Bokhoror är vi allihopa

Som en hyllning såväl till min älsklingsboksajt bokhora som till min älsklingsmamma kommer en presentation – dagen till ära – av min mamma Alva och hennes bokvanor.

1. Hur mycket läser du i veckan/månaden, i genomsnitt?

Jag brukar läsa ca 2 böcker i månaden, kanske lite mer på sommaren.

2. Vilken sorts litteratur läser du?

Jag vill ju gärna ha verklighetsanknutna böcker, sådant som har hänt. Det kan vara otäcka saker också, det gör inget! Gärna historia, gärna biografier.

3. Vilken / vilka böcker läser du just nu?

En fri röst av Ayaan Hirsi Ali. Det är en självbiografi, SÅ spännande.

4. Skulle du säga att du är en bokhora (innan mamma vänder sig mot benämningen förklarar jag vad en bokhora är.)

Ja, läser blandat, läser nog allt men inte gärna deckare. Jag läser det DU säger att jag ska läsa, Ann-Sofie!

5. Hur kom det sig att din dotter blev en bokhora, var det din förtjänst att hon blev så intresserad av att läsa?

Jag vet inte, jo lite tror jag allt. Jag har alltid varit med i en bokklubb och vi har alltid haft gott om böcker.

6. Vad tycker du om din dotters litteratursmak? / Brukar ni tipsa varandra om böcker? / Brukar tipsen funka?

Min dotter tipsar mig mest, hon vet vad jag brukar gilla. Sällan tvärtom!

7. Har du en bok som du alltid tipsar andra om, “den här bara måste du läsa”?

Egentligen inte. Men till stockholmare brukar jag allt säga till om Fogelströms-böckerna.


Överflödet – fabriken av Leslie Kaplan

Hos min vän A hittar man alltid intressant litteratur. Både sådant som han berättar om eller sådant som står i hans många bokhyllor. Nu har jag läst Överflödet – fabriken, en prosalyrisk berättelse om sagda fenomen.

Fabriken, man går dit. Där finns allt. Man går dit.
[...] Man tillverkar kablar vid fönstret. Kablarna har många färger, man rullar ihop dem i buntar. Det är ljust, rummet är kraftlöst. Man kommer, man går. Korridorer, glömska.

Boken är uppdelad i nio olika kretsar i vilka man förs genom fabriken ur alla dess aspekter. Människor som jobbar där, hos dem ligger sympatin. I det franska orginalet används ordet ”on” som ”on travaille”. Här är det översatt till ”man” som i ”man jobbar”. Jag tycker att ordet ”man” rymmer både anonymitet (man -vilka som helst) och delaktighet (=vi) och det gör texten intressant. Är det de eller vi som är där i fabrikens mage?

I krets nio blir vi/de utsläppta

Man sitter, man dricker. Runtomkring, rosa sten. Luften är lätt, genomskinlig, nästa flytande. Ovanför himlen, stel och blå som kartong.

En intressant bok, utgiven av Modernista och därmed snyggt förpackad.

Bokcirkeln av Elizabeth Noble

Den engelska titeln är The Reading Circle, och när det kom ut på Norstedts var översättningen följaktligen Bokcirkeln. Jag läser pocketutgåvan utgiven av Pocketförlaget och då har tillägget ”bekännelser” kommit med av någon anledning. Bokcirkelns bekännelser. Jag antar att den titeln ska kännas mer kittlande och lockande. Här är minsann inte bara en grupp som sitter och diskuterar litteratur, hu så tråkigt, utan dessutom bekänner de saker!

Jag gillar den inte. Vare sig pockettiteln eller boken. Den handlar om fem kvinnor som har problem med sina relationer med männen, med att hinna ta hand om hushållet. Den är inte ytlig utan noga och tydlig och oftast inkännande i sitt berättande. Vad gillar jag inte då? Jag försöker analysera. Det är för många personer, vilket leder till att det blir för många vardagliga relationsberättelser. Alla i gruppen är lika viktiga och allas historia måste berättas på 500 sidor. Det blir långtråkigt. Dessutom är det för vardagligt i en vardag som inte känns intressant.

En av mina elever gjorde en analys kring mans- och kvinnoroller i boken, därav min läsning, och konstaterade att männen är Män. De grabbar tag i skinkor på sina fruar och säger att de nog vet vad som händer i kvinnogrupper när damerna fått i sig ett par glas vin. ”Då börjar ni skvallra.” Kvinnorna är Kvinnor och sitter med korslagda ben och reder ut och samtalar och relationsskapar och …tja, ni vet. Känns inte helt fräscht.

Lotta Lotass FÖRE

Lotta Lotass senaste roman Den vita jorden består av 148 texter nerlagda i en ask. Romanen är, och här citerar jag baksidan av asken, ”ett försök att genom formen – oordning – upphäva romanhandlingens krav på total ordning.”

När jag öppnar asken ligger en text naturligtvis överst. ”En andra sol går upp den morgonen. De ser den inte först” lyder de första två meningarna på bladet.

Är texterna slumpmässigt placerade i asken, eller har varje ask sin unika ordning?

Jag ringer till min dotter och diskuterar.
- Det måste vara en speciell historia, svårt att göra samma grej med en deckare.
- Mmm, kan man ha en mitt-i-läsningen-samtal? Eller blir det bara förvirrande?

Jag sitter på landet och öppnar asken igen. Det blåser och jag tänker att kommer det spela någon roll om ett blad blåser bort? Jag vill ha den bästa läsningen. I vilken ordning ska jag då läsa? Eller måste jag läsa flera gånger för att hitta det optimala?

Muminböckerna läser jag ju i ordning och nu ska jag bli wild and crazy och hoppas på det bästa.

”Men välj vilket papper som helst”, säger min man irriterat. Tycker att jag gör en alldeles för stor sak av den där asken. ”Eller läs inte alls eller skriv en egen början!” fortsätter han och markerar att han inte tänker lyssna på min monolog ytterligare en timme.

———-

Ett dygn senare. Jag har grubblat hela natten. Inte tänker jag vara en sådan som alltid läser i ordning! Jag är Snusmumriken, sätter handen rätt ner i asken och får upp den text som jag ska börja läsa. Och nu läser jag ”Väderstationerna indelas i tre eller fyra ordningar,” och all ångest över att det kunde ha blivit en bättre – eller i alla fall mer intressant – början slår jag undan. This is it.

Ända fram till att denna text är slut.

Den tysta flickan av Peter Hoeg

Det finns alltid något ogenomträngligt i Peter Hoegs romaner. Galler i Kvinnan och apan. Is förstås i Fröken Smillas känsla för snö. I Den tysta flickan erfar jag metall. En klang av metall.

Kasper Krone, cirkusartist, har begåvats med en exceptionell hörsel. Han lyssnar in klangen av andra människor, kan erfara deras lögner eller längtan, hör allt de aldrig formulerat. Han kan platsplacera personer i anonyma telefonsamtal genom att lokalisera stadsljuden och akustiken i förhållande till varandra.

I Köpenhamn sker oförklarliga skalv med efterföljande översvämningar. Det finns barn, speciella barn, med gåvor – kanske gudomliga – som förutspår naturkatastroferna. Eller skapar barnen dem? Barnen försvinner, kanske kidnappas och Kasper Krone blir delaktig i jakten efter dem. Han rör sig i olika tidsplan genom boken. I en verklighet som känns Kafka träffar Krone på konspirationer som vill utnyttja barnens förmåga. I sin jakt hamnar han, eller skapar, i actionscener i bästa James Bond-stil.

Jag minns i Fröken Smilla som den ultimata romanen med sin kombination av fiktion och fakta. Också här är mystik, geologi och musik ingående komponenter att lära av. Romanen är djupt filosofisk och bländar med sitt språk.

Men mot slutet av romanen känner jag en längtan efter tystnad. Kasper Krones avlyssning av verkligheten blir värre än min tinnitus och jag vill vråla åt honom att inte berätta mer om vad han hör.

Det här är ingen enkel bok att läsa. Det är lätt att förvirra sig i tidsplanen, i orsakssambanden, i de intertextuella samtalen och referenserna. Lösningen ligger i att inte släppa boken, tror jag.

Jag är hänförd när jag slutar att läsa. Jag har fått många svar. En läsupplevelse. Ändå känner jag mig lurad. Det känns som jag står på första nivån i en intagning hos ett esoteriskt sällskap. Att sanningen ligger gömd i alla lager av filosofiska betraktelser och jag missat den trots att jag är noggrann.

Men det är kanske så man ska känna efter en god roman.

Mera Mumintroll

Jag är en sådan som läser i ordning. Jag backade tillbaka till Början och har nu läst Småtrollen och den stora översvämningen, vilket var en vänlig liten saga där Muminmamma och Mumintrollet letar efter den försvunna Muminpappan. I Kometen kommer är en undergångsberättelse med många otäcka inslag men med ett hoppfullt slut. Nu läser jag Muminpappas memoarer, en klassisk utvecklingsroman.

Svaren på livets frågor infinner sig.