Tätt intill dagarna av Mustafa Can

Jag citerar min mamma:

”Först läste jag i början men tyckte den var trälig (anm: fornsvenskt uttryck för långtråkig).
Då började jag läsa var femte sida, men det hjälpte inte.
Efter det läste jag lite i mitten. Men jag tyckte fortfarande inte att den var något vidare.
Då slutade jag.”

Jag skriver under på det.

Tand i fara III

OBS: Följande inlägg är inte på något sätt relaterat till böcker eller litteratur utan bara ett behov av att avsluta en följetong.

Om jag får gradera saker jag får ångest av så är det:

1. ilning eller molande värk i tand
2. träff med tandläkaren (världens snällaste, men vadå, vi fikar ju inte precis ihop)

Först på tredje plats kommer tankar på ond bråd död i familjen och världens undergång (på olika plan)

Min tand är så vitt jag förstår (knack knack ta i trä) färdigbehadlad. Tandläkaren sa the magic words: ”inga hål”, och räkningen är betald.

Min ångest är så beskaffad att jag har en enastående förmåga att glömma att sådana att jag någonsin har haft eller kommer att få problem med mina tänder. Så här sätter jag punkt för detta drama. Det känns trots allt som att det en smula överdrivet att skapa en blogg som heter ooof-tand eller så. Men jag vill ändå dela min ångestlista med världen. I alla fall med A M.

Klinisk blick av Pia Dellson

O öde,
sänd bara skolfall
i min väg.
Helst sådana som står beskrivna
i jourläkarboken.

Klinisk blick – reflektioner kring läkekonsten är skriven av en läkarstudent i slutet av utbildningen. En ”bruksbok”, lagom stor att ha i fickan, skriver hon. Den är liten och läsvärd om man på någotsätt har en relation till sjukvården.

Vem har inte det.
Ibland mer än önskvärt.

White av Marie Darrieussecq

Några rader in och jag är fast. Och helt tagen av miljön.

Spår: mot horisonten löper en bred fåra som vidgar sig till en cirkel med tillplattad snö. Avtryck från bandvagnar, därefter av skor, upptrampade stigar mellan barackerna. Smala spår (snöskotrar). Svarta fläckar (bensin eller sot). En slät paradgata, ett slags centrum täckt av pudersnö mellan de tomma tälten.

Hit till det vita, Antarktis, kommer Edmée Blanco (!) och Peter Tomson, eller vad man nu ska kalla honom, hans namn kan ändras som ett undanglidande isflak. Man förstår att de ska mötas, kanske förälska sig, och berättelsen rör sig mot det. Men sakta. Inte förrän mot slutet blir det…något. Innan dess? Jag tänker att det är en beskrivning, en berättelse om ett tillstånd. Att Edmées och Peters rörelser mot varandra är lika långsamma som atomer är i stark kyla.

Om svart är frånvaron av färger, bakgrunden mellan stjärnorna, det som spänner mellan universums grundvalar – så är vitt en fusion av ingenting Alla färger bryter sig i den ända till prismat är upphävt. Tankarna strålar mot oss, vi hör dem, Edmée och Peter, på långt håll – som om vi såg dem på långt håll – de ekar till oss med en viss fördröjning…

Språket är bilder och konkretion i en underbar förening. Läs den.

Diktskola…av Marcus Birro

Hundra år sedan. Tv 3. Aschberg i direktsändning och han har som vanligt bjudit in en räcka intressanta människor. Bland dem, bröderna Marcus och Peter Birro som läser egen poesi medan de rör sig i studion. Jag minns inte dikterna men jag minns författarnas intensitet och tänkte att de här killarna kommer man att se igen.

Jag tänker på det tv-framträdandet när jag läser Marcus Birro:s Diktskola – författarns guide till galaxen. Den måste vara så bra för en ung människa som brinner för sitt skrivande. Detta ”ge dig aldrig” och ”det är de andra som är idioter” kan fungera som bränsle för unga författare. Det är det boken handlar om: Att inte ge upp. Inte så mycket ”hantverk” eller berättarteknik etc. Han berättar om sin egen kamp, om sitt eget skrivande på ett övertygande sätt. Är man författare så vet man det, menar Birro. Allt handlar om att inte ge upp sin dröm:

Måste du skriva, så måste du.

Han är ett bevis för sin övertygelse.

Berlinerpopplarna av Anne B Ragde

Jag läser om Margido som är begravningsman i Trondheim, som alltid varit kristen med numera känner att guds ord låter lögnaktiga i munnen på honom och som aldrig funnit någon att älska. Jag får lära mig allt om hans yrke, både de trevliga och de mindre trevliga sidorna. Jag läser om Erlend som dekorerar de allra vackraste skyltfönstren i Köpenhamn och som älskar sin Krumme. Jag får lära mig allt om Swarovski-djur och andra vackra saker. Jag läser om Tor som är kvar på gården och jag mig allt om hur det är att vara svinuppfödare.Alla tre är bröder och förenas på släktgården i samband med mammans död.

Författaren har sannerligen gjort grundlig research men använder också resultatet av den till att skapa trovärdiga och intressanta personer. Det är den här bokens styrka. Jag gillar boken skarpt ända till de sista tio sidorna då en förklaring förs in som kändes lite…jaha?

På framsidan citeras, som sagt, en recension om att boken är en feelgood-bok. Tyvärr han jag ju läsa citatet och jag tänker medan jag läser på vad detta ”må-bra” egentligen syftar på. Jag tycker att alla personer som deltar i romanen är ganska väl sammansatta av sorg och glädje, av ensamhet och viss sorts gemenskap. Och de är ganska luggslitna av livet. På ett plan finns ett slags försoning i boken, en försoning mellan demsom under många år inte kunnat tala med varandra. Räcker det för att vara feel good? Att människor strålar samman och talar med varandra? Jag hoppas att det där uttrycket snart är borta.

Parallell-läsning

Just nu:

Berlinerpopplarna av Anne B Ragde. Jag bara hatar
a. att böcker har recensions-citat på framsidan.
b. att recensions-citat innehåller ordet feelgood-bok
c. att det också finns böcker som kallas för feelbad-böcker. Jag vill inte ha mina känsloreaktioner kategoriserande. I alla fall inte i samband med böcker.

White av Marie Darrieussecq.

Klar i helgen.

Vem tog boken!

Jag går in på biblioteket. Ganska euforisk eftersom tandlagningen inte gjorde ett enda dugg ont. På aktuellt-hyllan står Extremt högt och otroligt nära av Jonathan Safran Foer. Jag läser första sidan och vill läsa mera. Bibliotekarien meddelar att jag inte alls kan få låna eftersom jag har en skuld på 65 kronor (= separationsångest från vissa böcker plus oförmåga att låna om). Jag rusar då iväg och tar ut pengar på närmaste bankomat. Rusar med samma höga fart in på biblioteket igen för att upptäcka att boken inte är där. ”Då hann nog någon låna det, ska du se” meddelar samma bibliotekarie.

Jaha. JAHA???

Vad jag sa till den lilla människan vill ni inte veta. Om det inte vore för dig K skulle jag här utgjuta mig över yrkeskåren fast jag vet att det är fult att generalisera.

Tand i fara II

Jag vet inte vad som är värst. Att jag ska reparera min tand på fredag med sedvanlig jättedos med bedövningsmedel och panikångest över det där borrljudet. Eller att tandläkaren erbjuder mig Stesolid för att hålla nerverna i styr. ”Det blir mer och mer vanligt med en liten lugnande tablett”, säger hon vänligt och jag tänker att nu tror hon att det kommer göra jävligt ont och att jag kommer bli galen där i hennes rosa stol.

Jag tror jag satsar på klar hjärna och bedövad tand. Sen får det bli som det vill med eventuell amoklöpning.

Stesoliden får jag väl ta när jag ska betala räkningen. Ett litet felbett och 2500 kronor fattigare. Min decemberresa får gå till någon plats dit SL-kortet räcker.

Har jag sagt att…

…en favoritblogg för mig är bokhora.