25 maj 2006
Storm över Frankrike av Irène Némirovsky
Under andra världskriget i Europa skriver Irène Némirovsky sin sista roman. Ett epos i fem delar där kriget och krigets följder för människan skildras. Hon hinner skriva två av delarna. I den första får vi följa olika människors flykt från Paris i samband med tyskarnas invasion 1940.
En het natt, tänkte parisarna. Försomar. Det var krigsnatt, flyglarm. [...] Det lät först bara som en djup inandning, ungerfär som en suck ur ett sorgtungt bröst. Några ögonblick förflöt innan hela himlen fylldes av bölande ljud.
Människor flyr. De packar det som är viktigast. Fotoalbum likväl som finbroderade lakan och dyrbart porslin. Samhället luckras upp. Moralen är inte densamma som igår. Det handlar om överlevnad och de samhällsstrukturer som tidigare givit stadga rivs. Så är deras krig. Så är alla krig.
Med stor närvaro och inlevelseförmåga skildrar författaren detta. Det är närmast dokumentärt i sin detaljskärpa. Samtidigt är det oerhört välskriven skönlitteratur.
Ljudlöst och med lyset släckt kom bilarna i en lång rad, proppfulla, överlastade med bagage och möbler, barnvagnar och fågelburar, lådor och tvättkorgar, alla med en madrass omsorgsfullt fastspänd på taket. Varje bil var en bräcklig anordning som verkade glida fram utan hjälp av motorn, föras vidare av sin egen tyngd längs gatorna som sluttade ner mot torget.
Även om det finns riktigt starka scener i lyckas denna första del ändå inte helt gripa mig. I Némirovskys anteckningar under arbetet med den här boken skriver hon:
Genom att jag förenklar och gör boken mer enhetlig (i sin helhet) bör den framstå som en kamp mellan det individuella ödet och det gemensamma ödet.
Jag berörs av det gemensamma ödet, men känner distans till personerna i denna del.
Nästa del, Dolce, utspelar sig i en av tyskarna ockuperad by. Vi får nära följa vardagen hos människorna som bor där. Det absurda i att några soldater knackar på dörren och helt enkelt flyttar in. I bästa fall med respekt och lågmält maktutövande, ibland motsatsen. Här finns bland andra Lucile vars man är ute i kriget. Lucile och hennes svärmor tvingas, som många andra, att husera en tysk soldat.
Lucile är en nyckelperson i boken, förstår man när man läser Irène Némirovskys anteckningar. ”Kärleken mellan Lucile och Jean-Marie ska genomsyra” skriver hon. Men så långt hinner författaren inte. Som judinna deporteras hon och avrättas sannolikt. Sitt manus, nedtecknat med mikroskopiska bokstäver, lämnade hon i sin trettonåriga dotters händer som efter många år lämnar det för utgivning.
2 maj 2006
Om sorg
Vi är samlade här. Den unga kvinnan med långt mörkt hår, den gamla damen som behöver hjälp med att sätta på sig sin vackra lila tröja, jag själv och kanske hundra personer till. Vi ska lyssna till ett samtal om sorg. Där framme vid podiet finns Magnus Utvik, Johanna Tydell och Annika Borg, alla författare till varsin bok som med olika persektiv tar sig an ämnet. Jag undrar vad de har med sig i sitt bagage, den där unga kvinnan, den där gamla damen. Vad jag själv har vet jag ju.
1990 satt min syster och jag och samtalade om död och sorg. Det var på vår farmors begravning och min syster sa: vi är så förskonade från att människor dör ifrån oss. Från det året har så gott som varje år en nära anhörig eller vän till mig dött. En av dem är min syster. Döden är en del av livet. Det förstår jag. Sorgen är en följd av den kärlek man får känna för den man mister. Det inser jag. Men ibland blir jag så trött på allt det där. Inte en död till, tänker jag. Fast det är ju inte så. Så är ju inte livet.
En följd av min systers död är att jag förhåller mig mer ödmjukt till livet, att jag väljer saker jag vill göra utan att tveka, att jag inte tänker: ”det hinner jag göra sen”. På ett sätt har jag blivit en smula bättre människa. Men jag skulle så oändligt mycket hellre vilja vara en sämre människa men med min syster i livet.
Det tänker jag, när jag sitter där och lyssnar på uppläsningar ur Tydells I taket lyser stjärnorna och Utviks Anna, min älskade. Jag undrar vad den unga kvinnan med det röda håret tänker och den gamla kvinnan med den lila tröjan?
1 maj 2006
Svinalängorna av Susanna Alakoski
Det är bara biljetter ner till barndomshelvetet den här helgen. Tur och retur dock. Svinalängorna rör sig i slutet av 60-talet, början av 70-talet då Leena och hennes familj äntligen får flytta till en nybyggd lägenhet i området Fridhem i Ystad. På kommunen kommer området att kallas Svinalängorna, ett nedsättande namn som visar synen på de människor som flyttar dit. Låglönearbetare, invandrare, arbetslösa, missbrukare, ensamstående mammor. Leenas mor och far hankar sig fram och pappan fixar än det ena, än det andra till deras fina lägenhet. Sängar, soffa, TV.
Men det ska rämna.
Spriten blir en allt vanligare medicin för att överleva vardagen, föraktet, fattigdomen. Nästan alla andra har det lika eländigt så varför inte ta en bläcka och glömma? Glömma vardagen, glömma att handla mat, glömma att städa, glömma barnen…
Leenas räddning är skolan. Där är hennes fristad när det blir värre och värre och värre hemma. Och när jag som läsare inte tror att det kan bli värre så blir det det.
Det ekade ur våra väggar.
Knuffar och slag.
Jag satt med händerna för öronen och gungade. Väntade på tystnaden som kom efter skrällen. Jag parerade med uppdragna axlar.
Det verkade som om mamma och pappa alltid kunde bli fullare.
Ändå finns inte sentimentalitet eller moraliserande. Det är barnet som berättar på det direkta raka sätt som barn gör. Lojaliteten till föräldrarna finns där hela tiden och när mamman än en gång försöker ta livet av sig, när pappan än en gång hittas nerpissad i en trappuppgång gör hon sitt yttersta för att rädda, ställa till rätta.
Den här boken kommer att bli en klassiker tror jag. Både för sitt perspektiv, sitt innehåll och inte minst sitt språk.
1 maj 2006
Jenny av Jonas Gardell
Jag minns att jag sträckläste En komikers uppväxt. Det var uppe i Hedemora, jag hälsade på M och jag tror att hon fick ta över boken sedan. Det var om min tid som Gardell berättade, om min skola, om mina klasskamrater. Alla har en Juha, en Stefan, en Jenny i klassen och det är lätt att minnas, beröras, störas. Nästa bok, Ett UFO gör entré, var inte lika stark, berörde mig inte lika mycket. Det var som en uppföljare, en 2:a. Andra tycker tvärtom. Nu finns en tredje bok om livet i Sävbyholm. Jenny.
Det är den vuxne Juha som berättar och kartlägger vad som egentligen hände den sista natten i 9:an. För han var ju inte med själv därute vid badplatsen. Men han får ett meddelande från henne, från Jenny och han måste få veta. Vad hände, vad gjorde ni med Jenny? Han träffar dem alla. Stefan, Roy, Erik med flinet. Får svar. Vems är skulden? Vems är skulden till allt?
Boken är en fristående fortsättning, står det på baksidan. Jag undrar hur man läser den utan att känna till allt det andra? För jag läser den som en tredje del, en tredje och avslutande del som trots att den är djupt tragiskt också är en sista konfrontation med det som hände i den jävla barndomen. En slutlig uppgörelse där försoning finns som en möjlig väg att gå vidare.
Jenny säger:
Försoning är ett bättre sätt att röra sig framåt. Jag har gjort som du: jag reste mig upp och gick.
Hela boken är också tidlös. Jag kan känna igen mig men det kan också mina 25 år yngre elever göra. Så läs den.
