20 september 2005
Två från Marocko
Stilla dagar i Tanger av Tahar Ben Jelloun (min B-bok) .
En berättelse om en man som var gäckad av vinden, glömd av tiden och trotsad av döden.
Han är gammal nu, hans hustru lämnar honom ideligen för sina ärenden och lika bra är det för hon bara tjatar när hon är hemma. Han ligger i sängen mest, vad ska man göra när astman är för svår! Tråkigt, oh så tråkigt. Ingen som bryr sig om honom. Var är vännerna?
Adressboken ligger uppslagen. Han bläddrar på måfå. Hans finger stannar vid ett namn: Zrirek. Han ler. En strimma av hopp. Zrirek är hans frisör. Han kallas så för att han har blå ögon. Han är är kortvuxen och listig. Han vet allt om alla.
Ibland svarar någon på det telefonnummer som står uppskrivet, ibland inte. Och dagarna går och han ligger där och minns sina ungdom och är medveten om sitt åldrande. Ibland förbannar han världen, ömkar sig själv. Ibland inser han att han nog har sin del i att saker blev som de blev.
Ben Jellouns bok växlar i sitt perspektiv mellan den åldrande mannen och de personer han minns och som får träda in boken. Jag parallell-läste den med Enkelt förflutet av Driss Chraibi vilken utspelar sig i samma land, Marocko. Också här gör huvudpersonen upp med sitt förflutna. Men hans liv har varit hårt styrt av islam och av faderns mycket dogmatiska sätt att låta familjen styras av sig i religionens namn. Om Stilla dagar i Tanger utstrålar ett vemod så är Enkelt förflutet ren ilska.
Jag tyckte om dem båda. Det finns i sig ingen finess med att läsa dem som jag gjorde, parallellt, och det var en ren slump faktiskt. Kanske mervärdet ligger i att betrakta detta med förhållandet till religion . Att samma religion kan vara så olika och innebära så olika saker.
17 september 2005
På helig mark av Einar Askestad
1.
Prosatexter i tre delar. I grottan. Vid fontänen. Ö. Numrerade textstycken, kanske paragrafer.
2.
I grottans 32 avsnitt hänger texterna samman till ett slags berättelse, en historia som jag uppfattar fortsätter i sista delen. ”Jag” bor i en grotta någonstans
Inne i grottan står en radio. Den är batteridriven och vad jag vet så fungerar den. Jag har ställt den på en större sten jag hittat; dess form är så lik en kub att man skulle kunna ta den för en sådan.
Texterna blir ett slags utsikter, tankar med grottan som utgångpunkt. Ett perspektiv som jag uppfattar flyttas från grottan till ön i sista delen, men med samma ”jag” och samma berättande stil. Jag väljer ordet ”berättande” trots det minimalistiska, avskalade språket.
3.
Vid fontänen är mer fragmentarisk. Den består 39 textstycken och jag citerar nummer 3.
Vad hjälper det en människa att känna sig själv?
4.
Boken har ett tydligt, konkret språk. Avskalat. Genom sin tankeboks-karaktär är det ingen bok som jag plöjer. Snarast läser jag lite, lyfter blicken och tänker en stund. Då tar det tid, trots att boken är endast 112 sidor lång.
5.
Slumpvald bok. Gick på biblioteket i Motala och så stod den där och hade en intressant framsida. Jag är svag för intressanta framsidor.
6.
Vad om författaren? Han är född 1964 i Sverige. En bok utgiven före, och en efter den här som jag har läst. Samma kortprosa. Fick svenska akademins pris för unga lovande författare 2001.
6 september 2005
Wonderboy av Henrik Langeland
Jag erkänner. Ge mig en finansiell rapport och pulsen ökar. Min bakgrund som informatör med finansiell information som specialitet har satt sina spår. Jag är en sådan som kapitel 37 i den här boken riktar sig till.
Att läsa en roman som inkännande och trovärdigt slänger sig med organisationsscheman, finansiella upplägg och diskussioner kring uppköp och fusioner är en sträckläsare för mig. Jag har mött åtskilliga män av den sort som pryder den här bokens framsida: en välrakad kostymklädd sådan som tittar på sitt väl valda ur. Män som diskuterar LILO:s och spännande projekt och som ständig använder sig av engelska begrepp i de viktiga affärsdiskussioner. Jag gillar många av dem. Jag gillar den miljön.
Wonderboy eller Christian van der Hall som är hans korrekta namn är senior vice president i SMG, ett mediaföretag med IT-inriktning. Hans öden får vi följa med hög detaljeringsgrad och inlevelse i alla vändningar. Det är en spännande samtidsskildring från den samtid som var 2000, före IT-bubblans poff. Och jag menar: VILKEN klocka passar egentligen till nästa möte?
Det vimlar av skitstövlar och män(niskor) som drivs främst av egen vinnings skull snarare än för företagets bästa. Författaren är duktig att berätta hur man tänker och hur snacket går.
Och.
Det finns med en kinky del i den här som var intressant att läsa. Dessutom.
21 augusti 2005
Vansinnesläkaren av Machado de Assis
Simao Bacamarte är en STOR läkare som efter studier i Portugal återvänder hem till Brasilien för att viga sitt liv åt Vetenskapen. Några år senare gifter han sig, med dona Everista, som vare sig är trevlig eller vacker men frisk och förmögen att skänka honom barn. Denna brist på skönhet är enligt Bacamarte enbart en fördel
”eftersom han skulle slippa risken att åsidosätta vetenskapen med ett ensidigt och trivialt tittande på makan i tid och otid.”
Några barn blir det nu inte. Som Vetenskapsman beslutar sig B att istället studera sinnet hos de själsligt oförmögna i staden. För att bäst kunna göra det startar han för detta ändamål ett dårhus – Gröna huset.
Läkarens första uppgift är att klassificera sina patienter.
”Han delade först och främst in dem i två huvudkategorier, de våldsamma och de fridsamma, därefter i underavdelningar, monomani, delirium, diverse tvångsföreställningar.”
Men vem är galen och vem är det inte? Allt fler kommer att kategoriseras under det förstnämnda och Gröna husets patientantal ökar drastiskt. Rädslan sprider sig i staden, vem ska åka in nästa gång? Inte gör det saken bättre när läkaren ändrar sina teorier till det omvända. Den som var tokig igår är förnuftig idag. Det börjar mullra i leden och upproret leder till revolution . Läs det oväntade händelseförloppet.
Vansinnesläkaren är skriven 1882 men har ett tidlöst tema. Man kan läsa den på sätt om man vill. Makt och maktmissbruk. Etikettering och klassificering av människor. Den luddiga gränsen mellan förnuft och vansinne. Översättaren Jens Nordenhök skriver i sitt efterord att de Assis gör upp med den dåtida psykiatrins framväxt. NE beskriver författaren som den store realisten under det sena 1800-talets Brasilien.
21 augusti 2005
A till Ö
Jag har hoppat på Johannas idé om att läsa bibblo-böcker från A till Ö. Det betyder att man ställer sig framför hyllan med författare som börjar på A, blundar och plockar ut en bok på måfå. Allt i akt och mening att hitta Nya Författare. Det finns ingen tidsram. Jag fyller på här allteftersom jag lånar böckerna men skriver kommentarer på samma sätt som jag gör med andra böcker.
————————-
A-blev Machado de Assis: Vansinnesläkaren. Augusti 2005.
B-blev Tahar Ben Jelloun. Stilla dagar i Tanger. September 2005.
C-blev
D-blev
E-blev
F-blev
G-blev
H-blev
I-blev
J-blev
K-blev
L-blev
M-blev
N-blev
O-blev
P-blev
Q-blev
R-blev
S-blev
T-blev
U-blev
V/W-blev
Y-blev
Z-blev
Å-blev
Ä-blev
Ö-blev
6 augusti 2005
OK, nu börjar jag.
I flera år har jag skrivit korta kommentar om böcker jag läser. De fungerar som fotoalbumet, dvs jag minns böckerna bättre/mer/överhuvudtaget med hjälp av anteckningarna. Nu flyttar jag över, och försöker strama upp, min loggbok hit. Jag börjar där jag står, dvs nu, men lägger in böcker från förra året och fram till nu i arkivet.
När jag blev färdig gymnasielärare för några år sedan räknade jag med (o stackars ovetande varelse) att kunna läsa minst ett par romaner i veckan på arbetstid, som kompetensutveckling. Så var det inte. Jag är glad att mina barn är stora så att jag i alla fall har tid att läsa en bok i veckan.
Eftersom jag jobbar på en skola har jag nära till ett bibliotek. Tjugofyra normallånga steg från mitt arbetsbord för att vara exakt. Där förser man mig ständigt med bra böcker och boktips. Andra som gör det hittas under rubriken ”andra boksidor” här i bloggen.
Jag har just avslutat Kärleken till Sofia Karlsson av Anders Paulrud och Hanteringen av döda av John Ajvide Lindqvist. Just nu läser jag Idéernas grotta av José Carlos Somoza.
5 augusti 2005
Kärleken till Sofia Karlsson av Anders Paulrud
Jag börjar här.
Bokens Anders är på väg till Stjärnfältet – Santiago del Compostela för att hitta sin älskade Sofia. Hon sa att hon skulle vara där.
Sedan en tid har de haft en kärleksrelation. Sedan en tid är den inte bra. Sedan en tid har den hotat att sluta.
Men inte än.
De finner varandra igen, om än bara för en stund.
”Om det försiktiga återseendet: Vi träffades sällan och i tveksamhet, vi befann oss ännu i ett slags själslig skugga. Frågorna fanns kvar. Varför övergav du mig? Vart reste du?”
Vad är ett vackert språk egentligen, tänker jag när jag just skulle skriva att den här boken har det. Det ligger väl i välskrivna formuleringar som:
”Tillsammans är vi en hel världsdel den hösten. Alla färger tillhör oss, alla vägar som löper parallellt och som korsas. Vi är ständigt sammanslingrade. Vi kommer inte ur varandra. Jag yppar inga hemligheter om henne. Håller dem för mig själv, jag gömmer dem i själens innerficka, hennes förtroenden. Vi är inombords.”
Så, boken har ett vackert språk men också ett rättframt, konkret och tydligt sådant. Det är inget romantiskt lallande. Här är en man som berättar om sin kärlek till en kvinna. Han gör det med uppslitet bröst och med hoppfullhet.
Min egen bibliotekarie K fnyser åt mig när jag säger att jag sällan läser samma bok flera gånger, säger att jag missar en ny och annorlunda läsupplevelse. Men vissa böcker läser jag faktiskt en gång till, K. Kärleken till Sofia Karlsson kommer att vara en av dem.
4 augusti 2005
Brev från en ottoman av Henrik Nordbrandt
Jag är intresserad av Grekland. Under sommaren har jag därför plöjt en mängd böcker av äldre sort om landet. Böcker av Willy Kyrklund (Aigaion), Staffan Stolpe (Byn på Peloponessos), Göran Schildt (Dianas ö och Ikaros hav).
Vid sökning på ordet ”Grekland” på biblioteket kom den här boken upp på träfflistan. Boken består av ett antal resebrev från resor i Turkiet och den grekiska resevärlden och utgavs i original (danska) 1978. Jag har läst greklandsdelarna i boken. Idén med resebreven är, som jag ser det, inte att ge tips och råd. I stället beskriver författaren subjektivt sin upplevelse av olika platser som han kommer till. Som här under rubriken Utsikter från grekiska hus:
” När jag räknar efter kommer jag underfund med att jag har bott i femton olika hus runt omkring på de grekiska öarna [...] Från Molyvos minns jag ett stort ljusrött rum som luktade ruttnande trävirke och vette ut mot en blå havsvik omgiven av gröna berg och en hamn full av färgglada fiskebåtar.”
Eller här om människor han möter:
”Om morgonen brukade Harry och jag gå ned till den lilla hamn som låg omkring tio minuters promenad från stadens centrum för att äta frukost. Min bestod av yoghurt och kaffe, hans som regel av en biff och en halv flaska ouzo”
Nordbrandt skriver med tydlighet och skärpa och har hittat intressanta skärvor av den grekiska övärlden att betrakta och beskriva.
2 augusti 2005
En man av Orlana Fallaci
Alexis Panagoulis. I början av den grekiska juntatiden försöker han mörda diktatorn Papadopoulos men misslyckas och fängslas, utsätts för tortyr och förtryck. 1973 benådas han och världspressen är på plats. Bland dem finns den kontroversiella italienska journalistenOrlana Fallaci. Alexis känner väl till henne och vill att hon ska intervjua honom. När hon kommer dit, till hans föräldrahem, står det snart klart för henne att det här är mer en intervju:
”ett möte mellan en man och en kvinna beredda att älska varandra med den farligaste kärlek som finns; den kärlek som blandar ideal och moraliska förpliktelser med lockelser och känslor”
Visst är det här en berättelse om kärlek men det intressanta är att höra Panagoulis berättelse som Fallaci berättar. Benådningen innebär inte att Makten har givit upp kontrollen av Alexis. Inte alls. Man anser honom långt ifrån ofarlig. Under de kommande tre åren pågår en ständig kamp mellan honom och makthavarna i Grekland. 1976 dör han i en bilolycka vars utredning är tveksam och mycket sopas under mattan. Var olyckan arrangerad?
Fallaci berättar historien för Panagoulis, dvs i du-form. Hon har ett målande, detaljrikt OCH inte minst ordrikt sätt att beskriva händelser och betrakta skeenden.
”Det tragiska med en man som dömts till att vara poet och hjälte och att bli korsfäst för sitt hjältemod ligger också i bristen på förståelse hos dem som för kärleks skull vill rädda honom undan hans öde och hans roll genom att till exempel distrahera honom med lömska ömhetsbetygelser, en bekväm och sorglös tillvaro och hägringen av en seger som kan vinnas med välförtjänt vila.”
Boken kom ut 1979. Läs den! Det är en spännande bok om Greklands nutidshistoria.
14 juli 2005
Tryck stjärna…av Bodil Malmsten
När jag läser Bodil Malmsten går det sakta därför att jag måste stanna upp och tänka på det hon skriver. Jag kan göra en notering av ett viss citat och grubbla ett tag över det. Som det här till exempel:
”Det väsentliga för min tvillingsyster – liksom för mig – är att älska själv. Inte bli älskad. Det tycker vi inte om. Att vara föremål för andras känslor, att vara föremålet, inte subjektet. ”
Den här boken är inget undantag när det gäller tänkvärdheter. Den består av fem personers berättelser. Människor som man skulle kunna hitta i Sverige i dag. Boken är ganska desillusionerad men känns inte hopplös.
Jag tycker om Bodil Malmstens sätt att skriva. Här, när det är olika människors reflektioner kan det bli talspråkligt. Men exakt, tydligt och ibland poetiskt.
