Kärlekens historia av Nicole Krauss

En sen fredagseftermiddag i höstas. Jag ligger förkyld och febrig och slözappar med fjärrkontrollen. Plötsligt tittar en ung kvinna på mig, håller upp en bok och säger ”det här är den bästa bok jag läst”.

Normalt sett skulle jag ha skrivit ner titeln omedelbart på något tillgängligt skrivunderlag: en tidning, makens viktiga jobbpapper eller min underarm. Nu glider jag bara tillbaka in i feberdimman och glömmer bort kvinnans bästa bok.

Ett halvår senare står jag framför bokhyllan i personalrummet där K ställer upp ett brett utbud av böcker. En bok fångar mitt intresse. När jag tar den ringer en klocka från något feberrusigt hörn i bakhuvudet. ”Det här är den bästa bok jag läst”.

Framsidan visar i fågelperspektiv en man som sitter på en parkbänk. Han har en rock svept runt sig och lutar trött sitt huvud i handen. Sover han?

Nej, Leo Gursky sover inte. Han är inte ens död. Inte ännu i alla fall. För det vore annars en bra plats att dö på, den där parkbänken i Central Park.

Det enda jag vill är att jag inte ska dö en dag då ingen ser mig.

För länge sedan, när Leo bodde i Polen, började han älska Alma. Alma, som lämnar honom för Amerika och kontakten bryts. Sin kärlek till henne skriver han ner i en bok, Kärlekens historia, och lämnar i en god väns vård för förvaring tills dess att de ska ses igen.

Efter flera år utan återseende antar vännen att Leo är död och i sin iver att vinna sin stora kärlek ger han, med vissa ändringar, ut Kärlekens historia i sitt eget namn. Den blir inte någon succé och hamnar på ett antikvariat i Valparaiso där en ung man köper den till sin blivande hustru och självklart får deras nyfödda dotter namnet Alma.

Leos och unga Almas berättelser om och sökande efter den ursprungliga Alma snirklas in i varandra med en sinnrik berättarteknik. Romanen har ofta ett humoristiskt tilltal, på det där viset när skrattet stockar sig i halsen för att det egentligen är så sorgligt. Ibland blir jag trött på det växelvisa berättandet. Likaså tycker jag att tonen skiftar för mycket även då synvinkeln ligger hos bara en person. Som om författaren inte helt bestämt sig. Det känns spretigt, ungefär som om texten inte är färdigredigerad.

Ingen bok som jag kommer hålla upp och säga ”bästa” om. Ändå. En läsvärd bok, det tycker jag, med inkännande och intressanta berättelser. Som kuriosa fick jag se att Krauss är gift med Jonathan Safran Foer som skrev Allt är upplyst. Måhända de har läst och inspirerats av varandra för böckerna är inte väsensskilda. Om man säger så.

Den jag aldrig var av Maj-Gull Axelsson

Jag vill att han ska leva. Hur det än blir.
Jag vill att han ska dö. Hur det än blir.

MaryMarie står framför sin man. Han är förlamad från nacken och neråt efter ett märkligt fall från ett lägenhetsfönster. Vid närmare undersökning hittar man en 16-årig prostituerad i lägenheten han befann sig i. Kan man förlåta? Kan MaryMarie förlåta?

Jag vill att han ska leva. Hur det än blir.
Jag vill att han ska dö. Hur det än blir.

Dödar MaryMarie sin man eller gör hon det inte? Precis som hennes namn är dubbelt låter mig boken också följa de dubbla möjligheterna. Marie dödar mannen, hamnar i fängelse. Mary gördet inte, stannar hos honom, gör karriär som minister. Båda verkligheterna lever bredvid varandra, flätas in i varandra och berättas i varandra. Först i upplösningen, som också sista kapitlet kallas, förenas historierna. Kanske.

För helt säker är jag inte på slutet. På samma magiska sätt som författaren skapar trovärdighet med de parallella verkligheterna ger hon inte något entydigt svar. Inget rätt. Inget fel.

Visst har vi varit i de där tankarna. De är spännande, I lagom doser. Om jag hade gjort si, vad hade hänt då? Om jag tagit det där jobbet, åkt till Spanien i stället för Norge, satt mig bredvid någon annan första skoldagen. Om. Kanske hade det inte spelat någon roll.

Eller också hade det det.

Litterära salonger

Det sägs att de är kvinnorna som bär upp kulturen. Om det är sant är min mamma en av de starkaste bärarna. Hon har stenkoll på allt som rör sig i det kulturella Stockholm och ibland sticker hon åt mig en biljett till något evenemang.

I kväll har vi varit på Strindbergs intima teater och deltagit i en litterär salong och jag saxar ur programmet:

På klassisk mark – en litterär salong som vandrar genom Hjalmar Söderbergs författarskap.
På scen ser vi Bibi Andersson, Per Myrberg och
Jan-Olof Strandberg som tolkar texter av Söderberg.

Dr Glas, Den allvarsamma leken, Gertrud och också Lydia av Gun-Britt Sundström gestaltades av ovan nämnda skådespelare. Det var väl framfört.

En sak som jag lade märke till var att 85 procent var kvinnor och större delen av besökarna var över 60. Varför det? Är det Söderberg som inte lockar. Eller litterär salong eller är det de ”gamla stötarna” till skådespelare som inte lockar yngre människor?

Jag skulle vilja gå på litterär salong varenda vecka. Dock mer av intimt slag, med kanske 15 personer som läser ur egna och andras verk och samtalar om texterna. Var hittar jag det?

Älskaren av Marguerite Duras

När jag läst en mycket kort bit av Älskaren tänker jag att: ”jag läser förmodligen ett mästerverk just nu” . Situationen känns plötsligt andäktig och tunnelbanans monotona surr försvinner när jag tänkt klart den hisnande tanken. Ett mästerverk.

Historien är en passionerad kärleksberättelse om en 15-årig fransyska och en betydligt äldre kinesisk man. Platsen är Saigon. På färjan över Mekong-floden möter de varandra.

Jag har redan förstått. Jag vet något. Jag vet att det inte är kläderna som gör kvinnorna mer eller mindre vakcra och inte skönhetsvård heller, varke salvornas pris eller smyckenas sällsynthet och värde. Jag vet att problemet ligger någon annanstans. Jag vet inte var. Jag vet bara att det inte är där kvinnorna tror.

Han älskar henne mer än vad hon älskar honom. Säger han. Gråter över detta, gråter över rädsla att förlora henne trots att båda vet att deras förhållande inte alls har någon framtid. Sedan åratal tillbaka har hans far bestämt vem som ska bli hans fru. Inte bryr sig fadern om Kärlek och Åtrå. Sluta böna och be. Det är otänkbart. Och hon. Den vita flickan, bara sexton år. Hon ljuger sin mor blå. Nej, vi har inte ens kysst varandra, mor, vad tror du om mig!

Kyssar på kroppen får en att gråta. Det är som om de tröstade en.

I bilder, i glimtar återges deras kärlekshistoria sammanlänkade med flickans övriga liv. Kärleken och hatet till mamman, sorgen över den förlorade lillebrodern. Berättaren rör sig ledigt i tiden, ömsom är hon den vuxne berättaren, ömsom den unga flickan. Lika lätt flyter språket mellan bilder och konkretion. Och aldrig, aldrig blir det banalt eller förenklat. Ett mästerverk.

En berättelse om kärlek och mörker av Amos Oz

Jag är i Jerusalem och klockan har just slagit halv ett.

I en hård soffa sitter jag, i arbetsrummet hos en äldre man. Låt oss kalla honom Amos. Sedan flera timmar tillbaka har han visat mig sin familjs fotoalbum. Sin familjs alla fotoalbum. Han är en god berättare som med välvalda ord och vackra formuleringar berättar om dem alla. Om Onkel Joseph som skrev på sitt stora verk över Jesus från Nasaret. Om mormor och morfar, om moster Sonia som studerade på universitetet i Prag innan hon lämnade för att bege sig till Palestina, till Landet. Om farmor från Ryssland som med nit inledde varje dag med att desinficera det nya hemmet. ”Levanten är full av baciller”. Om farfar som när farmor dör får ett slags pånyttfödelse med romanser med många kära kvinnor.

Det är i farfars soffa vi sitter förresten. Den kom med från Odessa som de lämnade när farfar längtade till Landet.

Han berättar med en sådan värme, Amos, när han bläddrar fram och tillbaka i albumen. Ibland pekar jag på någon svart-vit figur:
- Vem är det där?
- Ja men, det är ju moster Sonia ser du väl.

Trots att farfars soffa är så hård, nickar jag faktiskt till då och då. Det är många människor som är värda sin berättelse. Amos historier vävs in i varandra. Tid och rum skiftar. I allt detta får jag en insikt i hur det var att leva i det där landet som figurerar varje dag i nyhetsreportagen. Hur det är att leva där nu. För det vet min goda berättare. Slutligen rör vi oss mot det öppna sår som heter ”moderns självmord” och Amos berättar stilla om hennes sista timmar i livet.

En fantastisk berättelse om kärlek och mörker har jag fått ta del av och solen hinner gå ner innan Amos slår igen det sista albumet.

Att sortera böcker

Hur man sorterar böcker är ett kärt ämne för bokläsare. Läs och inspireras av Lotten

Glaskupan av Sylvia Plath

Esther Greenwood vinner 1953 en skrivtävling som en modetidning anordnat. Hon är 19 år och får tillsammans med några andra unga kvinnor tillbringa en månad i ett sommarhett New York. Så inleds boken Glaskupan. Trots att boken från start är mycket välskriven, tror jag inledningsvis att det ska handla om en ganska ordinär uppväxtbeskrivning av en ung kvinna. Men snart förstår jag att den här boken är på väg mot något annat, något mörkare. Esthers tankar kretsar i hög grad om sitt eget självmord.

Samma morgon hade jag försökt hänga mig.
Jag hade tagit silkessnodden på mammas gula morgonrock så snart hon hade gått till arbetet och i sängkammarens bärnstensfärgade skugga hade jag gjort en knut som kunde löpa fram och tillbaka.

Typiskt för boken är att depressionen och självmordsförsöken beskrivs mycket sakligt och osentimentalt. Även då hon nästan lyckas genomföra sitt självmord syns den sakliga distansen och följer med till mentalsjukhuset där Esther kommer att vårdas.

Hon är lika klarsynt och skarp det gäller sin egen samtid, alla de krav som ställs på unga kvinnor under femtiotalet. Krav på äktenskap och moderskap. Vid något tillfälle säger Esther att hon inte tänker gifta sig och blir utskrattad. En sådan idé!

Boken blev mycket stor när den kom ut i början av 60-talet. Ord som kultbok används i samma mening som Glaskupan. Jag har diskuterat boken med K och hon säger så här:

Jag tror att Sylvia var ”rätt i tiden” helt enkelt. På så sätt var hon en Salinger, en Khemiri. Hon kom med den unga flickans blick och såg igenom allt – desperat och med humor och stor smärta.

Glaskupan håller väl in i vår tid och jag rekommenderar den verkligen.

Julias ängel av Salley Vickers

Som religionskunskapslärare är jag givetvis intresserad av religioner (!) Då och då hittar jag skönlitterära böcker där religion är en väsentlig ingrediens och inte bara en onyanserad krydda av typen ”galen sekt” . Det är inte helt lätt att finna bra litteratur i genren. Det finns gott om ”hurra-vad-jag-tror-på-Jesus/gud/nirvana/kosmos/osv”-böcker och det roar mig inte. Inte heller gillar jag ”allmänt-andliga” böcker som till exemepel Alkemisten. Jag vill ha djup och problematisering.

Jag fick ett tips om den här boken, Julias ängel. Inledningen i den gav ett visst hopp:

Döden står utanför livet men förändrar det. Den efterlämnar ett hål i tingens väv som de efterlevande gör allt för att reparera. Det är kanske därför som vi brukar ställa till med fest vid begravningar.

Livsfrågediskussioner är alltid intressanta. Som utgångspunkt använder författaren texten Tobits bok, hämtad ur Gamla testamentets apokryfiska böcker. Huvudperson är en pensionerad lärare som åker till Venedig några månader och där får hon se målningar hämtade från den texten. Hon bestämmer sig för att studera ämnet närmare. En smula kärlek får också plats i boken. Boken blir ibland intressant att läsa Men…Tobit i all ära, undersökningarna får en underordnad roll. Tonen och övrig intrig blir alldeles för för kladdromantisk och ytlig.

Det är 1988 och har precis börjat snöa av Sigge Eklund

Jag sträcker mig efter bandspelaren, drar täcket över huvudet och lyssnar. Ljudet är kristallklart. jag hör de unga rösterna, ljusa och ömma, nära mikrofonen, rösterna under täcket, jag hör Mats och Mona, barn som just fått egna barn, som pratar med mig och Lukas.

Det är 1988 och har precis börjat snöa är rakt igenom skriven i presens. Det gör att jag går upp i den här berättelsen, att jag deltar här och nu. På samma sätt som berättarjaget, genom att lyssna på alla kassettband från då, kan gå upp i barndomen. Det är en levande berättelse om sonen och pappan och deras nästan symbiotiska förhållande. Ett sådant som man med kraft måste bryta sig ur. Och det dit berättelsen leder, till fadersupproret men också till försoningen.

Presens, ja, och ofta korta meningar, rakt och konkret i språket. Avskalat. Händelseutvecklingen presenterad i scener men med tiden som sammanhållande kitt. Den här boken tycker jag mycket om.

Boken heter ”roman”, men det är ingen hemlighet att det är biografiskt material. Jag som bara gillar att läsa böcker, inte att läsa om deras författare, visste inte att det är Klas Eklund som är Sigges pappa. Det hade dessutom gått mig förbi att Fredrik Eklund, författare till Bananflugornas herre, är Sigge Eklunds bror.