30 juli 2006
Slow-reading
Jag läser en ”normal” boksida på omkring minuten. Men nu… nu lägger jag mig i vilställning, börjar läsa och somnar. Så det tar tid att ta sig igenom en bok. Jag närmar mig slutet på Ivans återkomst som är bra och intressant. Men vad hjälper det när jag bara slumrar.
Från K kommer uppfordrande sms: ”Har du läst x ännu?”. Från K2 kommer boktitel efter boktitel. De är flitiga. Föräldrarna som kommer på besök drar sig undan då och då för att lyssna/läsa på sina medhavda böcker.
Slow-reading. En sida i timmen. Det måste vara det jag ägnar mig åt. Och jag måste medge att det är otroligt skönt.
Bilden, som jag önskar illustrerade mitt sommarställe, har jag lånat från cberthou (webshots.com)
20 juli 2006
Kejserlig kvinna av Pearl S Buck
När jag läser den första sidan tänker jag att den här kvinnan kan skriva. Inledningen är fantastisk fin tycker jag (för lång att citera här…). Det är min första bok av Buck, som fick nobelpriset 1938. (Ett stort misstag dock menar många, säger K). Romanen ingår i min ”läsa skönlitteratur om Kina”-idé. Jag tycker om den, men jag tror att det är för att jag är intresserad av Kina just nu, faktiskt.
Den sista kejsarinnan Cixi styr sitt land med järnhand. Ett Kina som i slutet av 1800-talet är ett land i upplösning. Kejsarmakten tar slut, men därmed inte enväldet som bekant. Om tiden från 1858 då Cixi med smarta drag ser till att bli första konkubin hos kejsaren och sedan föda en fin son och sedermera upphöjas till kejsarinna, fram till hennes död strax efter ingången till 1900-talet handlar den. Det blev intressant att titta på filmen Den sista kejsaren direkt efter eftersom den inleds med hennes död.
När jag var på bokhandeln idag hittade jag en bok som hette Kejsarinnan Orkidé (hennes födelsenamn) och trodde att det var en nyöversättning och nyutgivning av den här boken. Men inte alls. Denna nya bok är skriven av Anchee Min och finns på pocket. Verkar handla om precis samma tid och precis samma sak. Måste Ha. Jag ser att hon också skrivit en bok som heter Becoming Madame Mao. Intressant!
12 juli 2006
Insnöad
Det här läser jag just nu. Kinakunskap. Mera uppslagsbok. Allmänbildande. Beijing dolls. 17-årig tjej skriver om sin tillvaro. Läser bara det allmänna, typ hur hon har det i skolan, och hoppar över olyckliga kärlekshistorier. Kejserlig kvinna…från 1959 (svenska översättningen) som handlar om den sista änkekejsarinnan. Samt tittar på Den siste kejsaren igen. Vacker film. Jag älskar som ni vet att vara insnöad.
5 juli 2006
Babes i Beijing av Rachel Dewoskin
Allt fokus på Kina. Jag är långt ifrån ensam. Allt fler böcker dyker upp som berättar om hur det ”egentligen” är. Några som jag såg framlagda på diskarna idag var Röd åklagare av Xiao Rundcrantz, Mao av Jung Chan . Västerlänningars skildringar som Mei Wenti och Babes i Beijing. Man får läsa med sedvanlig nya salt. Bokförlaget Tranan har givit ut en novellsamling med samtida texter av kineser och jag ser fram emot mer skönlitteratur.
Här, säger vår kinesiska guide, här på Himmelska fridens torg vill många av oss kineser vara. Här, fortsätter hon, finns hjärtat av Kina med ordförande Maos minneshall här bakom och monumentet över folkets hjältar. Och här ska ni fotografera er. Med Maos porträtt bakom er och vårt lands flagga vajande bredvid.
Vi ställer upp oss och ler ansträngt efter åtta timmars flygresa. För guidens skull. Ingen köper fotografiet. För inte är det Himmelska fridens torg som gör intryck på oss. Det är allt det andra vi ser. Människorna som cyklar med 3 meter hög packning på lastflaket. Kvinnorna och männen som så noga städar varje vrå av staden. Kvinnan på bakgatan som ser så vänlig ut när hon säljer oss en flaska vatten för en krona. Männen som sjunger och spelar en liten sång för oss i en park. Och alla tempel med trädgårdar där vi sitter och svalkar oss och låter oss inpyras av rökelse. Den goda maten som jag allt enklare kan äta med mina pinnar. Det gör intryck.
Staden Beijing är på kraftig tillväxt. Höghus efter höghus växer upp. Pagod efter pagod renoveras. Jag undrar hur det var för 10-15 år sedan. Rachel Dewoskin ger mig en viss inblick i sin roliga och respektfulla bok Babes i Beijing. Hon kommer till staden för att arbeta på ett amerikanskt företag men hamnar av en slump som såpaskådis i en mycket populär tv-serie.
Babes är liksom Mei Wenti en berättelse om hur det är att som laowai, utlänning, flytta till Beijing, lära sig språket och skaffa sig ett kinesiskt umgänge. Den är rolig och betydligt mer glammigare än Mei wenti utan att tappa ömsintheten och respekten för landet och framför allt dess folk.
Själv är jag betagen. Vackrare och mer kontrastrik stad har jag inte varit i. Vi, min gode medresenär och jag, vet att vi måste lära känna Kina mera.
PS. Med på resan var också Willma-guiden . Ett gott sällskap.
