Never let me go av Kazuo Ishiguro

Det känns, säger Kathy H, absolut som om jag alltid på ett diffust sätt vetat om det där med donationer till och med redan i sex-eller sjuårsåldern.

Det känns, säger jag, absolut som om jag redan i inledningskapitlet blir varse om att den här berättelsen handlar om en katastrof, men att jag inte kommer förstå vikten av den förrän jag läst den sista sidan.

Platsen är den engelska internatskolan Hailsham. Kathy går där tillsammans med vännerna Ruth och Tommy. På ytan kan man få intrycket att deras samtal, kamratskap, svek och kärlek är på samma villkor som för andra ungdomar, att de frågor de brottas med är samma eviga frågor som för andra i samma ålder. Men inte alls. Lyssnar man hör man att det handlar om helt andra saker. Donationer. det allestädes närvarande begreppet i romanen.

På Hailsham förekommer inte vanliga lektioner. Huvuduppdraget är att skapa – vara kreativ – med färg, lera, kritor eller vad man nu tycker om. Då och då kommer Madame och gör ett urval från elevernas konstverk för att placera i sitt ”galleri”. Varför kan barnen bara spekulera i. Det här är deras vardag. De ifrågasätter inte vad som händer, ser inget annorlunda för de har, till skillnad mot oss läsare, inget att jämföra med.

Efter Hailsham följer the Cottages, en lika diffus skola. Här ska de skriva en uppsats ett par år, men ingen blir någonsin klar. Vid olika tidpunkter lämnar ungdomarna the Cottagse för att börja arbeta som Vårdare. Kathy lyckas väl.

Det har visat sig att mina donatorer alltid lyckats bättre än förväntat. De har alltid tillfrisknat imponerande snabb och knappast någon har fått beteckningen orolig ens inför den fjärde donationen.

Det här är en riktig kuslig roman berättad på ett intagande sätt så att man invaggas i en falsk trygghet. Det långsamma berättandet gör att jag närmast manipuleras att inte inse faran förrän det är för sent. Med små medel stegras det förfärliga.

När jag lägger ner boken efter 318 sidor är allt fullbordat.

Hundhuvd av Morten Ramsland

Inledningen läste jag en eftermiddag på bokhandeln:

Någonstans i östra Tyskland springer min farfar tvärs över en slätt. Tyskarna är efter honon, och han har tappat sin ena sko: det är minusgrader [...] Min far är ännu inte född. Min farmor, som kom för sent till häket i Oslo och därför aldrig fick säga adjö till Askild är inte gift med honom. Officiellt är de inte ens förlovade. Hela min existens hänger alltså på en ganska skör tråd.

Blev intresserad och skaffade boken helt olägligt i samband med min lågläseperiod, det ska inte frånkommas. Men vad var det som gjorde att jag inte läste ut den trots att jag gav den – rekord! – 150 sidors chans? Läs mer på Jag läser inte ut.

Litterär salong

Då var det dags igen. Litterär salong på Strindbergs intima teater. Det var naturligtvis mamma som ordnat biljett och hon hade ett helt kompani med goda vänner med sig. Klassiker var temat denna gång. Föreställningen var ett samarbete med Albert Bonniers förlag som gör stor utgivning av Klassiker på pocket. Irene Lind, Björn Granath, TinTin Anderzon och Lena Endre gjorde uppläsningar av bland andra Selma Lagerlöf och Virginia Woolf.

Mina drömmars stad av P A Fogelström

Nya kvarter att utforska. Gator som funnits i evighet men ändå inte promenerats av mig.

Följer Henning i spåren. Barnängen. Färgargården. Åsöberget. Står ovanför Kvastmakartrappan och ser milsvida. Njuter.

Inledningsvis tycker jag att personskildringen är tunn i Fogelströms bok. Att orden inte räcker, inte ger mig inlevelse eller känsla för figurerna som dyker upp. De känns distanserade även om jag upprörs över livet de får leva.

Men i takt med att jag travar längs gränderna, tittar på utsikterna, sätter mig in i husens och trakternas historia ökar intresset. När jag med Åsöberget i blickfånget avslutar Mina drömmars stad gråter jag en skvätt för att Henning får dö 35 år ung i sin stuga.

Lista

I avvaktan på att jag läser klart och kan skriva om böcker jag läser snor jag den här listan från bokhora. Nu handlar det om de böcker som man köper, men inte läser. Ett kärt ämne.

1. Vernon God Little av DBC Pierre. Den köpte jag till min man när jag var i London. Åkte iväg i flytten faktiskt. Oläst av oss båda.
2. Harry Potter och den flammande bägaren av J.K. Rowling. Jag läste den första Potter-boken, men andra i familjen har läst och alla Potter-böcker finns i hemmet.
3. Odysseus av James Joyce. Jajamensan! Den har jag läst. Tog nästan livet av mig på kuppen.
4. Kapten Corellis mandolin av Louis De Bernieres. Japp. Äger och har läst. Gillar.
5. Cloud Atlas av David Mitchell. Nej. Har inte ens hört talas om.
6. Satansverserna av Salman Rushdie. Läste när de kom ut på engelska. Men som lånebok.
7. Alkemisten av Paulo Coelho. Håller med Johanna här.
8. Krig och fred av Leo Tolstoj. Äger och har läst första kapitlet…
9. De små tingens Gud av Arundhati Roy. Köpte, läste, tyckte var tråkig. Åkte i flytten.
10. Brott och straff av Fjodor Dostojevskij. Har. En hemma och en på landet. Har läst