Böcker om bin

Bina skulle åka på sommarkollo. Till ett stort fält med ryps skulle de fara för att få riktigt roligt. Ryps är gult och luktar starkt. Jippi för bin, liksom. Nästa kväll återvände biodlaren till rypsfälten. Fick en chock. Utanför kuporna låg drivor med döda bin, för trots löfte hade fälten blivit besprutade innan bina kom.

I hastigheten när kuporna skulle köras hem igen glömdes en hopvirad blå lina. När biodlaren åkte tillbaka för att hämta den var den

svart av bin. De som varit ute på fältet kvällen innan och inte hunnit komma med i kuporna hade istället samlats på linan. Den luktade förstås av bilen som de kände igen som tillhörig dem och deras bigård. Försiktigt lyfte vi linan i bagageutrymmet under flaket. Inte ett enda av bina flög upp och gav sig iväg innan vi stängt luckan om dem.

 

 

Birgitta Stenbergs bok Allt möjligt om bin är en skönlitterärt berättad faktabok om hennes och hennes mans många år som biodlare. Lättläst och intressant.

Tänk att det skulle vara mitt nyväckta intresse för bin som skulle få mig att läsa Lars Gustafsson igen. För några år sedan läste jag Yllet, höll på att somna oavbrutet trots att det utspelade sig i Trummelsberg, min barndomstrakt.

Också En biodlares död utspelar sig i norra Västmanland. Till en stuga i skogen drar sig läraren Vesslan undan när han vid dryga 40 skiljer sig från sin fru. Han skaffar sig ett antal bi-samhällen som han sköter väl om.

En så total brist på intresse för andras död finns inte hos många djurarter. Om jag klömmer ihjäl ett par bin när jag sätter in en ram litet för vårdslöst forslar dom andra undnan dom ungefär som det vore fråga om något slags trasiga maskiner. Men först tar dom alltid reda på honungen om det finns någon.
Tänk om dom upplever det på samma sätt själva? Att det är i svärmen som individualiteten, intelligensen, finns…

 

 

Biodlaren blir som romantiteln säger sjuk och han dör. I romanen får jag i fragment från olika anteckningsböcker följa honom de sista månaderna. Han vet faktiskt om han har en dödlig sjukdom eller ej, för han kastar beskedet från Centralsjukhuset i Västerås. Att han är sjuk kan han dock inte missta sig på.

Just nu känner jag till exempel en pulserande smärta som inom några minuter kommer att hindra mig från att skriva det här till slut. Den känns ungefär som en flytande metall eller något sådant hade trasslat in sig i muskulaturen, en gyllene tråd skulle man kanske kunna säga. Sedan fortsätter den upp mot högra ljumsken, skickar ut hela knippen av vitlysande guldtrådar ända upp mot naveln ut mot höften, mot benets baksida, det ligger en solfjäder av dova ekon av det där lysande guldet upp mot mellangärdet.

 

 

Författarens beskrivningar av smärta är berömda. Med eller utan bin; romanen var verkligen bra. Att få kliva in i Vesslans tankevärld, att följa honom in i döden och se hur han verkligen uppskattar livet var väl spenderad tid.

Lars Martin och Grey’s Anatomy

Omläsning 1

Jag är stor fantast av Grey’s Anatomy. Min förkärlek för operationer (andras) och sjukhusintriger (egna) är djupt rotad. I tidiga tonåren läste jag en samling läkarromaner som var en Grey’s Anatomy i bokform.

Spännande operationer och sjukhusintriger – bli vän med läkare och sjuksköterskor på Allmänna sjukhuset

är den lockande devisen för serien.

En viktig poäng för mig var det autentiska medicinska språket, och i de avslutande sidorna med medicinsk ordlista repeterade jag de ord jag redan studerat i mammas och syrrans studentlitteratur.

Sjukhusintrigerna då…verkligen inte så heta som i Grey’s Anatomy. Lars Martin är bokens McDreamy. Han är hjärtkirurg och har en relation på gång med syster Karin, men den får aldrig riktigt fart.

- Du! Det är Karin och Lasse!
- Håller han henne i hand?
- Neeej…
- Synd!
- Vänta! Nej

På den nivån är det. Ingen barrunda och hem med ny okänd snygging à la Meredith. Böckerna skrevs i Tyskland på sent 60-tal, översattes och anpassades senare till svenska förhållanden.

Det finns 12-15 stycken böcker i serien. Jag minns de flesta av dem faktiskt, trots att det är snart trettio år sedan jag läste dem. Mannen som akutnedsövdes för att han fått stelkramp. Syster Karin som skulle dejta med Lars Martin men fick blindtarmsinflammation. Bebisen med det utanpåliggande brocket.

Jag kastade alla Lars Martin-böcker när jag skulle bli vuxen, men kom över ett exemplar som jag läste om. Med nöje. Och konstaterar att tiden har sin gång.

Biodlare

Vem kunde ana det? Att det var som biodlare jag skulle bli lycklig. Några timmar med bin och jag är uppslukad. Här hänger mina kläder på tork för det var svettigt att stå i solen och skatta bikuporna på honung. (Märk att jag redan kan det fackmässiga vokabuläret.) Min handledare – min guru! – har varit biodlare i många år. Sakta och säkert lärde han mig mycket. Frågan nu är var jag ska ha mina egna bin. Tills dess har jag biboks-orgier med Adlibris.

Jag har beställt den här och den här . Men när jag letar skönlitteratur hittar jag bara den här . Vad kan jag köpa mer? Ge mig titlar.

Till K

Kära K. Jag vill gratulera dig till nya jobbet och komma med ett förslag!

En av de viktigare sysselsättningarna i din bransch är detta med ordning. Länge har jag, precis som ni, sortertat Hce-böckerna i bokstavsordning men häromdagen tänkte jag mindre intellektuellt och mer estetiskt och ordnade i färgordning – från vitt till svart – istället.

Kan inte det vara något för dig? Det som händer är att du måste ställa en följdfråga i din kontakt med boklånare:

- Jag vill låna Processen av Kafka.
- Vilken färg har den?

Se på bilden här bredvid. Vackert va? Och du som har så måååånga böcker nu.

Hör av dig om det här är något för er. Jag hjälper gärna till att ordna.

Mig äger ingen av Åsa Linderborg

Ett kapitel i taget har jag läst om kvällarna i sommar. Ett kapitel i taget och jag grät hela tiden. För vad? För att Leif, pappan som boken handlar om, är en sådan bra man och jag hade önskat att han inte supit. För Åsas och Leifs fina men säregna relation. För att relationen tar slut. För att den kommer tillbaka. För att hon flyttar till sin mamma. För att Leif aldrig talar illa om Åsas mamma. För att hans bröder är så taskiga. För att det handlar om Västerås där jag växte upp. För att min pappa också hade ett medlemskort i Metall avdelning 20 i plånboken när han dog.

Nej, det här är verkligen ingen sentimental bok. Luras inte av mitt grinande som kommer av att jag läser andra saker i boken än vad som står. Till Åsa Linderborg ska jag skriva ett brev och tacka för att jag fått läsa en sådan fantastiskt och välskriven berättelse om en barndom och om en arbetarklass som förändrats.

Jpod av Douglas Coupland

Livet på landet har i huvudsak inneburit husrenovering, men mellan spikande och intellektuella samtal om var reglar bäst placeras har jag läst Jpod. Mina anteckningar om den är röriga. Vet inte hur jag ska sortera dem i begriplig text. För jag är uppfylld, på ett oroväckande närmast religiöst vis, av boken. Vill bara skriva ”Wow!” och ”Läs den!” Eller ännu hellre komma och högläsa den för er!

Men jag skärper mig. Börjar med det anteckningsblad som säger att det här är en bok som handlar om ”meningen om livet.” Åtminstone väcker frågan om vad en människa är och varför hon lever.

Finns det någon given allmän-mening för mänskligheten? J/N
Finns det en given specifik mening för den enskilda människan? J/N
Om N, är meningen för människan att skapa mening? J/N
Etc…

Googlar man ”meningen med livet” får man 349 000 träffar och jag undrar vilken av träffarna som Ethan Jarlewski skulle välja, huvudperson i JPod. Jag törs inte spekulera. Han skulle kanske göra en enkät bland sina jobbarkompisar på avdelningen där allas enamn börjar på J.

Till sitt yttre är JPod en roman där Ethan arbete med att utveckla tv-spel är en del, och hans fritid en annan. Ethans pappa har skådesplaerambitioner och suktar en talroll. Ethans mamma har en fantastisk marijuanaodling och i bokens inledning har hon just råkat döda en biker som hon har saker otalt med. Businessmannen, kinesen Kam, har också en betydande roll i den absurda händelseutvecklingen.

Boken är ironisk (kanske…) och otroligt rolig. När jag läser vissa delar skrattar jag högt och när jag därefter går runt och högläser för familj och vänner, skrattar jag ännu mera, så mycket att ingen hör vad jag säger. Det är bra för då måste de läsa själva.

Men det roliga och intressanta i JPod är inte berättelserna utan allt annat. Att romanen inte är en roman med enbart fiktiv text utan också delar av det som är Ethans pågående liv. Meddelanden, biljetter, omslag, skräptecken, primtals-serier, mejl, intervjuer etc bryter hela fiktionen och gör boken till något annat, eller något mer, än en roman.

I boken figurerar också författaren Douglas Coupland. När han dyker upp ombord på planet på Kina tänker jag först att ”snark, skriva in sig själv, är inte det lite B?” Men han spelar en väsentlig roll och frågan om meningen med livet får ytterligare aspekter. För vad är vi människor egentligen? Är vi alla egentligen bara ”flyktingar från en Douglas Coupland-roman.”
J/N