Litteratur och existentiella frågor

Muminvärlden gav lust till mer existentiellt. En kurs som heter Litteratur och existentiella frågor kan väl bara vara bra? Det låter som en helt rätt kombo och jag ska läsa den som distanskurs i höst.

Vilka är de viktigaste frågorna som rör människans inre liv och hur har de framställts av skönlitterära författare? I denna kurs diskuteras litteraturens förmåga att gestalta sökande, tvivel, ångest och livsglädje. Historiska sammanhang skisseras och i analyser och tolkningar av enskilda texter undersöks hur litteraturen ger konkret och begriplig form åt skilda sorters filosofiska och etiska problem, livsåskådningar, jaguppfattningar och religiösa erfarenheter.

Litteraturlistan börjar i antiken med Odysséen och sträcker sig fram till 1900-talslitteratur som Birgitta Trotzig. Jag saknar samtidslitteraturen men kanske kan man peppa institutionen att göra en fördjupningskurs!

Eftersom jag har läst litteraturvetenskap förr har jag läst allt på litteraturlistan. Somligt flera gånger. Men det ska bli otroligt intressant och roligt att läsa med denna existentiella infallsvinkel.

ooops

Precis när jag tryckte på bekräfta-knappen hos Adlibris kom jag på att jag kanske hade utfärdat något slags bokköparförbud igen. Då och då får jag lov att göra det därför att bokhyllorna är för fullproppade.

Men så gick jag ut i vardagsrummet, mindes att vi faktiskt skänkt bort 450 böcker vid flytten, och där finns nu oändliga tomma platser PLUS att vi köpte en golvbokhylla häromdagen OCH att jag vill ha en hylla bredvid sängen där jag kan ha ”att-läsa-böcker” som just nu flyter omkring överallt.

Så detta blev dagens inköp:
Creative Writing Coursebook, jobb-bok
Matbok för fattig gourmet
Nordens farligaste kvinna, Hajs. (Förslag från Siv, tror att jag ska ge den till min man)
Vad ser du nu , Naumann Cilla.

Memoarer

Att skriva om sitt liv. Varför det? Inga-Lill Valfridsson (Att skriva om sitt liv) skriver att det

Inom varje människa finns en längtan efter att manifestera sig, att visa vem man är, att bli en tydlig människa för sig själv och för andra. 

För muminpappan handlar det om att

Måtte mina anspråkslösa anteckningar lända alla mumintroll och i synnerhet min son till fröjd och lärdom. 

Jag höll under förra året en kurs i Kreativt skrivande för gymnasieelever och under några veckor skrev skribenterna självbiografiskt. Först tyckte de att det skulle bli lätt. ”Skriver om sig själv gör man ju ändå.” Men ju mer vi höll på desto svårare tyckte de att det var att inte gömma sig bakom fiktionen. ”Man måste ju stå för det här. Tänk om man inte minns, vad gör man då? Det här ställer krav på sanning. ” Muminpappan har lösningen:

Mitt en gång goda minne har visserligen blivit lite dimmigt. Men med undantag för några små överdrifter och förväxlingar som säkert bara höjer lokalfärg och eldighet skall den här självbiografin bli fullständigt sanningsenlig. 

Det är populärt idag att gå skrivarkurs med just den självbiografiska inriktningen. Skrivarakademins (Folkuniversitetet) höstkurser är fulltecknade. Så varför ska man skriva om sitt liv? Är det för att ”lända alla mumintroll till fröjd och lärdom”?

Valfridsson menar att det finns tre skäl: Personlig utveckling -där man vill lära sig förstå sig själv och sina handlingsmönster, Dokumentation – där man troligen räknar med andra läsare än sig själv, samt Ny livsplanering – när man är på väg någonstans och först vill göra upp med det gamla.

Muminpappas skäl torde alltså vara Dokumentationen när han berättar om sin äventyrliga ungdom.

Men vem ska läsa alla liv som nu skrivs. Är alla intressanta? På Konsum i förorten där jag bodde förr dök det en dag upp en bok skriven av en ung kvinna, utgiven med egna pengar. På reklamlappen stod det att alla pengar hon tjänade på denna Bok ett skulle gå till Bok 2 i en tänkt triologi om hennes liv. Så länge jag handlade på Konsum dök det inte upp någon mer bok, så kanske inte affärerna gick så bra. Eller också blev hon utgiven på ett annat förlag. Jag läste första sidan i boken, men tyckte inte att det lät så spännande iaf.

Själv skrev jag mina memoarer redan vid 15 år. Titeln var ”Bara femton år”, och jag var övertygad om att jag skaffat så mycket erfarenhet och livsvisdom att jag skulle ”lända alla till fröjd och lärdom.” Häftet (det blev inte särskilt långt skulle det visa sig…) hamnade i en låda.

Kanske bloggandet är ett slags never-ending-självbiografi.

15 år är kanske något tidigt att skriva självbiografi men inte måste den sortens skrivande vara nån sorts livsbokslut. Muminpappan vill egentligen sluta sin berättelse där han träffar Muminmamma men memoarerna får en epilog där alla figurer från ungdomen dyker upp och Äventyret kan fortsätta.

…en ny dag där allting kan hända om inte har nånting emot det. 

Och det har man väl inte.

Sommarläsning

På sommarlovet på landet läser jag ofta böcker som jag inte skulle välja under andra årstider. Jag vet inte varför. Troligen handlar det om att jag vill ha det enkelt och lättläst. På samma sätt som vi alltid grillar och äter sallad för att maten ska vara enkel och lättlagad. Köttet och salladen blir sällan misslyckad. Man äter, mmm-ar ofta och säger ”så gott!” Enkelt och lättlagat = bra.

Med böckerna blir det lite mera som: man läser, mmm-ar inte alls och säger inte ”så bra!” Jag gillar ju inte deckare och looking-for-mr Right-chick-lit särskilt bra (förlåt att jag låter kategorisk, jag vet att det finns skillnader) så jag vet inte varför jag köpte och läste Marie Jungstedt och Mats Strandberg.

Och eftersom jag ägnat största delen av våren åt att gnälla över o-bra böcker bestämde jag att jag måste ju ta och skärpa mig nu. Igen. Inte skjuta Lotass åt sidan (i den asken är det värsta röran btw, tappade den på balkongen och två delar blåste ner på restaurangens uteservering).

Så.
Nu är jag alldeles strax klar med Douglas Coupland. Love it.
(Men inte Lotass.)