30 oktober 2007
Var är du? av Marc Levy
Susan åker tillbaka, och tillbaka igen och deras korta möten utspelar sig vid det där bordet. De brevväxlar ganska flitigt. Så småningom inser Philip att det aldrig kommer bli de två. Han träffar Mary och efter ett par år ska de gifta sig. Susan är inbjuden. Deras förberedelser vävs samman för att dra ner tempot till det avgörande bröllopet:
Genom kabinfönstret betraktade hon en flod som glittrade långt nere; genom rutan i Buicken betraktade han människorna som promenerade i Montclair. [...] Hon gick till kafeterian och beställde en stor kopp kaffe; han hälsade på sina vänner vid hotellets frukostbyffé.
Hit tycker jag boken är bra. Berättartekniskt intressant och språkligt välskriven. Sen tar den en helt annan vändning när plötsligt en bil dyker upp en morgon hos Philip och Mary. En kvinna meddelar att Susan är död och att hon ber Philip ta hand om hennes dotter Lisa. Här blir det så mycket Amerikansk Film när familjen ska hitta formerna.
Boken tar tillbaka mig en smula i sitt grepp när orkanerna blir inblandade igen. Här är det intressant med faktadelar och diskussioner. Men slutet….Nu tänker jag berätta det så den som ska läsa boken ska sluta läsa mina ord här.
Susan lever…dyker halvförklädd upp på dotterns examen. Lämnar hemlig lapp om träffdatum till Philip som skakad kör dottern till Newark och Bordet där underlig och högtravande dialog sker mellan mor och dotter.
Slutet gott. Allting gott. Familjen går med armarna om varandra mot solnedgången. Och jag är besviken.
29 oktober 2007
Läsa bör man, annars…
Min numera lönearbetande och (sedan länge) utlandsboende dotter klagar på att det inte längre dyker upp några bokpaket i hennes brevlåda.
När hon studerade oroade jag mig ständigt att hon inte skulle ha råd att läsa tillräckligt mycket utan i stället lägga pengar på mat etc. Därför stack jag då och då åt henne några pocketböcker, i handen om hon var i närheten. Med post om hon inte var det. Samma sak börjar jag nu göra för hennes hemifrånflyttade lilebror.
Med jobb följde pengar och jag såg det inte lika nödvändigt att skicka böcker.
”Men det är ju inte det!” säger hon indignerat. ”Det är ju det att det är så kul när det dyker upp böcker som jag själv inte tänkt på att läsa!”
Aha, tänker jag. Jag såg det ju mer pragmatiskt. Så nu får bokbreven börja rulla igen.
29 oktober 2007
Väggen av Marlen Haushofer
Hon har följt med sina goda vänners jaktstuga i bergen. En kväll åker vännerna till byn men själv bestämmer hon sig för att stanna kvar i stugan. Senare kommer hunden Lo springande tillbaka men först morgonen därpå begriper hon att något har hänt. Hon tar hunden och promenerar ner från berget och plötsligt slår hon emot något ”svalt och glatt”. En vägg, osynlig och omöjlig att forcera. Oändligt lång är den. På andra sidan ser hon en man som står som förstenad. Hon inser att han är död. Vad har hänt?
Jag antog att den var ett nytt vapen som någon av stormakterna lycksts hemlighålla – ett idealiskt vapen, som lämnade jorden oskadd och bara dödade människor och djur.
Flera år senare börjar hon skriva ner ”sin redogörelse” och det är den vi får läsa.
Boken skulle på ett plan kunna vara en traditionell robinsonad. Berättarjaget lever ett inrutat liv med hunden, katterna, kon och så småningom kalven. Odlar, samlar, jagar.
Jag arbetade med vedhuggningen fram till slutet av augusti. Mina händer blev slutligen vana vid det. De var alltid fulla av stickor, som jag varje kväll tog bort med en pincett. Förut hade jag plockat mina ögonbryn med pincetten.
Det som gör redogörelsen så obehaglig är att berättaren återger vad hon under åren gjort tillsammans med djuren på gården, samtidigt som hon berättar i en nutid där saker radikalt förändrats. Det leder till att det hela tiden vilar ett hot genom berättelsen som förstärker.
Romanen har också den existentiella aspekten av frågan om vad det är att vara människa. I den skenbart lugna berättelsen finns många tillfällen att fundera över det.
Är det en hoppfull bok? Slutar den gott? Välj själv.
Det här var en av årets bättre böcker och jag tackar Mimmi som i en kommentar på Malins Bokfemma skrev om den.
28 oktober 2007
Nattvakten av Sarah Waters
Är det verkligen fred vi vill ha
till varje tänkbart pris?
London 1947. Kriget är över. Helen och Viv är två arbetskamrater som jobbar på en byrå där man hjälper människor att hitta en ny partner.
Folk kom hit för att försöka hitta nya personer att älska, men ofta – det tyckte hon i alla fall – ville de egentligen bara tala om de älskade som de hade förlorat.
Privat har de inget umgänge. Helen lever tillsammans med Julia. Viv har ett trassligt förhållande med den gifte Reggie. I London finns också Key som arbetade som ambulansförare under kriget, men nu, efteråt, är hon över och obehövd. Kring dessa fyra kretsar berättelsen och det är ingen fredslycka som präglar dem. Visst är det skönt att kriget är över, men freden kräver sitt pris.
Andra delen i romanen tar läsaren tre år tillbaka i tiden. Frågor ges förklaringar, personer växer ännu mera. När den sista delen kommer och ytterligare tre år tillbaka i tiden – 1941 – skildras, förstår jag att krigets baksida verkligen också kan vara en framsida för de här fyra kvinnorna.
Så det här är alltså den människa du har blivit, sa Kay till sig själv, en människa som alla klockor har stannat för
Romanen är tjock och berättande. Ändå inte babblig och onödigt mångordig som alltid är min fasa. Det var behagligt att vara i berättelsen. Upplägget med den omvända kronologin är i sin enkelhet allt.
Det här är den första roman av Waters jag läst. Jag har lyssnat till henne flera gånger i olika sammanhang, men aldrig lockats av nyskrivna romaner som utspelar sig på 1800-talet som t ex Kyssa sammet. Men världskrigstid tycker jag om. I romaner.
26 oktober 2007
Författarsamtal 2. Christine Falkenland
Samma lokal. Samma podium. Allt annat olika.
Med skrivande människor i publiken kan man föra ett längre samtal om skillnaden i att skriva i nu- eller dåtid och alla är andäktiga.
Det är klart att det blir mer driv när man skriver i presens men jag tycker om imperfekt därför att jag tycker om det där tillbakablickandet och analyserandet som möjliggörs med det.
Hur mycket planerar Christine Falkenland sina romaner? Mycket. Hon gör ”massor av skisser”. Planerar i säkert ett år innan hon börjar skriva på en roman. Planerna överges ofta på vägen, men det är nödvändigt att ha något att ta spjärn emot. Det är alltid en besvikelse när hon upptäcker att hon inte kan skriva som hon ursprungligen tänkt sig. Hon tar Trasdockan som exempel. Inte hade hon tänkt sig att den skulle bli en sådan hemsk och otäck bok.
Men historien ville bli berättad så.
I skrivandets inledning laborerar hon mycket. Tempus. Berättarperspektiv.
Jag-formen ligger närmast mig eftersom jag är lyriker. Tredje-personsformen kan vara för begränsande.
Som många författare, inte minst de som skriver i jag-form, får hon ofta frågan om det självbiogfrafiska i sina romaner. ”Jag skriver inte självbiografiskt”, säger hon och tycker att frågan är uttjatad. Hon beskriver sitt skrivande som ett slags ”method writing” och jämför med dramatikens method acting.
En arbetsdag numera bedrivs ”på dagis-tider”. Förr kunde hon åka iväg till ödsliga platser eller ett avskilt pensionat för att kunna skriva oavbrutet och ostört. Hon skriver i sängen. ”Det är inte en slump att psykoanalysen placerar sin patient i en schäslong ” apropå hur tankar föds.
Varje roman skrivs på liv och död. Allt bränns i den.
Jag tror alltid att det är den sista boken. Varför spara på något då?
25 oktober 2007
Jag läser inte ut…
Jag är en sådan människa som påbörjar saker med stor entusiasm. Genom åren har jag tränat upp förmågan att också fullfölja påbörjade saker. Som exempel kan nämnas att jag inte bara fött två barn utan också tagit hand om och uppfostrat dem med Lysande Resultat.
Något jag förstås gärna börjar på är böcker. Efter en personlig ”nu-tar-du-och-läser-ut-alla-påbörjade-böcker”-kampanj, återstår 2 vilka jag ur vardera läst 20 sidor i. De verkar okej men ändå låter jag hela tiden andra böcker komma före. Och nu åker de undan. Allt av Martina Lowden och Honungsbiets hemliga liv av Sue Monk Kidd.
24 oktober 2007
Eremitkräftorna av Anne B Ragde
Då och då sätter längtan efter Trondheim in. Särskilt när det närmar sig en avresa. Där kommer läsningen av Eremitkräftorna in.
Boken är del 2 (av 3 har det visat sig) om tre bröder i Trondheim. Den första boken Berlinerpopplarna grå nu som tv-serie på NRK och har också spelats som teater för utsålda hus i Trondheim.
Grisbonden Tor har det mycket svårt – ekonomiskt och praktiskt – och det blir som värst nu när han råkar hugga sig svårt i benet. Dottern Torunn sjukskriver sig och hjälper till. Hon måste också ta ställning till om hon tänker ta över gården efter sin far. Den andre broderna prövas i sin gudstro. Erlend, den yngste, lever gott med sin Krumme nere i Köpenhamn. Nu vill de få barn.
Det går fort att läsa boken. Det är en ”hur-ska-det-gå”-bok och jag vänder gärna på sidorna. Personteckningen är djup, samtidigt tycker jag att de flesta är stereotypa och förutsägbara. Det gäller inte Torunn dock, som tar stor plats i den här boken.
När jag köpte boken frågade kvinnan som jag betalade till vad jag tyckte om Berlinerpopplarna. Jag hade för mig att jag inte tyckte den var så bra, men mitt blogginlägg säger något annat. Jag VET att jag kommer att läsa den tredje boken också. Kanske strax efter ju och då på norska. Den hjälper en smula mot Trondheimslängtan i alla fall.
24 oktober 2007
I kväll Christine Falkenland
Är på väg för att lyssna till Christine Falkenland. Jag hoppas verkligen att samtalet fokuserar på skrivandet och inte författarskapet. (Eller som senast jag lyssnade till henne då allt handlade om familjen)
24 oktober 2007
Varför läser jag inte Hanne Ørstavik?
Bokmässan 2002. Jag lyssnar till Hanne Ørstavik och jag citerar mina anteckningar:
Hon är en liten spröd varelse. Texten säger hon är ”skriven med liten fin penna”, precis och lågmäld är hon. ”Många tror att jag stryker och stryker i mina texter men jag har inte mer att säga. Det är som ett litet hål som språket måste tränga sig igenom”.
Hon pratar om sin tredje roman Kärlek och jag köpte den på mässan och läste den. Den föregående boken Den tid det tar blev jag inte särdeles förtjust i men Kärlek var intressant, nästan lite otäck. Hon har ett vackert ordknappt språk och ett psykologiskt berättande.
Året därpå lyssnar jag till henne igen. Det är som en annan människan som sitter där framme vid podiet och pratar, pratar, pratar. Det spröda jag skrev om 2002 är borta och här är en säker författare med svart skinnjacka om jag inte minns fel. Då var det Vecka 43, tror jag, som hon pratade om.
Efter det finns två romaner översatta till svenska. Prästen och Kallet – romanen. Ingen av dem har jag läst. Jag har liksom glömt bort henne. Men häromdagen dök en av romanerna upp när jag var på biblioteket. ”Ja, just ja”, tänkte jag. ”Henne var det längesedan jag läste.”
Så det ska jag göra nu. Se om det ordknappa är kvar. Det vackra. Det psykologiska
22 oktober 2007
Världens sista roman av Daniel Sjölin
Amen kom igen. Orka läsa inledningen åtminstone. Den är lättsmält och otroligt öppenhjärtlig. Den är kanske jättejätteviktig också. Proppad med skvaller och skval
Så inleds Världens sista roman. Romanens Daniel Sjölin är halvalkoholiserad författare och är på Dalens hospice just nu för att besöka sin dementa mamma. Mamma är konstnär. Hennes sjukdom leder till en splittrad verklighetsuppfattning och ett ofta upplöst språk.
Mölivarn, söndri-mör
dröbi mölumma varn
hittades nedskrivet på en lapp. Daniel Sjölin ska nu ge sig i väg på en utflykt med barndomsvännen CJ. Nu i vuxen ålder finns egentligen ingen vänskap kvar, men utflykt ska göras. Det kan bara gå åt ett håll.
Roman ska dessutom skrivas. En självbiografisk sådan.
Här får ni hela skiten i alla fall. All jävla realism ni kan tänka er. Även om
jag avskyr den – mer för hantverket än sanningarna. [...] Men okej, luta
er tillbaka och njut av mina privata tillkortakommandet. Min oförmåga att känna
kärlek, att bry mig om
Men det går inte. Det sanna försvinner i en skog ”Jag är väl inte din jävla morsa heller”.
Jag tror att jag satt med gapande mun under hela läsningen av den här boken, höll tungan rätt i munnen trots det, tänkte att en sådan här roman med splittrad verklighetsuppfattning och ett språk som är skärpt till det sylvassa, läser jag inte ofta.
Den är svart, ofta obehaglig och det går inte att tappa koncentrationen en sekund. När jag nu har läst klart den är jag fortfarande inte säker på att jag begripit ett enda dugg eller ens om jag tycker om den.
Jag vet inte ens hur jag ska avsluta det här.
