14 april 2007
Trollkarlens hatt av Tove Jansson
Spatserar runt på landet och beundrar stubbarna efter sju nedhuggna granar. Tänker på pappa L som dött under vintern. Gråter lite för att han inte kan se förändringen som sju försvunna granar innebär. Förbannas över att inte kunna fråga honom om hur vi ska göra med taket som börjat se sina bästa dagar.
Jag förstår att jag behöver läsa något existentiellt, letar bland böckerna. Hittar Trollkarlens hatt. Inget är bättre än muminvärlden när man vill läsa och tänka om livets stora frågor, tror jag . Och jag är helt seriös.
Faktum är att jag aldrig har läst igenom hela mumin-biblioteket. Minns att vi lånade de illustrerade serieböckerna när dottern var barn och jag känner de olika figuerna väl. Jag vill gärna identifiera mig med Snusmumriken. Påhittig, bekymmerslös och som då och då behöver vandra iväg på egen hand.
Mina barn har nog alltid önskat att jag skulle vara som muminmamman. (Så här säger hon vid insikten om att hon inte begriper Tofslans och Vifslans språk):
Hur ska jag kunna förstå vad de önskar sig till efterrätt på sin födelsedag eller hur många kuddar de vill ha under huvudet!
Men troligen är jag en helt annan figur. Jag ska läsa igenom Mumin-böckerna igen för att hitta mig.
Trollkarlens hatt är inte den första i serien. Nej, den börjar med Småtrollen och den stora översvämningen, och därefter följer så vitt jag vet Kometen kommer.
Om man nu är sådan som vill börja i rätt ordning…
10 april 2007
Extremt högt och otroligt nära av Jonathan Safran Foer
Jag travesterar direkt, i rena rama omtumlingen efter den här romanen: vilken extremt bra och otroligt intressant bok! Jag vill inte släppa Oskar Schnell, vill att han ska vara på riktigt och bo i lägenheten bredvid!
Oskars pappaThomas Schnell omkom i WorldTradeCenter-kraschen 11/9 2001. Somliga dagar har Oskar så ”blytunga skor” att det är omöjligt att gå upp. Han tror inte att han är ensam om det.
När jag låg i sängen den kvällen tänkte jag ut en speciell avloppsledning som skulle ligga under varenda kudde i hela New York och vara förbunden med vattenreservoaren. Varje gång som människor grät sig till sömns skulle deras tårar samlas upp på samma ställe, och på morgonen skulle meteorologen kunna rapportera om vattennivån i Tårarnas Reservoar hade gått upp eller ner, och så skulle man veta om New York hade blytunga skor.
Den nyckel han hittar i pappas klädkammare blir något att tro på, att hålla sig till. När Oskar finner låset, kommer han också att hitta en viktig del av sin pappa. Det är vad han tänker sig. I jakten efter låset träffar han en rad intressanta människor. Han utmanar sig själv som till exempel att åka upp i höga hus, något han slutade med den 12/9 2001. Men varför blir inte mamma orolig när han ger sig iväg? Älskar hon – outtalbara tanke – inte Oskar? Lösningen blir för min del helt oväntad.
Parallellt med Oskars historia får jag också ta del av andra berättelser som hans farmor och farfar på olika sätt talar om. Brev om kärlek och längtan skrivs och göms och begravs slutligen. Romanen är också mycket visuell. Den innehåller bilder, teckningar, symboler. Jag sitter länge och bläddrar de sista bildsidorna framåt – och bakåt. Som en tecknad film där jag själv kan bestämma utgången.
Eller ge en andra chans överhuvudtaget
10 april 2007
Resa med Cortez av Peter Lindforss
I lördags firade vi godaste vännen M. I talet jag höll för henne berättade jag om att det var hon som lärde mig att uppskatta lyrik.
Den första egna poesiboken blev Resa med Cortez . Vi köpte den, M och jag, på en bokhandel jag glömt namnet på. Den kostade 28 kronor ser jag på prislappen. Det var säkert första gången jag var på lyrikavdelningen. M tittade med van blick bland titlarna. Poesi var ett naturligt inslag i hennes familjebibliotek och bröderna skrev dikter sedan länge.
Vad skulle jag då välja? Något nytt kändes viktigt, något M inte kände till. När jag genom åren berättat om den här händelsen har jag alltid hävdat att jag så starkt mindes hur berättarjaget stod i sitt trapphus klockan fyra på morgonen, endast iförd kalsonger, och skrek ”Cortez” i sopnedkastet.
Cortez! Jag skrek ditt namn i sopnedkastet.
Ja jag vet. Strofen låter närmast komisk i sin ensamhet. Ändå. Jag minns den starkt i sitt sammanhang. Peter Lindforss dikter gjorde stort intryck på mig då 1979. Han blev vägen in i mitt lyrikläsande.
2007. Boken kommer fram vid flyttningen. Jag letar efter min fras. Men den finns inte! Strofen lyder istället
Cortez!
Jag skrek ditt namn vid Stureplan
Det är en avsevärd skillnad faktiskt.
Inga sopnedkast. Inga kalsonger. Inget fyra på morgonen. Vad har hänt? Diskrepansen mellan minne och verklighet är påtaglig. Från var har jag tillfogat Lindforss Cortez-skrik dessa attribut?
Ångesten eller längtan i hans skrik känns bättre i min version, tänker jag och stryker över ”vid Stureplan. ” Ändå. Resa med Cortez är vid min omläsning fortfarande en diktsamling som håller därför att den så starkt berättar om den resande människan för mig.
