11 november 2005
John Ajvide Lindqvist
Jag minns när jag läste Stephen Kings Jurkyrkgården för många år sedan. Jag var skakad i veckor. Familjesammansättningen såg likadan ut som min: mamma, pappa, 2 barn. Min son var i samma ålder som den lilla unge i Kings bok som dör och återvänder som…tja, vadå? Det var inte bara själva skräcken, det övernaturliga, som gjorde att jag tyckte det var obehagligt. Nej, det var det att familjen påminde så mycket om min egen och att jag därför kunde leva mig in alldeles för mycket i händelseförloppet. Kombinationen skräck och realism alltså.
Sedan dess har jag varit en smula reserverad mot den genre som kallas Skräck. Nu har jag läst John Ajvide Lindqvists Låt den rätte komma in och i somras läste jag Hanteringen av odöda. Det var två av de bättre böckerna i år.
Låt den rätte komma in handlar om den tolvårige Oskar som bor i Blackeberg, en förort norr om Stockholm. Tiden är 1981. Skolan är ett helvete.
Han hade sträckt upp handen, hävdat att han fanns, att han kunde någonting. Det var förbjudet. För honom. De hittade på en massa anledningar till varför han måste plågas; han var tjock, för ful, för äcklig. Men det egentliga problemet var att han alls existerade, och varje påminnelse om hans existens var ett brott.
Mobbing. Det är inte svårt att ställa sig på Oskars sida. Snart lär han känna Eli som är underlig men intressant. Jag imponeras av författarens begåvning att återge en tolvårings nyfikenhet när Oskar vill lära känna Eli närmare.
Parallellt med deras vänskap pågår ett morddrama i förorten. Flera människor dör och förortens A-lagare blandas in i händelseutvecklingen. Vem eller vad är det som dödar? En vampyr, kan det vara möjligt?
Vampyrmyten har berättats i mer eller mindre lyckade varianter i ett par hundra år. Ajvide Lindqvists berättelse är ohyggligt bra. Trovärdigheten är stor i den läsvärda boken. Jag sträckläste trots att texten i pocket-utgåvan är mikroskopisk.
Ajvide Lindqvists andra bok: Hanteringen av odöda handlar om kärlek. Ska man bli glad eller rädd eller vad när ens överkörda hustru dör, men kommer tillbaka som en odöd snarare än en levande person. Problemet blir stort när många odöda kliver upp från sina gravar och tar sig tillbaka till samhället. De vill hem. Myndigheterna försöker lösa situationen genom att låsa in dem i ett nybyggt bostadsområde, ett ghetto, för att undvika kaos. Upplösningen är dramatisk.
6 november 2005
Hur man närmar sig ett träd av Eva Dahlgren
Jag läste ut den här boken för några dagar sedan men har grubblat över hur jag ska sammanfatta mina tankar om den. Tanken med boken Hur man närmar sig ett träd är att beskriva den skapandeprocess som det innebär att till exempel skriva musik och text till låtar som ska bli en skiva. Det var av det skälet jag köpte den. Jag tycker om böcker som handlar om skapandeprocesser, som beskriver ångest och eufori som följer en sådan precess. Ur det perspektivet är boken intressant och gav mig mycket. Av det skälet kommer jag också att bläddra i den då och då.
Det är, antar jag, omöjligt att skilja den skapande från det skapade under själva processen. Därför får läsaren också delta i det övriga liv Eva Dahlgren lever under det året som boken handlar om. För mig är det ingen bonus, ibland blir jag bara otroligt störd över de dagboksanteckningarna, över alla andra saker som görs och berättas om. Andra läsare, särskilt de som har något slags förhållande till Eva Dahlgrens musik, ser säkert annorlunda på det.
3 november 2005
Georges Perec
Idag skriver Gabriella Håkansson en notis i DNs kulturdel om att George Perecs Jag minns nu finns översatt i sin helhet till svenska. Boken består av 480 små stycken som var och en inleds med just ”Jag minns”. Håkansson tycker att:
Det är utan tvivel årets snyggaste bok, den tar exakt tjugotre minuter och fyrtioåtta sekunder att läsa – och den är totalt meningslös
Är inte det spännande hur man kan tycka så olika! Jag har ju i åratal fullkomligt älskat det urval om ungefär 100 stycken som jag fått översatt. Detta till synes triviala val av minnesbilder Perec presenterar är så intressanta därför att det är roligt att läsa VAD han minns och diskutera varför han minns just det. Utöver det skapar det en tanke i mig (och alla mina elever som fått läsa och skriva själva) om vad man själv minns och varför.
Perec:
Jag minns Cinemateket på avenue de Messine.
Jag:
Jag minns dubbelknuten på sagotantens skosnören när hon stampade takten till Bockarna bruse.
Det är ju så kul att såväl läsa Perecs ”jag minns”-verser som att skriva egna! Jag citerar avslutningsvis Gabriella Håkansson igen:
Men för Perecfanatikern däremot. Ja, för henne är förstås denna lyxbok en våt dröm: linneband, hypersnyggt omslag, marmorerat papper, skön översättning, vacker typografi.
Sluta, jag får andnöd! Boken kommer att vara i min ägo i morgon. Då ska jag berätta om det var bättre eller sämre att läsa 480 små stycken.
NIX! 051106 och boken är inte levererad till någon bokhandel i Stockholm! Troligen nästa vecka, sägs det.
051111 säger Akademibokhandeln att den kommer 14/11, på måndag alltså. OK.
1 november 2005
Fyrväktaren av Jeanette Winterson
WOW!
Ja, jag måste börja med detta något slitna men ack så innehållsrika uttryck. För den här boken vill jag läsa om på en gång för att det var så jävla angenämt att läsa den.
Den unga flickan Silver förlorar sin mor och får bli lärling hos fyrväktaren Pew. Av honom lär hon sig till exempel att man kan lära sig om livet genom att berätta dess historier.
Berätta en historia, Pew
Vilken sorts historia, barn?
En historia med ett lyckligt slut.
Det finn inget sådant i hela världen.
Ett lyckligt slut?
Ett slut.
En historia handlar om Babel Dark, en präst som kom till den här skotska byn, Salt, någon gång på 1800-talet. Silvers och Darks historier berättas omväxlande och bildar den väv som boken utgör. En väv som liksom livet handlar om meningsfullhet, meningslöshet, kärlek och sorg. Jag tycker mycket om det karga klimatet kring Salt med havets blåst, det saltstänkta, kärva. Ändå tänker jag att det inte nödvändigtvis behöver vara det marina som skapar den här goda boken. Kan det vara så att en helt annan miljö, som till exempel engelsk hed eller annan mer isolerat landskap skulle kunna fungera?
Jag har läst tidigare av Winterson och jag är inte bara förtjust i hennes fragmentariska berättarstil utan också det vackra, närmast poetiska språk hon använder. Allt detta tillsammans gör att den här boken blir årets läsupplevelse. (Fast då har jag ju inte läst Austers senaste förstås…)
PS till K: På sidan 135 kan man läsa om otäcka bibliotekarier.
”Då måste du vänta tills boken lämnas tillbaka igen” sa hon med tydlig tillfredsställelse och det är just så det är med en del bibliotekarier – de älskar att tala om att en bok gått ur tryck, är utlånad, försvunnen eller inte ens skriven än.
30 oktober 2005
En familjeflickas memoarer av Simone de Beauvoir
Kära K!
Som du vet var Jean Paul Sartre en man jag gärna läste som ung. Däremot kom aldrig Simone de Beauvoir att bli läst. Jojo, visst har jag bläddrat i och läst somliga kapitel av Det andra könet. Men inte mer.
När jag såg K-special (SVT i september) om de båda blev jag oerhört tagen. Jag kan inte ens påminna mig om att jag sett en film vare sig om Sartre eller om de Beauvoir. Att höra dem resonera kring viktiga frågor, se hur de arbetade och inte minst höra hur de tonade ner det intellektuella i relationen mellan dem var oerhört intressant.
”Jag har läst allt av henne”, sa du med inlevelse när vi diskuterade TV-programmet. Snabbt ordnade du fram En familjeflickas memoarer och avkrävde ett löfte av mig att läsa samtliga hennes självbiografier. Nu har jag läst den första.
Boken börjar den 9 januari 1908
i ett rum med vitlackerade möbler och fönster ut mot Boulevard Raspail
Därefter följer man Simone upp genom åren. I närmast dissekerande beskrivningar analyserar hon såväl sig själv som sin familj och sina vänner. Simone får en god utbildning och uppfostran och lever ett högborgerligt familjeflickeliv. Hon är intelligent, läser enorma mängder böcker som föräldrarna väljer. Självförtroendet växer och också den kritiska synen på det liv hon lever. Den kritiska hållningen tilltar. 19 år gammal träffar hon Satre när de båda studerar vid Sorbonne.
En person jag med intresse läser om i boken är skolkamraten Zaza. Hon är som Simone mycket duktig i skolan. Hennes bakgrund är annorlunda och Simone beundrar Zaza för hennes frimodighet. Jag har hört att hon finns med i en bok som handlar just om franska familjeflickors liv i början av 1900-talet. Jag tror att den heter: Des jeunes filles exemplaires, men jag är inte säker.
Det är en filosofisk analytiker som skriver En familjeflickas memoarer. Med noggrannhet och perfektion analyserar de Beauvoir sig själv. Det är intressant, beundransvärt. Samtidigt är det det som i längden får mig att tröttna. Varje sten vänds på, varje fråga reds ut och diskuteras. För min del får det mig nästan att storkna.
Ändå känner jag en lockelse i att läsa vidare i hennes självbiografier. Likaså vill jag läsa Claudine Monteils Söndagarna med Simone som jag vet att du har i dina bokhyllor. Så K, jag håller det löfte jag gav dig, jag ska läsa vidare.
Kära hälsningar
Ann-Sofie
PS. Det här är de Beauvoirs och Sartres grav på Montparnasse-kyrkogården i Paris. Bilden är tagen i september i år. Någon hade lagt en liten lapp till dem, med en sten ovanpå så att lappen inte skulle blåsa bort. Jag ville läsa vad som stod men moral/respekt/att mamma var med hindrade mig.
24 oktober 2005
Värmen av Ulf Lundell
Ulf Lundells Värmen är en 560 sidor lång loggbok snarare än en sammanhållen dramaturgisk uppbyggd roman. Jag tycker mycket om att läsa den, vill stanna kvar, läsa mera. En man, Poul, driver omkring i Europa, för att komponera och leva, överleva. Han återvänder då och då till sitt Sverige.
Va fan GÖR du därnere, ärligt?
- Jag vet inte Lenny, Men jag försöker ta reda på det. jag försöker ta reda på en massa saker tror jag.
När jag läste Friheten för några år sedan, tyckte jag att den romanen inte innehöll något hopp. Men det tycker jag att Värmen gör. Även om det Sverige, och den värld kanske, som målas upp inte är någon idyll så finns det ett slags hopp, måhända resignerat sådant, men ändå. Hopp. Inte modlöshet. Det gäller också för huvudpersonen, den ångestladdade men ändå handlingens-man som beskrivs.
Det är möjligt att jag läser in mig själv i detta Lundell-epos, som vanligt höll jag på säga, och att det kanske är därför jag ser hoppet och livsgnistan, jag vet inte, men ser det gör jag.
Jag har alltid hävdat att Lundell är Sveriges bästa samtidsskildrare oavsett om hans utblickar finns i romanform eller i musiktexter. Han sätter fingret på aktuella diskussioner och debatter, och han kommer inte med lösningar vilket jag tycker är skönt.
21 oktober 2005
Utanmyr av Sofia Nordin
På Akademibokhandeln i Stockholm finns en hylla där personalen presenterar sina favoritböcker, med en liten kommentar. Det är roligt och inspirerande att bläddra bland böckerna. Där fann jag boken Utanmyr.
Utanmyr är en plats i norra Sverige och det tar tid och många kommunikationsmedel att ta sig dit. Men det är också något mer
Det är svaret på något slags sentimental dröm om det orörda, om att komma tillbaka.
Dit kommer Johanna och får möta de olika människor som tillsammans utgör kollektivet där uppe. Jag får känslan av sekt, dvs en grupp människor medvetet isolerade från det övriga samhället. Hemligheter finns som så småningom, förstås, kryper fram och påverkar, förändrar, förstör.
Slutet är intressant. Man förstår att Johanna, berättaren, finns distanserad till det hon berättar om, att hon har lämnat gruppen och att en tid har förflutit tills dess att hon kan berätta den här historien.
Somliga partier var mycket bra skrivna och boken i sin helhet var OK. Samtidigt tycker jag mig ha läst den här historien förut. Det behöver ju i sig inte vara något problem men här kändes det ibland långtråkigt därför. Fast det kanske bara är jag som är gammal och trött…
21 oktober 2005
Damernas detektivbyrå av Alexander McCall Smith
När jag var i London för ett par år sedan fick jag se ett par böcker med en sådan inbjudande framsida. Fina färger och former. Den hette The No.1 Ladies’ Detective Agency. Sen blev den stående i bokhyllan och så småningom blev den en superhit, som bekant.
I Utflyktsklubbens läsecirkel blev boken utvald till månadens bok att läsa. Jag blir glad av att läsa den här boken, vill åka till Botswana, bli bästis med Mma Ramotswe, som är landets första kvinnliga detektiv, och hjälpa till att lösa de olika problem som dyker upp i hennes väg.
Jag tror att det har givits ut 4 eller 5 titlar ytterligare i den här serien och jag ser fram emot julhelgen då jag kan få flytta tillbaka, åtminstone mentalt, till Botswana och lösa otäcka och mindre otäcka mysterier.
10 oktober 2005
Missed abortion av Kerstin Norborg
Kerstin Norborg mötte jag som föreläsare på en skrivarkurs. Med sig på kursen hade hon manuset till sin roman Min faders hus, som blev otroligt väl mottagen för några år sedan. Då, på den där skrivarkursen, hade jag inte läst hennes två tidigare böcker Vakenlandet och Så fort jag går ut men när jag läste de två prosadiktssamlingarna blev jag helt tagen av det vackra, sparsmakade och högst konkreta språket. Vakenlandet har oftast mycket korta texter, ibland bara ett par rader.
Du står framför mig. Det skulle räcka med så lite. Jag lyckas inte ens skriva mitt namn.
eller
Leran hade torkat. Försiktigtoch när ingen såg det satte jag mitt fotavtryck i hans.
I Så fort jag går ut har texterna vuxit och somliga sträcker sig över flera sidor. När jag läser Kerstin Norborg vill jag vila i hennes språk. Orden är noga utvalda. Just de orden, inga andra är de rätta. Min faders hus var också en fantastisk läsning och mina förväntningar på den här boken var höga.
Missed abortion är en samling av fjorton noveller, som enligt baksidan ”handlar om barn, födda och ofödda.” Ett ofött barn kan vara ett sådant barn som i den första texten där mamman just fått reda på att det i hennes livmoder nu vilar ett barn som har dött. Ett ofött barn kan också, för mig, vara en längtan som hos den unga flickan som sitter på tåget och har lämnat sin Andreas.
Alla texterna är välskrivna, vackra och starka, berör mig på olika sätt. Måste jag välja tar jag Åke där frånvaron av familj är så påtaglig. Hans fru, Agnes, är död sedan ett och ett halvt år tillbaka och han vill minnas henne, levandegöra henne, men
känner hur hon håller på att försvinna. Han vill det inte, vill att hon ska vara kvar där i möblerna de köpte, i musiken, i kaffeburken i skafferiet som hon envisades med att använda fastän alla sa att kaffet skulle förlora i arom.
Han träffar en ung kvinna som väntar på ett tåg som dröjer, och han bjuder hem henne på lunch, blodpudding, och på vägen tillbaka till stationen tar de en tur till kyrkogården också. I det mötet, i samtalet, lever Agnes igen. Det finns inget sentimentalt i det här. Bara ett slags klarhet och väl beskrivet stycke liv och jag beundrar författaren så mycket att hon gör det, klargör och visar de här människornas liv så att jag får av del av det.
2 oktober 2005
Orons bok av Fernando Pessoa
En vän, Anders, är en sådan man vars bokhyllor fyller en både med lust och ångest. Där finns alla böcker man har läst, vill läsa (lust) och borde läsa (ångest). Hans litteraturval tar en ofta på nya och oanade vägar. Som den här, Orons bok, skriven av en portugisisk författare, död 1953. Som jag förstår saken har det mesta som Pessoa skrivit givits ut postumt. Den här boken kom ut först 1982.
Orons bok är ett slags dagbok. Den består av 420 texter av olika längd. Det är tankar och iakttagelser som inte är daterade, inte heller tydligt kopplade till tidsrelaterade händelser.
Jag inser nu att jag har misslyckats, det är bara det att jag ibland förvånas över att jag inte hade förutsett att jag skulle misslyckas. Vad fanns det i mig som pekade mot en triumf? (ur 184)
För de flesta människor är livet något besvärligt som man går igenom utan att fästa avseende vid det, något sorgligt som även rymmer stunder av lycka, något i stil med en likvaka då man berättar roliga historier för att klara av att hållla sig vaken under nattens stilla timmar. (ur 319)
Orons bok, är mycket välskriven, vältänkt, välformulerad och bland de mer intressanta böcker jag har läst på länge. Det är ingen sträckläsningsbok som en roman kan vara. Däremot vill man sträckläsa därför att den består av så intressanta betraktelser. Läs den!
