Tillsammans är man mindre ensam av Anna Gavalda

Det tog ganska många sidor att komma in i den här boken. Personerna gestaltas med tunna streck som efterhand blir alltmer tydliga. Men när jag väl var inne i boken sträckläste jag den, trots pocketbokens mikroskopiska teckenstorlek.

Tre människor, lite tilltufsade var och en av sina orsaker. De kommer att bo tillsammans i en stor våning i ett tjusigt område i Paris. Camille, som tecknar gudabenådat men som försörjer sig på att nattstäda kontor. Franck, fd ligist som numera är skicklig kock. Philou, adelsman och innehavare av våningen, som uppfostrats i ålderdomlig anda. Läser ständigt. Till trion ansluter sig så småningom Paulette, Francks mormor och tillsammans är de helt enkelt mindre ensamma. Den franska titeln är bättre. Ensamble, c’est tout. Kanske Tillsammans, det är allt eller Tillsammans helt enkelt. Vad säger Camilla?

Gavaldas berättarstil är intressant och passar mig precis. Hon glider obehindrat in och ut i sina karaktärer. Dialogerna är spänstiga och intressanta. Ibland bryts fiktionen med en kommentar av typen ”Just vid den här punkten i berättelsen så…”.

Sammantaget är jag verkligen glad över att ha läst den här boken

Skam av Karin Alvtegen

Jag skulle vilja tycka om Karin Alvtegens böcker för att HON verkar så trevligt. Låter knepigt, men det är så.

Som jag skriver i posten Jag packar min väska II tänkte jag mig att hon ”skrivit till sig” i Skam. Det har hon. Berättelsen är sammanhållen och logisk. Men ACK vad jag tycker den är tråkig.

Jag vet att jag tycker om böcker som berättar vackert, snarare än berättar. Böcker som hellre säger för lite än för mycket. Det är säkert ett par skäl till varför Skam inte kommer på min topplista. Men det finns annat.

Upplägget är klassiskt. två historier berättas växelvis och förs närmare varandra till upplösningen. Den ena handlar om Maj-Britt, en kvinna uppvuxen i en kristen gemenskap där skam och skuld och fruktan för guds vrede varit tongivande. Den andra handlar om Monika, en läkare som bär sin skuld över att hon inte räddade sin storeboror ur lågorna den där natten för så många år sedan. Skam, skuld och att betala av en skuld är alltså det som genomsyrar romanen.

För mig blir personerna aldrig levande. Trots att författaren tar tid på sig i berättandet och anstränger sig för att låta läsaren lära känna personerna blir de endimensionella och förutsägbara. De finns säkert i många varianter i verkligheten, händelserna skulle säkert kunna hända. Ändå känns de inte tillräckligt trovärdiga.

Så nej. Trots min välvilliga inställning blev boken ingen behållning och skälet till att jag läste ut den var rätt och slätt att jag satt på flygplanet och inte hade packat ner någon alternativ bok i handbagaget.

Röda vita rosen av Mariette Glodeck

Deltagarna delar upp sig i två lag. Ett lag är röda rosen och det andra är vita rosen. Det behövs en sak som ska gömmas, t.ex en fin sten eller något liknande. Ett lag, t.ex vita, får börja med att gömma saken på ett listigt ställe. Alla i laget måste veta precis var den är gömd. Motståndarlaget, röda rosen, står samlat någonstans utom synhåll och väntar medans saken blir gömd. När vita laget är klara ropar de på röda laget som nu ska hitta saken. För att kunna hitta den lättare kan de fånga en medlem i vita laget. När de fångat någon måste denna personen ge en ledtråd till var saken är gömd. När röda laget fått en ledtråd måste de släppa fången fri. När röda rosen lyckas hitta saken är det deras tur att gömma och bli jagade. (www.lekarkivet.se)

 

Gänget ska sammansvetsas igen genom att fira en klassisk midsommar i Stockholms skärgård. Vänskapen mellan Jens och Måns står i centrum, men läsaren förstår att den har fått sig en rejäl smäll när Måns ex, Milla som han trodde var sitt livs stora kärlek, blir Jens flickvän. En idiotgrej leder till att gänget bestämmer sig för att leka den gamla leken Röda vita rosen, men kanske på mer blodigt allvar än barnens lek.

Kronologin saxas mellan nu, midsommarnatten, och då, tiden då Måns och Milla blev tillsammans. Författaren glider in och ut i samtliga åtta karaktärers medvetanden och det bildas en allt tydligare karta över dem och deras förhållande till varandra. Jag tycker hon lyckas bra. Det blir inte rörigt eller oklart när det glids mellan tid och perspektiv. Däremot är allt VIKTIGT och det händer att det berättas överdrivet närgånget med ovidkommande detaljer. Språket känns modernt, stundtals bildrikt och målande med välvalda formuleringar.

Varje kapitel inleds med en låtrad ur en av karaktärernas, Frida, skivsamling och i slutändan bildas ett soundtrack till boken!

Mei wenti av Catarina Lilliehöök

Författaren av Mei wenti hade studerat kinesiska i Sverige ett tag innan hon åkte till Peking för att lära sig ännu mer av språket. Hon hittade ett universitet som verkade bra men som hade alldeles för strikt undervisning och alldeles för många engelsktalande elever. Catarina ville bara prata kinesiska. Metodiskt lär hon sig språket och lever alltmer kinesiskt sedan hennes man kommit till landet för att jobba. Mei wenti betyder ”inga problem”, och är ett vanligt uttryck i staden. Inga problem, vi fixar allt. Författaren berättar på ett trevligt och respektfullt vis om sin vistelse i landet.

Boken ingår i min ”inför Peking-resan”-litteratur. I övrigt läser jag bara guideböcker samt Lonely-planets hemsida.

Jag packar min väska II

Peking. Långa flygresor och om jag inte lyckas sova behövs det 2 böcker per resa. Jag gick på kriteriet ”tjock” när jag valde 4 böcker.
Det blir:
Skam av Karin Alvtegen. Kan vara en miss. Jag läste hennes första roman för flera år sedan vilken var bland det sämsta jag läst. Men hon har skrivit flera böcker sedan dess och borde rimligen bli bättre. Roligt med en deckare. Och den var tjock…
Tillsammans är man mindre ensam av Anna Gavalda. Har nogsamt hållt för öronen när det gäller den här boken. Tjock och mikroskopisk stil Måste nog ha med mig läsglasögon…
Ivans återkomst av TawniO´Dell. Harlequin-varning på omslaget, men K2 säger att bilden inte alls stämmer med innehållet. Den var ganska tjock dessutom.
Röda vita rosen av Mariette Glodeck. Har ingen aning. Tycket bara att det var ett roligt namn. Och den var tjock…

En kort berättelse om traktorer på ukrainska av Marina Lewycka

Jag frågade maken vad han skulle säga om hans mamma, änka sedan 10 år, skulle hitta en ny man att gifta sig med. Han var tvungen att tänka efter innan han svarade att han skulle bli glad för hennes skull. Så svarar inte Nadezjda när hennes far, 84 år, meddelar att han tänker gifta sig med en kvinna. Problemet kan möjligen ligga i att föremålet för pappas kärlek, Valentina, är 50 år yngre.

Hon briserade i våra liv som en skär fluffig bomb…

Familjen som härstammar från Ukraina lever numera ett medelklassliv i England. Ett liv som lockar Valentina. Nadezdja måste sluta fred med sin syster Vera för att få loss pappa ur Valentinas allt ökande krav på fina bilar, spisar och klädpengar.

Traktorer då? Jodå. Pappa vill berätta historien om sitt ursprungsland genom att skriva en bok. Kapitel för kapitel tecknas ner och traktortillverkningen har sitt centrum i hans bok. Allteftersom den växer fram högläser han, med skära kinder, för sin dotter.

Det är en roligt berättad roman om sorgliga saker. Pappans längtan efter kärlek, döttrarnas osämja, utanförskap. Jag ska erkänna att jag stundtals snabbläste sidorna, men när jag efter den ”rafflande” upplösningen når slutet känner jag mig nöjd över romanen.

Presenter

Fester är roligt och just nu är det många sådana. Jag har många ”små” vänner som tar studenten och till sommaren kommer också många andra avslutskalas. 9 gånger av 10, nej nästan 10 gånger av 10 ger jag en bok som present

Min käraste lilla systerdotter H konfirmerade sig häromdagen. Lite ovanligt i min bekantskapskrets numera. Jag är inte bara hennes moster utan dessutom gudmor och borde därför ha tagit väl hand om hennes ”kristna fostran” som det står i mitt fadderbrev. Jag har inte skött det på något sätt och kanske var det därför hon tog saken i egna händer och skaffade sig en grundutbildning i kristendom. Som present fick hon Lawrence Durrels Alexandriakvartetten, köpt på antikvariat. När jag sa att den innehöll mycket kärlek och sex, och att hon därför som 15-åring kunde vara för ung, såg hon ytterst lysten ut. Troligen ÄR hon för ung men jag vill att denna klassiker ska ligga i hennes bokhylla och att hon ska gå där och kanske läsa delar då och då för att sedan erövra den i sin helhet.

Till Isola av Madeleine Hessérus

Husarö tur och retur. Vilken dag! Vilket väder! Jag älskar att åka många timmar med ett och samma fortskaffningsmedel, som nu Waxholmsbolagets Söderarm ut i skärgården och tillbaka. Dagens tur började klockan 10 och jag var i hamn igen 21.00. Elva timmar. Då hinner man läsa två böcker, titta på vacker natur och njuta solens värme.

Idag blev det Till Isola och En kort berättelse om traktorer på Ukrainska (som har en egen post).

Att bara gå. Hur många har tänkt tanken? Långt fler än de som verkligen gjorde slag i saken och bara gick.

Tessa Björk gjorde det.

Tessa Björk, är ortoped. Hon trivs mindre bra på sitt slitsamma jobb, trivs mindre bra i sitt äktenskap med Tom.

Det var naturligtvis inte lätt för Tom och mig att hinna träffas, eftersom också
han arbetade mycket. Men vi hade vår telefonsvarare, och genom den samtalade vi.

Kroppen börjar säga ifrån. Allergiska besvär med dimseende och ofattbar klåda blir allt mer påtaglig. Något måste hända. En dag ser hon Tom kliva in i en bil med en kvinna, står kvar, ser dem kyssas.

Kroppens reaktioner, jobbets press och så detta. Med Tom.

Sedan reste jag mig upp, hängde på mig ryggsäcken, gick ut ur lägenheten och
låste dörren.

Tessa lämnar staden för skogen. Allergin försvinner. Allt mer anpassar hon sig till skogen, inte bara vaksamhet och skärpa stärks. Trampdynor och ludenhet är tecken på att civilisationen lämnat Tessa.

Den här boken är vacker att läsa, ett språkligt rum som skapar välbehag. Grundtankens betraktande av civilisationens betydelse för människan är intressant och jag finner det spännande när författaren gör reaktionen mot civilistationen till ett biologiskt dilemma, snarare än psykologiskt. Reaktionen är en sjukdom. Jag lockas också av detta gående, förflyttande utan farkost. För Tessas del går lämnandet av civilisationen till ytterligheter, hon närmast lämnar det mänskliga.

Slutet är öppet och jag är inte särskilt förtjust i den sortens. För mig andas det nödlösning. Det förtar ändå inte på något sätt helhetsintrycket av denna starka och välskrivna roman. Köp den och läs den i sommar.