22 oktober 2007
Augustpris-nomineringar
Följande böcker har nominerats till Årets svenska skönlitterära bok:
Har någon sett mig någon annanstans? av Beate Grimsrud .
Mig äger ingen av Åsa Linderborg
Norrlands Akvavit av Torgny Lindgren
Synopsis av Ulf Karl Olov Nilsson
Världens sista roman av Daniel Sjölin
Stundande natten av Carl-Henning Wijkmark
Av fackboksnomineringarna och barn- och ungdomsboksnomineringarna har jag läst 0.
22 oktober 2007
Bokkollo på tu man hand
Bokkollo. Bokhora:s idé när de samlar ett antal läsare en helg och – just – läser! Som en homage ville jag också genomföra ett bokkollo, men solo. Det går ju egentligen inte. Ett kollo är ju inte bara en plats utan också ett antal människor. Så min man steg in med Arto Paasilinna i handen och så hade vi bokkollo på tu man hand.
Jag laddade med några böcker, mjukisbyxor och de nuförtiden så väsentliga läsglasögonen. Sedan la jag mig i landet-soffan och läste. Gjorde avbrott för att årets sista grillning (chorizo) samt titta på hur Jan Guillou var i ett underhållningsprogram (okej). Jag läste klart Världens sista roman av Daniel Sjölin, läste Eremitkräftorna av Anne B Ragde och kom nära slutet på Nattvakten av Sarah Waters. Sedan var det dags att åka hem!
Nästa helg åker jag till Trondheim (därav Eremitkräftorna). Det är nästan som bokkollo det också.
15 oktober 2007
Ett eget rum
Ett eget rum av Viriginia Woolf och Myggor och tigrar av Maja Lundgren
För att kvinnornas litteratur ska utvecklas måste kvinnorna lämna vardagsrummens slammer och störningsmoment och i stället få ett eget rum att utveckla sina tankar i, skriver Virginia Woolf år 1929. Pengar och utrymme är vad som behövs. Men det går inte att sitta och vänta på att det ges til en. Nej, menar Woolf, ni unga kvinnor måste ta för er nu.
Ett eget rum var ingången när jag började läsa Myggor och tigrar. Jag tänkte mig att den sistnämnda skulle innebära ett svar på ”hur det då blev när kvinnor skaffade sig egna rum och egna pengar.”
Men jag tappar Woolf när jag börjar läsa. Inledningen är intressant med den drömliknande berättelsen om bron i Italien. Delarna i boken om camorran är intresseväckande med sin beskrivning av maktposition och strukturer. Här blir berättarjagets känslighet viktigt och relevant. Men sedan när camorrans maktstrukturer ska appliceras på kulturredaktionens intriger och relationer blir denna hennes närmast paranoida känslighet för mycket och jag tappar taget.
Om syftet med boken är att göra upp med patriarkala maktstrukturer kan jag hylla uppsåtet. Däremot innehåller boken så mycket annat att jag inte ser den kampen. Faktiskt. Berättar-Majas hopp-i-säng med chefen är gammal skåpmat i alla företag och lika patetiskt här som där. När hon sen fullkomligen hysteriskt och konspiratoriskt ska reda ut varför den gifta chefen inte vill ha henne är jag tvungen att läsa varann rad. Men kom igen!
Någonstans läser jag att den här boken bör bli en feministisk klassiker. Varför då? För att hon är arg över camorra-fasoner i kulturvärlden men agerar fullkomligt huvudlöst och orekommendabelt?
Däremot har boken, som jag sagt tidigare, litterära kvalitéer och den är oftast intressant att läsa både för sitt språk och sitt innehåll och – jag erkänner – för de utelämnande skvaller-vendettorna hon gör. Så läs romanen- men gör den inte till något den inte är.
13 oktober 2007
Hyllvärmare
Veckans bokfemma handlar om böckerna som man ska läsa. Snart.
Jag skippar alltså att-läsalistan och de olästa i sovrummet och koncentrerar mig på vardagsrummet. Eftersom det skedde storrensning av böcker för drygt ett halvår sedan finns ingen bok som inte är Utvald. Vid flytten omdisponerades, dvs skänktes bort, inte mindre än 450 böcker till olika håll, främst till bekant med Stor Gård Med Många Hus. Bland kvarvarande böcker finns dock olästa som ska läsas. Helst innan jag dör.
Jag räknar igenom böckerna i vardagsrummets takhyllor och över femtio av dem är olästa. Jag väljer fem av dem som jag ska läsa. Snart:
1. Jag valde mitt liv av Sigrid Kahle. Tjock bok. Självbiografisk om kvinna som är journalist och som specialiserat sig på islam. Handlar mycket om resor. Jag tror den är superbra. Men uppenbarligen inte tillräckligt eftersom jag aldrig läser den.
2. De besatta av A S Byatt. Historisk roman, vilket jag egentligen inte tycker om, men jag minns att det beskrevs som ”litteraturhistorisk thriller” och det tror jag på. Ägt sedan 1991. Tittar på den varje dag.
3. Kiki av Lou Mollgaard. Handlar om dekadent kvinna från Paris. Jag minns att jag önskade mig den av min käre make. Men varför jag inte läst den än vet jag faktiskt inte.
4. Nya bekännelser av William Boyd. Tjock och handlar om en man inspirerad av först Augustinus Bekännelser och sedan Rousseus bekännelser. Tror jag. Det verkar i alla fall så braoch jag ska läsa den. Snart.
5. Zoe av Stephanie Dowrick. Ägt sedan slutet av 80-talet eftersom namnet Zoe var så cooolt. Av samma skäl blev den utvald att stå kvar i bokhyllan.
Med åren har jag blivit lite bättre på att låta bli att köpa böcker som jag inte ganska direkt läser. Och jag köper nästan omedelbart böcker som jag vill ha.
Samt belastar inte prestationsångestkontot med ”jag borde läsa den och den”. Hellre köpa och tänka: Den ska jag läsa. Snart!
11 oktober 2007
Författarsamtal 1. Torgny Lindgren
Den första författaren i skrivarakademins författarsamtal är Torgny Lindgren. 100 förväntansfulla människor sitter och spanar på podiet längs fram. Jag också. Podiet är mycket litet och det gäller att inte flytta stolen det minsta för då kommer den att rasa ner på golvet.
jag vet att jag kommer att sitta och tänka på det hela tiden. Rör dig inte Torgny, rör dig inte!
Han berättar om en normal arbetsdag.
Jag går upp vid sextiden och läser mina morgontidningar. Därefter läser jag böcker. På eftermiddagen besvarar jag brev och läser vidare. Under hela tiden går min skivspelare. Jag går ut på gården och tittar och tar kanske en promenad. Tänker. Det är egentligen då jag arbetar.
Någon frågar vilken musik som spelas och det är i huvudsak klassisk musik. Gärna Mahler. I detta tänker han fram sina berättelser, laborerar och memorerar. Struktur och stora sjok av färdiga texter finns i huvudet på honom.
Om jag inte kan arbeta med minnet på det viset är det meningslöst – då slutar jag att skriva.
Själva nedskrivandet av en roman – för så ser han på det: ”skriva ned” – går på omkring 3 månader. Han sätter sig i ett soffhörn med ett A4-block och skriver 10-12 meningar om dagen. Det förvånar mig. Om nu hela romanen är klar i skallen; varför så få ord på en dag? Då måste det finnas något mellan huvudet och pennan som heter formulerande trots allt. Men han ville ogärna tala mer om den kreativa processen utan istället tala om innehållet. Om berättelserna och släkten och om trakterna där böckerna utspelar sig.
Hans språk är lakoniskt eller summerande, menar han: ”Det korta sättet att säga något är bra.”
Jag skriver på mitt modersmål. Det provinsiella språkbruket och syntaxen ska inte sammanblandas med dialekt. Så här talade min mormor, med detta är jag uppvuxen. [...] Att vara uppvuxen in en läsarbygd betyder att det är bibeln och postillorna som har stark påverkan. Ur de skrifterna läste man varje dag.
Han läser en bit ur Berättelserna och det är behagligt att lyssna på honom. Hans sätt att artikulera och betona orden förstärker berättelsen.
Apropå den senaste boken, Norrlands akvavit, som handlar om en fd frikyrkopastor som tappat tron och nu beger sig till sina fd lärjungar för att tala om att allt han tidigare sagt tyvärr inte är sant säger Torgny Lindgren:
min generation är en generation av avfällingar. Vi har trott och tappat tron på såväl gud som marxismen. Efter oss kommer en generation av nihilister, därför att vi velat bevara dem från all sorts tro. Det betyder att de inte har något att avfalla ifrån, något att förneka, något att brottas med. Det tycker jag är synd. Jag tror man behöver det.
Stolen stod dock stadigt på podiet under de två timmarna. Puh
9 oktober 2007
Burma
Så lägligt. Nu är det dags att läsa en bok från Burma. Plats nummer 179 (delad med Somalia) med en korruptionsgrad på 1.4.
Det var inte enkelt att finna någon bok till att börja med. Mina kriterier är att författaren ska vara från landet samt ska boken utspela sig där. När jag skrev till ”fråga bibliotekarien” på www.bibliotek.se fick jag titlar på burma-böcker men skrivna av engelska författare. Macondo har ingen lista.
Glaspalatskrönikan är ett berömt prosaverk därifrån, skriver nationalencyklopedin, men jag ville läsa något färskare. Jag hittade From the Land of Green Ghosts av Pascal Khoo Twee och börjar läsa…nu!
8 oktober 2007
Symbolik
Plats: varmt rum med nio skrivande människor.
Vad: vi samtalar om en text som handlar om ett barndomsminne. Några barn leker på stranden och de har problem med att skriva sina namn på sandtornet för den ljusa sanden tenderar att rinna in i namnstrecken.
Jag:
- De har problem med att skriva sina namn. Mörk sand är bättre än ljus.
Ledaren:
- Nej, du måste läsa det symboliskt. Det är existentiellt menat. Människans behov av att göra avtryck och det är svårt.
Jag:
-Men varför skulle det vara symboliskt? Texten handlar ju bara om ett barndomsminne, där de sitter och leker vid havet.
Ledare:
- Just det.
Jag läser igen. Jag ser samma sak. Barn som har problem med att skriva sina namn på sandtornet. Jag kommer aldrig att begripa symbolik. Däremot är jag en jävel på undertext.
6 oktober 2007
En skörd av tårar av Edwidge Danticat
Sydost om Kuba ligger ön som uppehåller länderna Dominikanska republiken (östra ön) och Haiti (västra). Uppror, opposotion, maktkamp, diktatur är ord som präglar båda staternas äldre historia.
30-talet. Dominikanska republiken. General Trujillo är diktator i landet. Här bor och arbetar den haitiska kvinnan Amabelle i en förmögen familj. Nu ska den nyfödda dottern familjen döpas tillsammans med andra barn:
Många av barnen var redan sex eller sju år gamla och döptes nu om för att Generalissimon skulle kunna bli deras officiella, om än frånvarande, gudfar.
Romanen berättar om Dominiska republiken 1937 då en enorm massaker beordrades på haitiska lantarbetare som hämnd för en händelse i Haiti. Tiotusentals människor dödades men Amabelle lyckas under svåra omständigheter fly tillbaka till Haiti. Parallellt med de dramatiska politiska händelserna löper också en kärleksberättelse om Amabelle och Sebastien.
Historien berättas beskrivande av skeenden och miljöer och människor. Det råder ingen tvekan om var boken utspelar sig, hur det ser ut, hur det luktar och smakar. Även om den skrivs i jag-form är berättandet närmast objektivt.
Ett brännhett stycke metall susade förbi mitt ansikte när jag gick uppför kullen. Jag hoppade undan och duckade. Senora Valencia och hennes man stod under flamboyant-trädet och höll var sitt kortpipigt gevär riktat mot kalebassträden framför mitt rum. [...] Jag vinkade för att visa att jag fortfarande levde [...]
Det objektiva berättandet kontrasteras då historien då och då bryts av med kursivdelar med Amabelles betraktelser och starkt känsloladdade tankar och tillbakablickar.
I sin helhet är boken välskriven och tidlöst allmängiltig till sitt innehåll. Här var det 1937 och haititer. Det kunde lika gärna ha varit 2007 och burmeser. Den berättande stilen och språket gör boken läsvärd om än bitvis seg.
När jag började min sortering av världens länder använde jag mig av 2006 års index över korruptionsgrad. När jag nu är läser på transperancy.org ligger 2007 års siffror där och Haiti har faktiskt inte längre jumboplatsen. Så vitt jag förstår pågår en demokratiseringsprocess i landet, men gängvåld och kriminalitet i det fattiga landet försvårar.
2007 har Haiti plats 177 (av 179) med en korruptionsgrad om 1.6 där 10 är bäst (ingen korruption).
—–
Jag köpte ytterligare en bok av en författare från Haiti, men den utspelar sig inte i landet, vilket är ett krav för mig i detta fleråriga läsprojekt. Jag läser den så småningom ändå.
