd av Tillsammans är man mindre ensam av Anna Gavalda och Det är 1988 och har precis börjat snöa av Sigge Eklund. 

Alla tre fick vara bäst helt enkelt. 2005 – som var ooofbok:s första bloggår – var det bokval Utan Konkurrens igen.

Den siste samurajen av Helen deWitt (Saknas i bloggen. Skandal!) Den här tjocka boken innehåller allt: underhållning, kunskap, berättarstil och språkkänsla på hög nivå. 

I år kommer det bli en Utan Konkurrens-bok igen. Tveklöst.