Dr Glas och pastor Gregorius

När gjorde jag mitt första besök hos Doktor Glas? Det var många år sedan och tämligen omgående väckte han min motvilja med sitt kyliga sätt. Dr Glas tycker inte om sig själv heller:

Jag tycker inte särdeles mycket om mig själv, varken skalet eller innanmätet. Men jag ville inte vara någon annan.

Men trots min motvilja mot honom tar det inte lång stund förrän han övertygar mig att ogilla pastor Gregorius. Den man som dr Glas hyser stort förakt gentemot och som han överväger att döda för att rädda undan pastorns unga hustru. Det borde vara tvärtom. Den dr Glas ogillar, borde jag tycka om.

Men icke. Sympatin ligger hos den unga Helga och även om jag inte tyckte att det fanns rättfärdighet i dödandet av pastor Gregorius, tyckte jag att det var ”skönt för Helga”.

Efter många år fick Gregorius upprättelse i Bengt Ohlssons bok med samma namn. Här är det inte en man med ”outgrundligt gemen blick bakom glasögonen” jag möter utan en osäker äldre man fast i konventioner, krav och tvivel. Det går att förstå honom, känna sympati. Också bilden av Helga förändras, inte nödvändigtvis förbättras, men nyanseras. I slutet av romanen, när Gregorius faktiskt träffat en kvinna att älska och bli älskad av, vill man honom allt väl. Ömheten för honom förstärks av att man vet det bittra, och onödiga slutet.

Också här parallell-läste jag böckerna, vilket gav samma förstärkta läsupplevelse som när jag tidigare läste Söderberg. Jag rekommenderar det om du ännu inte läst Gregorius.

Gräddfil

Plats: köket på arbetsplatsen. K2 och jag står och hänger vid bordet och samtalar om något intressant. Då kommer K, vår äsklingsbibliotekarie, med varsin bok till oss. Kartor för vilsna älskande av Nadeem Aslam till K2. Birgitta och Katarina av Alexandra Coelho Ahndoril till mig.

Jag:
Kommer du med böcker åt oss hit till köket!

K:
Ja, en särskild service för mina trogna läsare.

Det är härligt att få vara den utvalda i boklånarnas stora massa.

Familjebilder av Dani Shapiro

Jag har en komihåg-lista över böcker jag vill läsa. På olika vägar hamnar böckerna på den listan. Någon kanske ger ett boktips på TV. En säker väg in på listan är att jag ser någon på tunnelbanan som ser smart ut och som läser, den boken åker direkt in. Ofta ser jag en snygg bokframsida på bokhandeln.

Sedan länge har Familjebilder legat på listan. Men varifrån kom tipset? Jag minns inte. I dagarna gavs den ut på pocket. På baksidan kan man läsa att den är ”en riktig sträckläsarbok”. Det var den. Precis som i deckaren finns ett fråmåtdriv genom att situationen – gåtan – som presenteras i början av boken måste få en lösning. Precis som i deckaren får läsaren förklaringar i lagom portioner och de trappas upp och blir värre och värre. Precis som i deckaren löses allt i slutet när historien låter sig knytas ihop. Det är det som skapar ”sträckläsningen”, den naturliga nyfikenheten hos läsaren. ”Hur ska det gå?”.

Det räcker naturligtvis inte. Det måste finnas annat. En god historia eller som den här bokens trovärdighet i berättandet. Ändå undrar jag om berättelsen om en familjs sönderfall och en stackars tonårings personlighetsförändring skulle räcka för min del. När boken är slutläst känner jag mig inte särskilt berörd, sträckläsningen till trots. Och jag hoppas faktiskt att jag inte har flera böcker från detta glömda tipsställe på listan. Jag måste börja skriva upp varifrån tipsen kommer.

Litterär salong – Vilhelm Moberg

Vilhelm Mobergs Utvandrar-svit toppar listan på mest lästa böcker i Sverige enligt en undersökning biblioteken gjorde 1997 (läs hela listan här). Hur många av hans böcker har du läst? Själv har jag läst en hel del av dem. När min pappa dog för 15 år sedan lämnade han efter Mobergs samtliga romaner, närmare 30 titlar. Jag blev imponerad och som en slags hyllning till pappa ägnade jag en tid åt att läsa några av dem.

Gårdagens litterära salong på Strindbergs intima teater handlade om Moberg. Skådespelarna läste upp avsnitt ur Utvandrar-sviten och Din stund på jorden. Inte minst ur existentiellt perspektiv kan man läsa den sistnämnda och uppläsningen på teaterscenen lockade mig tillbaka till pappas Mobergs-hylla.

Två allvarsamma lekar

Jag har parallell-läst igen. Den allvarsamma leken av Hjalmar Söderberg och För Lydia av Gun-Britt Sundström. Att göra så, att läsa en bit i taget i respektive bok, ger en ny läsupplevelse. Det är som att 1 + 1 blir 3. En tredje bok, skapad av mig själv.

Arvid och Lydia träffas i unga år men skiljs åt och gifter sig på varsitt håll. De träffas igen och kärleksförhållandet återuppstår. Jag hade glömt bort hur olycklig den här historien är, för det är den. Söderbergs berättelse börjar 1897 medan Sundström placerar den 60 år längre fram i tiden, 1957. Sundström tar Lydias perspektiv, Söderberg låter synvinkeln ligga hos Arvid. Det är därför det blir så fascinerande att läsa böckerna samtidigt. Man får saker och ting betraktat, och kanske förklarat, på olika sätt.

Tidsskillnaden blir också ett extrakryddande inslag. Som läsare får jag ta del av och jämföra samtidens samtalsämnen och diskussioner. Men det är förstås också fängslande att få kärleksrelationen och inte minst synen på man/kvinna tidsmässigt jämförd . Egentligen betraktar jag detta med sekelskiftets, 60-talets och min egen samtids ögon. 1+1 blir 3.

Min kära vän T menar att det är enkelt att skriva som Söderberg: korta meningar, direkt språk, impressionistiskt. Det är kanske därför jag föredrar den boken om jag nu måste välja. Den är ojämn, somliga delar är väldigt skarpa och stringenta medan andra känns oredigerade. Samtidigt är kärlekshistorien i Söderbergs version mer tidlös än när Sundström berättar den. I hennes bok tycker jag att den färgas alldeles för mycket av den rådande tidsandan.

Dock tror jag att det allra bästa är att läsa dem tillsammans. Att nu inte kasta sig över Gregorius tillsammans med doktor Glas vore dumt.

Vill ni läsa mera om intertextualitet, hänvisar jag till läsdagboken. Där skriver Camilla, under rubriken intertextualitet, om flera böcker som ”talar med varandra”.

Drömfakulteten av Sara Stridsberg


Intresserar man sig för Andy Warhol kommer Valerie Solanas in i bilden. Intresserar man sig för Solanas gör man bekantskap med Warhol.

Så länge jag kan minnas har jag varit intresserad av Andy Warhol. Hela hans idé om konst, hans Factory och hans karriär är intressant att betrakta och diskutera. Kanske är det dålig stil att inte ge Valerie Solanas fullt fokus när jag skriver om Drömfakulteten, den roman av Sara Stridsberg som gestaltar Valerie och hennes liv. Men Andy är den jag lärde känna först.

Stridsbergs bok är en intelligent berättelse. I scener, som tidsmässigt saxas, berättas om en begåvad Valerie med stora förutsättningar att nå dit hon vill med sin forskning och sitt författarskap. Men också om droger, utnyttjande och misär. Ibland är vi vid Alligator Reef tillsammans med Valerie och hennes trasiga familj. Ibland deltar vi i samtal mellan Valerie och hennes läkare på mentalsjukhusen. Mest intressanta är de scener där Valerie, svårt sjuk, ligger i sin snuskiga säng på Bristol Hotel i San Francisco. Här förs en dialog mellan Valerie och Berättaren

BERÄTTAREN: Du menar syrener, Valerie, det är syrener i den döda marken, inte sirener.
VALERIE: Jag menar syrener, jag menar sirener, jag menar vad som helst. Det spelar ingen roll längre.
BERÄTTAREN: Jag slutar aldrig att leta efter dig. Du är min drömfakultet.

Valerie Solanas är författare till SCUM Manifest som gavs ut på svenska 2004 (Modernista).
Hon hängde en del på Factory, filmades av Warhol i I, a man, fick löften om att han skulle producera en av hennes pjäser. Han tappade bort hennes manus, tappade bort sitt intresse för henne och deras bekantskap skulle kunna ha slutat när hon så småningom sköt honom. Men hon fortsätter att följa Warhol. I hans dagböcker figurerar hon en hel del. Notera dock stavningen av hennes efternamn.

Friday, July 8, 1977
By the way, Valerie has been seen hanging around the Village and last week when I was cruising there with Victor, I was scared I’d run into her and that would be a really weird thing. What would happen? Would she want to shoot me again? Would she try to be friendly?

Jag parallell-läste delar av dagböckerna och Drömfakulten. En spännande kombination.

Läs Drömfakulteten. Det är en mycket begåvad gestaltning av Valerie Solanas. Även om Andy är den jag lärde känna först.

Färgar om

Jag har fått svårt att läsa vit text på mörk bakgrund. Begynnande åldersvaghet antar jag. Av det skälet har jag bytt omgivning för mina bokanteckningar. Ill-grön kanske inte är min älsklingsfärg så bakgrunden kan komma att bytas.

Litterära salonger II

Inte salong precis men litterär aktivitet, oftast med kvalitet, är ju Internationell författarscen på Kulturhuset här i Stockholm. Ska vi gå på Mario Vargas Llosa den 3 maj?