Den polske ryttaren av Antonio Munoz Molina

K-deux

Det behöver kanske inte stämma varje gång. Jag läste till sidan 50 men mitt snötyngda kynne kommer inte överens med den här boken.

Efter första sidan tänkte jag att det här var en bok för mig. Efter 50 sidor tror jag inte det längre. Det är alla orden som gör att jag storknar. Satserna radas på varandra, med komman emellan till sidolånga meningar. Meningar där allt berättas, upprepas. Jag kan tänka mig att om man som du, K-deux, ligger i vilstol i en het spansk stad och hjärnan går ner på lägre varv på grund av värmen så kommer man in i en rytm i den här boken. Jag tappar bort mig och lägger undan boken.

Lagt kort av Joan Didion

K satte boken i händerna på mig och sa att ”den här boken ska vara väldigt bra”. Det var den! I huvudrollen står Maria.

Det uttalas Mar-eye-ah, så att det blir rätt från början.

Hon är skådespelerska men det står klart att det var ett tag sedan Carter, hennes man, gjorde de där två filmerna med henne. Hon är skadad och vingklippt. Ångesten finns på varje sida trots att boken är så sparsmakad i sitt berättarsätt. Vill man få ett exempel på isbergstekniskt berättarsätt ska man läsa denna bok. Visserligen talas och tänks det en hel del men det mesta är underförstått. Det ger en avskalad och mycket distanserad läsupplevelse.

Maria och Carter har ett barn tillsammans, Kate, som befinner sig på någon institution någonstans. Det är inte vad Maria vill, och saknaden finns där hela tiden.

”De ringde till mig”, sa Carter inifrån sovrummet i en ton som om han sagt det många gånger förut. ”De ringde till mig för att påpeka att oanmälda besök av föräldrarna bara kan försvåra barnets anpassning.”
”Anpassning till vad”. Maria stack in en nål i håret.

Med sina ”vänner” runt sig, med sprit, fester och filmer går Maria bara mot undergång. En undergång beskriven mellan raderna. Oerhört intressant och spännande att läsa.

Distanseringen förstärks av att berättelsen utspelar sig i USA. Ibland undrar jag över om det finns en sådant här berättarsätt i dagens svenska litteratur, debutanter undantagna. Vad säger du K? Ge mig några namn.

Joan Didion är drygt 70 år och det är en ny översatt roman på gång: Kalifornia – min historia. Hon utges i Sverige på Atlas förlag.

Skrivböcker hos Apparat


På butiken Apparat på Nytorgsgatan i Stockholm har de allehanda inredningsting men också en del roliga skrivböcker. På utsidan kan man tro att det är franska historiska böcker men inuti är det fina papper att skriva på. Idag köpte jag två.

En himmel för Elliot av Katarina Danielsson

Jag har en halvtimmes resväg för att kunna arbeta. Tur och retur. Under den tiden läser jag böcker som är lätta att bära med sig. Till exempel har jag inte med mig Amos Oz bok eller Den polske ryttaren (se julläsning) utan i stället pocketböcker. Eftersom jag slarvat bort Gregorius (!) hittade jag En himmel för Elliot på min Att-läsa-bänk.

Elsa står i centrum i boken och den inleds med att hennes tvillingbror – tvillingsjäl! – Elliot dör i en drunkningsolycka. Man får följa hennes väg att hitta tillbaka till en egen identitet, inte bara som en spegelbild av sin bror. Den beskrivningen låter en smula uppstyltad och teatralisk och exakt så uppfattade jag boken inledningsvis. Men den tar sig. Danielsson har ett rakt och avskalat sätt att berätta även om hon ibland nystar in sig i för mycket känslosamheter.

Elsa är tillsammans med Jakob, en relation som är mer vänskap än passion. Just när den är under upphällningen blir Elsa gravid och Sara-Lisa kommer till världen. Under de sju, åtta år boken sträcker sig över hinner hon växa upp och börja skolan. Barndomssomrarna vistades Elsa och Elliot hos farfar ute på landet och han hänger med länge, en sympatisk och trivsam karaktär i boken. Här ute träffar Elsa så småningom Erik.

Det intressanta i boken är att Elliot fortsätter att finnas med som en röst i Elsa och han hjälper henne, kommenterar hennes liv och vid ett tillfälle griper han också in i händelseförloppet. Hm för detta sista. Nåja. Sammantaget var det här en lättläst och bitvis intressant bok. Det tog mig 3 tur- och returresor till jobbet att läsa den.

Vill man läsa annat av Katarina Danielssons kan man läsa hennes förra bok. Livet vinkar som en Kurt. Den tyckte jag betydligt bättre om.

Konsten att vara snäll av Stefan Einhorn

Varför, undrar Stefan Einhorn, är människan i allmänhet vänliga och omhändertagande mot sina medmänniskor? Religionsföreträdare refererar ofta till en gudomlig naturlag som lär människan skilja mellan gott och ont. Evolutionsbiologer och sociologer har sina förklaringsmodeller.

I gymnasieskolan finns ofta etik som ett perspektiv i olika ämnen, men det studeras specifikt inom ämnet religionskunskap. Jag själv tror att ett etiskt tänkande är allmänmänskligt och inte kopplat till religion. Sen är det en annan sak att olika religioner har moraliska regler och talar om synd, karma osv.

Att ha ett etiskt tänkande är att tänka på hur man förhåller sig till andra. Det kan till exempel innebära ett ställningstagande där man bryr sig om andra och också aktivt månar om sina medmänniskor därför att det är bra för dem, och på så sätt också är bra för en själv. I sin bok diskuterar Einhorn ett sådant etiskt ställningstagande. Han analyserar den mänskliga naturen, för- och nackdelar med godhet och drar slutsatsen att det är det är förenat med framgång att vara god.

Författaren serverar en god portion självklarheter men det jag ser som den stora behållningen i boken är att han tittar på godhet ur ett helhetsperspektiv, att han är praktisk snarare än teoretisk utan att därför bli ytlig.

Never-ending story

I dagens kulturdel i DN kan man läsa en artikel om Harry Mathews.

Harry Mathews är den amerikanska räven bland de europeiska hermelinerna, och därtill den språkliga syjuntan OuLiPo:s störste levande förvaltare.

 

skriver Magnus Hedlund i artikeln. OuLiPo, dvs Ouvroir de Littérature Potentielle, är alltså den klubb som Georges Perec var med i. (Se mitt blabla 18/12-05) . Denne Harry Mathews står bakom boken Oulipo Compendium som går igenom, beskriver och förklarar de olika metoder och idéer som Oulipo arbetar enligt.

I min begränsade världsbild ingick inte kunskap om att Oulipo ännu existerade. Trots att jag är en sann googlare OCH Perec-anhängare har jag inte förrän idag dristat mig till att googla oulipo. Skandal. Det enda jag kan göra nu är att föra kunskapen vidare. OULIPO.

Nå. Jag frigör mig från skampålen och går vidare. Det som är intressant med Oulipo, och andra språkliga laborationer, är att de tänjer på språket, skapar ny sorts text som kanske inte kommit till utan metoder eller restriktioner.

Det lockar också till skrivande hos mig, och kanske hos er? Låt oss prova på en liten algoritm, allt enligt Harry Mathews.

Främling på tåg av Jenny Diski

Hur jag, med vissa avbrott, dagdrömde och rökte mig runt Amerika. Så lyder fortsättningen på titeln på Jenny Diskis bok.

Hon startar sin resa med att med lastfartyg åka från England till USA, Savannah. Där kliver hon på Amtraks tåg som tar henne västerut. Den första resan tar henne till Phoenix. Den andra resan utgår från New York och leder tillbaka dit, som en cirkel.

Att resa i takt med tiden. Det var länge mitt argument för att då och då åka tåg. Detta att förflyttningen är långsam relativt att flyga. Men det jag egentligen vill är att det ska ta lång tid att resa, oavsett vilket färdmedel som används. Jag tycker om själva rörelsen. Tid och rum blir mindre intressant. I denna sekund är vi här. I nästa sekund är vi här. Sekunden efter det är vi…Det enda jag kan göra när jag reser är att förflyttas och jag tycker om det. Fördelen med tåget är rytmen och utsikten genom fönstret.

Fördelen med tåg, menar Jenny Diski, är att det är en främmande plats som gör en till främling.

Jag känner mig modig och fri när jag reser ensam i ett annat land. Ingenting och ingen som hämmar mig.

Här träffar man också människor, flyktigt och ingen har något i bagaget i det mötet.

Jag tänkte på de andra passagerarna som jag skulle träffa på tåget som snabbt nedkastade skisser, som ögonblick eller sammanfattningar av liv, som glimmande till och levde när de kom i min väg men som sedan återvände till sin vanliga tillvaro.

Diski träffar många intressanta människor under sin resa och hon beskriver och reflekterar över sina möten, väver samman det med tankar om sig själv och sitt liv. Att fördjupa relationen med sig själv, är också en viktig del i resandet, menar hon. Glimtar av sig själv får man just om man reser som främling, och träffar andra främlingar.

I ögonen på dem som känner mig reflekteras en berättelse, min berättelse eller deras berättelse om mig – och den berättelsen säger mer om dem än om mig.

Rökningen är en viktig del av boken, just som undertiteln säger. Jenny Diski rör sig mellan sovkupéer och rökrummen som de olika tågen har att erbjuda. Det är där, i rökavdelningarna, hon träffar och samtalar med folk.

Hon har en poäng där. Jag minns i ungdomen, när jag jobbade på sjukhus som extrajobb. Vilket trevligt avbrott det var att gå i väg till rökrummet. Där träffade man alltid, just som Diski hävdar, intressanta människor och fick vara med i intressanta samtal. Efter att ha läst hennes bok är det nästan som att jag vill börja röka igen. I alla fall när jag åker tåg.