Önskelista överst

Ulf Lundell: Bok: Sånger 1975 – 2007

Musik: Under vulkanen

Önskelista rad 2

Julstädningen och döden/Församlingen under jorden av Margareta Strömstedt
(I en och samma pocketbok!)

Önskelista rad 1

Passionen av Jeanette Wintersson

Novembertrött

oj. orkar inte ens hålla i en bok. Ligger i soffan och tittar på Ally McBeal-dvd:er. Samt ser att Gröna Lund juldekorerat sitt höga torn (fritt fall) med röda ljusslingor.

Som vi älskade varandra!

Jag fick just en vänligt påpekan att jag givit Paulruds roman en egen titel här bredvid! Boken heter ju inte Vi som älskade varandra så mycket utan Som vi älskade varandra.

Jag gör ofta så: hittar på egna titlar utan att tänka på det. Snarlika i ord men inte i innebörd. När jag för en tid sedan skakade hand med Marcus Birro gav jag honom en eloge för Christer Pettersson är vi allihopa. Den boken har han ju inte skrivit utan Du är Christer Pettersson du också.

Så kan det gå.


Kallet – Romanen av Hanne Ørstavik

För ett par år sedan hade jag kontakt med en ung man som befann sig i sydamerika. Han var där med sin familj för att missionera i bred bemärkelse. En återkommande diskussion från hans sida var detta med Kallet. Varför ger sig människor ut i världen för att missionera? Han menade att det kallet var hans föräldrars, hans eget kall var att skriva. Men att det på ett sätt var samma sak. Viljan att påverka och förändra. Beröra. Berätta. Guds mening med hans liv. Att inga andra alternativ finns.

Det tänker jag på när jag läser Hanne Ørstavis Kallet-romanen. Berättarjaget vill skriva en roman om ett Kall – det kall hennes farmor kände när hon skulle bege sig till Kina som missionär.

Hon förstod det när hon var fjorton år. Det är så de säger, pappa och syskonen. Att hon skulle resa ut som missionär, hon förstod det då. För så högt har Gud älskat. Var det det hon kände där hon stod med fåren, att det fanns en sådan kärlek. Att det var möjligt att gå in i något, försvinna in i något, gå in i det och vara i det och bli det. 

Berättarjaget har också sitt kall. Romanen. Skrivandet.

Jag vill ju bara skriva. Jag vill ju bara få min berättelse och komma igång med att skriva den där romanen jag gått och tänkt på att jag skulle skriva så länge. 

Med stort allvar – ibland snubblande nära pretentiöst – berättas om ångesten i att berättelsen inte kommer. Om att inte få ”försvinna in i något, gå in i det och vara i det och bli det.” I fragment varvas olika berättelser och i slutändan blir det ändå en roman om än inte den som var tänkt.

Jag läste boken med intresse. Den är kort, 150 sidor, men inte ordknapp. Det där ”lilla hålet” jag minns att författaren berättade om en gång, ur vilket orden trängde sig ut, har vuxit utan att därför ha tappat spänsten. Men tycker att romanen i sin helhet blir för splittrad i sitt sätt att berätta, för allvarlig i sitt förhållande till skrivande.

—————–
Jag har tidigare skrivit om Hanne Ørstavik

 

Kalaharis skrivmaskinsskola för män av A McCall Smith

I vissa lägen i livet behövs en tre timmar lång läsning som inte oroar eller skakar om och som heller inte uppslukar en totalt. Som till exempel när studenterna har ”uppsatsskrivning” utan fuskrisk. Jag sitter med några stycken skribenter i ett litet rum och lyssnar på deras pennskrap. Då och då behöver jag höja blicken och förvissa mig om att de har det så bra som möjligt.

Här passar Mma Ramotswe bra. Kvinnan som driver den kända detektivbyrån i Botswana får denna gång ett par mer moraliska fall att lösa, vilket hon gör med sedvanlig taktkänsla och metodik.

Bra? Tja, lättläst och lättuggat för tretimmars provvaktande. Det räcker gott.

—————————

Jag har tidigare skrivit om
Damernas detektivbyrå och Giraffens tårar

Norrlands Akvavit av Torgny Lindgren

Min generation är en generation av avfällingar. Vi har trott och tappat tron på såväl gud som marxismen. Efter oss kommer en generation av nihilister, därför att vi velat bevara dem från all sorts tro. Det betyder att de inte har något att avfalla ifrån, något att förneka, något att brottas med. Det tycker jag är synd. Jag tror man behöver det.

Så säger Torgny Lindgren om sin bok Norrlands Akvavit som jag just lagt ifrån mig. Den filosofiska frågan om huruvida gud finns eller ej diskuteras med hjälp av predikanten Olof Helmersson som drygt åttio år gammal återvänder till Västerbotten för att också återvända de människor han en gång frälst. Det går sådär. De flesta är döda. Andra har brottats med frågan om gud på på egen hand under åren predikanten varit borta.

Du måste begripa, Olof Helmersson, sade han, att du inte har någon makt över våra själar. Du kanske hade det en kort stund för mycket länge sedan, men den tiden är förbi. Nu tror vi vad vi vill. Och på egen hand. Det är den del av vår storhet. 

Församlingen är nu endast två personer.

Gerda och jag, sade Marita. Vi är församlingen.
Gerda är döende, påpekade Olof Helmersson
Jo, medgav Marita. Församlingen krymper. För tillfället. 

Den här romanen tycker jag är en okej Torgny Lingren-roman. Godkänd men inte mer. Jag skumläste vissa avsnitt som var långtråkiga därför att det blev för pladdrigt, något jag inte tillskrivit författaren tidigare. Lindgrens berättelser brukar berättas koncist och lakoniskt. Det görs den här romanen också. Men bara delvis.

Skrivarkurs för särlingar av Lennart Hagefors

Allt borde stämma. Jag gillar författaren. Jag gillar skrivarkurs. Jag gillar särlingar. Jag gillar böcker. En bok som heter Skrivarkurs för särlingar borde bli en vinst. Men jag sitter med ett höjt ögonbryn mest igenom hela läsningen och tänker ”snart kommer jag fatta poängen.”

I.S. är en författare som har ett skrivarprojekt som inte blir som han tänkt sig. Förläggaren är inte nöjd med reportagen.

”För ytligt”, hade förläggaren sagt ett halvår tidigare och sett både sorgsen och irriterad ut.

I. S. är dessutom lärare på skrivarkurser och till den kurs han nu, mer eller mindre påtvingat, ska hålla i Visby dyker särlingarna upp. Och det är inte mindre än de personer han ville skildra i sin reportagebok. De kommer varje dag under veckan, skriver sina övningar och läser upp dem för alla inklusive mig.

När jag ganska snart tröttnar på boken, försöker jag läsa den som en bok om skrivande och det fungerar ganska bra. Men sammanfattningsvis begriper jag mig inte riktigt på vad författaren vill med sin bok, annat än att göra abstraktioner av skrivandents komponenter. Kanske det är min bristande känsla för symbolik som spelar in. Jag kan inte heller räkna ut vad I.S. betyder. Hur som helst. Jag drar inte ner det frågande ögonbrynet ens när boken är utläst.