23 december 2006
God jul!
Hela jullovet ligger jag i soffan och tittar på min julgran och tindrar med ögonen.
Om jag tröttnar har jag följande böcker att ta till:
Danteklubben av Matthew Pearl.
Ser mitt huvud tjockt ut i den här av Randa Abdel-Fattah.
Slow av Carl Honoré
Ett år av magiskt tänkande av Joan Didion (ljudbok)
Sonjas godhet av Owe Wikström (ljudbok. Wikströms röst…mmm)
Den svarta dahlian av James Ellroy.
Jag hoppas att ni också har en häftig gran, en skön soffa och en bra bok. God jul!
22 december 2006
Årets …
Ur årets boklista väljer jag
Årets bästa:
Kvinnor på ett tåg av Anita Nair. Tätt följd av Tillsammans är man mindre ensam av Anna Gavalda och Det är 1988 och har precis börjat snöa av Sigge Eklund.
Årets deckare:
Inget urval att tala om i år heller. Ingen faktiskt… Men jag har fått Dante-klubben som jullovs-läsning.
Årets facklitteratur:
Facklitteratur som jag läser i jobbet loggar jag inte. Men som facklitteratur kanske man kan peta in Elisabeth George:s Skriv på!
Årets överraskning
Dom blåa är fejk av Helena Baude. Såå rolig!
Årets bästa svenska
Det är 1988 och har precis börjat snöa av Sigge Eklund.
Årets jaha?
Tack och lov ingen bok med hög förväntan innan och efterföljande besvikelse efter i år!
Årets Hur har jag kunnat missa den här?
Glaskupan av Sylvia Plath.
och juryns specialpris till
Årets häftigaste
går som vanligt till
Ulf Lundell – oavsett om han kommer ut med roman eller inte
19 november 2006
Resor i skriptoriet av Paul Auster
Hur skulle man läsa Resor i skriptoriet om det var den första Auster-bok man fått i sina händer? Kanske som jag gör inledningsvis: Tolkar mr Blank, instängd i ett slutet rum, som en man som begått onda gärningar under exempelvis ett krig. Men sedan börjar jag känna igen figurerna som besöker mr Blank. Här är det Anna som samtalar med mr Blank:
Är ni gift?
Har varit.
Varit?
Min man dog för tre år sedan.
Vad hette han?
David. David Zimmer
Namnet är bekant. Zimmer är den man som omkommer i en olycka i Illusionernas bok. Min läsning tar en annan vändning. Ett manuskript ligger på mr Blanks skrivbord och han har till uppgift att läsa det. Författaren heter John Trause, hämtad från Austers Orakelnatten. En efter en dyker bekanta personer och fenomen upp från Austers författarskap.
Så. Nog är mr Blank en man som begått onda gärningar. Men som Anna säger: ”Man gör vad man måste göra, och så inträffar det saker.” Mr Blank blir synonym med Författaren. I sitt slutna rum konfronteras han med romanfigurer ur sitt skrivarliv. De berättar metaforiskt om de uppdrag Blank sänt ut dem på och vilka konsekvenser det fick.
Boken blir en metatext om såväl skrivande som Austers skrivande.
Måste man älska Paul Auster för att tycka om den här boken? tänker jag när jag tittar i Austers intensiva blick på bokpärmarna. Jag vet inte. Inte ens kärlek räcker här, för så särskilt bra är inte Resor i skriptoriet. Vill man ha en dos Auster föreslår jag i stället Den röda anteckningsboken som kommit ut i ny översättning (och med nya texter).
18 november 2006
Jodå jag läser
….men bredbandsbolaget i huset har blivit uppköpt och övergången till det nya företaget har varit – hm – osmidigt.
4 november 2006
I’m on your side, dr Glas
Doktor Glas. Du säger att meningen med livet är att väcka känslor hos andra. Om inte bli älskad så…Ja, jag kan din önskan. Vad hjälper det? I Hjalmar Söderbergs bok är du oförmögen att väcka känslor och konsekvensen är att du blir ensam. Helt ensam.
När jag läste om dig senast kompletterade jag också med pastor Gregorius perspektiv. Kanske fick jag en viss förståelse eller i alla fall nyansering av den avsmak för honom som du gett mig.
I går kväll satt jag fullkomligt uppslukad när Krister Henriksson gestaltade dig, doktor Glas. Yttterligare en dimension av dig. Fantastiskt!
Och utanför mitt fönster faller snön.
Låt den komma.
Låt den falla.
31 oktober 2006
Tätt intill dagarna av Mustafa Can
Jag citerar min mamma:
”Först läste jag i början men tyckte den var trälig (anm: fornsvenskt uttryck för långtråkig).
Då började jag läsa var femte sida, men det hjälpte inte.
Efter det läste jag lite i mitten. Men jag tyckte fortfarande inte att den var något vidare.
Då slutade jag.”
Jag skriver under på det.
31 oktober 2006
Tand i fara III
OBS: Följande inlägg är inte på något sätt relaterat till böcker eller litteratur utan bara ett behov av att avsluta en följetong.
Om jag får gradera saker jag får ångest av så är det:
1. ilning eller molande värk i tand
2. träff med tandläkaren (världens snällaste, men vadå, vi fikar ju inte precis ihop)
Först på tredje plats kommer tankar på ond bråd död i familjen och världens undergång (på olika plan)
Min ångest är så beskaffad att jag har en enastående förmåga att glömma att sådana att jag någonsin har haft eller kommer att få problem med mina tänder. Så här sätter jag punkt för detta drama. Det känns trots allt som att det en smula överdrivet att skapa en blogg som heter ooof-tand eller så. Men jag vill ändå dela min ångestlista med världen. I alla fall med A M.
28 oktober 2006
Klinisk blick av Pia Dellson
O öde,
sänd bara skolfall
i min väg.
Helst sådana som står beskrivna
i jourläkarboken.
Klinisk blick – reflektioner kring läkekonsten är skriven av en läkarstudent i slutet av utbildningen. En ”bruksbok”, lagom stor att ha i fickan, skriver hon. Den är liten och läsvärd om man på någotsätt har en relation till sjukvården.
Vem har inte det.
Ibland mer än önskvärt.
27 oktober 2006
White av Marie Darrieussecq
Några rader in och jag är fast. Och helt tagen av miljön.
Spår: mot horisonten löper en bred fåra som vidgar sig till en cirkel med tillplattad snö. Avtryck från bandvagnar, därefter av skor, upptrampade stigar mellan barackerna. Smala spår (snöskotrar). Svarta fläckar (bensin eller sot). En slät paradgata, ett slags centrum täckt av pudersnö mellan de tomma tälten.
Hit till det vita, Antarktis, kommer Edmée Blanco (!) och Peter Tomson, eller vad man nu ska kalla honom, hans namn kan ändras som ett undanglidande isflak. Man förstår att de ska mötas, kanske förälska sig, och berättelsen rör sig mot det. Men sakta. Inte förrän mot slutet blir det…något. Innan dess? Jag tänker att det är en beskrivning, en berättelse om ett tillstånd. Att Edmées och Peters rörelser mot varandra är lika långsamma som atomer är i stark kyla.
Om svart är frånvaron av färger, bakgrunden mellan stjärnorna, det som spänner mellan universums grundvalar – så är vitt en fusion av ingenting Alla färger bryter sig i den ända till prismat är upphävt. Tankarna strålar mot oss, vi hör dem, Edmée och Peter, på långt håll – som om vi såg dem på långt håll – de ekar till oss med en viss fördröjning…
Språket är bilder och konkretion i en underbar förening. Läs den.
21 oktober 2006
Diktskola…av Marcus Birro
Hundra år sedan. Tv 3. Aschberg i direktsändning och han har som vanligt bjudit in en räcka intressanta människor. Bland dem, bröderna Marcus och Peter Birro som läser egen poesi medan de rör sig i studion. Jag minns inte dikterna men jag minns författarnas intensitet och tänkte att de här killarna kommer man att se igen.
Jag tänker på det tv-framträdandet när jag läser Marcus Birro:s Diktskola – författarns guide till galaxen. Den måste vara så bra för en ung människa som brinner för sitt skrivande. Detta ”ge dig aldrig” och ”det är de andra som är idioter” kan fungera som bränsle för unga författare. Det är det boken handlar om: Att inte ge upp. Inte så mycket ”hantverk” eller berättarteknik etc. Han berättar om sin egen kamp, om sitt eget skrivande på ett övertygande sätt. Är man författare så vet man det, menar Birro. Allt handlar om att inte ge upp sin dröm:
Måste du skriva, så måste du.
Han är ett bevis för sin övertygelse.
