Caipirinha med döden av Maria Ernestam

Någonting jag ogillar med pocket är att man numera alltid lägger ett referat på omslaget där någon lämplig person tycker något om boken. På Caipirinha med Döden är det Kajsa Ingemarsson som hävdar att ”väldigt välskriven roman…fantastisk rolig…” och eftersom Kajsa Ingemarssons böcker är ungefär det värsta jag vet borde jag dragit öronen åt mig och låtit bli den här. Men temat med döden lät intressant.

När Döden kom in i mitt liv var jag oförberedd och mycket dålig på att säga nej. Jag släppte in honom när han bad om det och hade faktiskt ingen tanke på att jag hade kunnat stänga dörren och be honom dra, ja, varför inte åt helvete.

Existentiella spörsmål i allmänhet och tankar om döden i synnerhet intresserar ju mig och gärna då i skönlitteraturen. Nu i den anhopade jobbiga tiden av terminen skulle också något lättläst suttit bra.

Det här skojsigt-skojsigt- bladdrandet orkar jag bara inte med och den hamnar på jag-läser- inte- ut-sidan. OCH då har jag ändå läst till sidan 68! Jag är så generös numera.

Birgitta och Katarina av Alexandra Coelho Ahndoril

Birgitta Birgersdotter, de flesta känner till henne. Lagmansdottern och godsägarinnan som får fantastiska uppenbarelser både om hur världen bör styras och om hur människans relation till gud ska se ut. (Uppenbarelserna finns utgivna i pocket, 46 kronor på Bokus, mycket valuta för pengarna!)

Birgitta som så småningom blir Heliga Birgitta. Åtta barn får hon tillsammans med maken Ulf. Dottern Katarina är nummer sex i skaran. Katarina vill vara hos mamma, för mamma men Birgitta har sina tankar på annat håll. Hos gud, att tjäna gud. Katarina skuffas oavbrutet undan.

Coelho Anhdoril berättar Birgittas historia, det som ligger ”bortom forskarnas räckvidd”. Hon rör sig kring relationen mellan mor och dotter. Vad betyder det att hela tiden bli avvisad av sin mamma, att inte räcka till för henne? Katarina utplånar sig, plågar sig , späker sig. Allt drivs till sin spets när mor och dotter sammanstrålar i Rom.

Färden ner till Rom där Birgitta ska övertyga påven att återvända från Avignon går genom pestens Europa och det är en fasansfull beskrivning. Birgittas gudstro ställs på sin spets. Teodicéproblemet i konkret form. Hur kan det finnas en allsmäktig gud när världen ser ut så här?

Hon har sett kroppar av människor som dött när de försökt kravla sig upp ur gravarna. Hört talas om processioner av döda som har gått genom städerna. [...] Sett flera kvinnor dö i pesten mitt under sina förlossningar. Sett smärtorna plötsligt bytas i dem, från varkar till bölder. Sett barnens skära hy fyllas av svarta bulnader.

Men Birigtta tappar inte tron på gud. Däremot kommer tvivel om tron på sig själv och sin förmåga att åstadkomma något för mänskligheten. När Katarina kommer till Rom möter hon sin mamma som skakats om i grunden. Än en gång förskjuts Katarina. ”Jag är inte din mamma”, skriker Birigtta åt henne och driver vidare ut i slummen för att rädda någon stackars varelse.

Jag läser och fascineras av den här boken. Historien berättas i presens men den höga närvarokänslan ligger långt utöver tempusvalet. Inlevelsefullt berättande utan sentimentalitet. Birigtta gestaltas kärleksfullt men också kritiskt. Det är ett vackert språk, detaljerat utan att bli pratsamt. Läs den!

Litterär salong igen

Så var det dags för den sista litterära salongen på Strindbergs intima teater. Denna gång räknar jag in fler män än tidigare, fler personer i min egen ålder. I min väska har jag romanen Birgitta och Katarina och när den undersköna Alexandra Coelho Ahndoril läser ur den från scenen vill jag omedelbart slita upp boken och fortsätta läsningen på egen hand. Den är mycket mycket intelligent och bra.

När jag hör ett utdrag ur Carina Burmans senaste roman, Vit som marmor, drabbas jag av samma sak fast tvärtom. Den vill jag inte läsa.

Dorés bibel av Torgny Lindgren

Jag trycker ned tangenterna, en efter en, och ser bokstäverna rada upp sig på bildskärmen. Bokstav blir till ord, ord blir till sats. Kanske också till mening. Bokstävernas funktion blir att flytta tankar från mitt huvud till ditt, där du omformar dem så att de passar dig. Aldrig någonsin har jag tvivlat på bokstäverna. Det är med bokstäverna som jag förstår och förklarar världen. De är mitt livselixir.

Men hur förstår och förklarar man det obeskrivbara? Som gud? Eller som Dorés bibel av Torgny Lindgren? Jag lämnar gud därhän och ger mig i kast med Lindgrens bok. Inte vet jag om det är enklare.

Dorés bibel kan läsas bokstavligt. Då handlar den om en man som blir yr och omtumlad av bokstäver. Så småningom får han diagnosen alexi: ”Oförmåga att läsa skriven eller tryckt text”. Världen erfar han istället på annat sätt. Världslitteraturen får han berättad för sig. Kärleken ges av mor och far. Gud uppenbaras och förstås i Gustave Dorés träsnitt. Streck för streck. När originalet försvinner blir berättarjagets livsmening att återge Dorés bilder. Streck för streck.

Men man kan också läsa boken som en existentiell betraktelse. Vad är världen? Hur skaffar man sig bäst kunskap? Vad är gud? Vad är kärlek? Jodå, svar ges i denna fantastiska bok. I varje mening finns både det lilla och det stora perspektivet. Mikrokosmos och makrokosmos i samma andetag. Med karaktäristisk lindgrensk geografi och kärva humor. Nej, den låter sig inte beskrivas med bokstäver. Den måste erfaras.

Kartor för vilsna älskande av Nadeem Aslam

Redan på sidan 17 är jag misstänksam.

Han öppnar dörren för att hon ska kunna stiga på och några nävar snöflingor burna av en nyfiken vidnpust blåser genast in och dalar mjukt ned på korkmattan, vars mönster av elfenbensfärgade och gröna rosor gör att om en skalad mandel råkar slinta ur ens grepp är det svårt att hitta den igen, och ibland när golvet sopas på kvällen materialiserar sig plötsligt, likt ett blad från en av de gröna rosorna, ett mynta- eller korianderblad som har legat där ända sedan lunchen.

Jag har sagt det förr. Ett mångordigt, associativt bildspråksberättande gör mig inte läslysten utan trött.

”Inledningsvis i en bok kan författaren få lägga ut orden för att till exempel skapa en stämning”, säger K2. Med viss skärpa då jag klagar. Så Kartor för vilsna älskande packas ner i handbagaget. Fem timmar på ett tåg till Köpenhamn borde kunna ge boken en ärlig chans.

Efter två timmar är vi Linköping. Jag har givit boken chansen och jag stoppar undan den. Jag är helt oberörd. Trots att Shamas bror har hittats dödad tillsammans med sin fästmö. Trots att det är fästmöns bröder som dödat dem. För hederns skull. Trots att Shamas hustru är en sann muslim vars traditioner och religiösa tankar i det nya landet kommer till tals. Trots att berättelsen utspelar sig i London. Innehåll som borde locka mig till läsning. Men inte.

Jag byter till Dorés bibel av Torgny Lindgren. ”Mellan mig och världen har det aldrig funnits några bokstäver” berättar den boken och det är just det. Det där vackra babblandet i Aslams bok står mellan mig och berättelsen och det han vill säga når inte mig. Trots allt.

Jag packar min väska

När min saligen avlidna mormor skulle ut och resa började hon packa i tanken veckor innan själva resan. Vilka klänningar skulle med, vilken nattsärk, vilken väska var bäst och skulle det bli regnigt? Det var många frågor att fundera över och lösa.

Själv har jag en slimmad packlista som jag sällan modifierar. Det man inte får med sig kan man köpa på plats, är min filosofi. Men det är en sak jag är mycket noggrann med när jag ska resa bort. Vilka böcker jag ska läsa.

Till helgen åker vi tåg till Köpenhamn, vilket tar 5-6 timmar och åtminstone hälften av den tiden kommer jag att läsa. Då blir det Kartor för vilsna älskande av Nadeem Aslam. Under själva vistelsen därnere har jag inte så mycket tid men nog borde jag hinna med Birgitta och Katarina av Alexandra Coelho Ahndoril. Sådant tänker jag på. Veckor i förväg.