Dårskaper i Brooklyn av Paul Auster

Det går inte att undgå Skrivboken i Austers böcker. Den röda anteckningsboken i NewYork-triologin eller den mycket speciella blå som finns i Orakelnatten. Skrivande och skrivdon är alltid närvarande i hans böcker. Därför hajar jag till när huvudpersonen Nathan Glaser presenterar sitt projekt.

Jag kallade projektet en bok, men någon bok var det egentligen inte alls. Jag arbetade på gula block, lösa blad, baksidan av kuvert och reklambrev för kreditkort och renoveringslån.

Ingen anteckningsbok? Nej fragmenten hamnar i olika lådor. Projektet handlar i romanens början om att samla historier och berättelser men kommer så småningom att bli något annat. Nathan är frånskild försäkringssäljare som efter sin pension flyttar till Brooklyn. Snart träffar han på sin brorson, Tom, vars liv har tagit en helt annan vändning än väntat. Tom arbetar som expedit i ett antikvariat. En serie oförutsedda händelser radar upp sig.

Som om det inte jämt och ständigt hände oförutsedda saker.

Mycket skickligt berättar Auster sin historia om Nathan, Tom, antikvariatsägaren Harry, andra släktingar och Brooklyn-bor. Den är oförutsägbar och jag beundrar honom oerhört för att han kan berätta en oväntad historia med hög trovärdighet. Dessutom tycker jag om författare som tar för givet att läsaren är intelligent. Slutet är lyckligt om du så vill. Annars inte.

Dagens boktips

Jag spontanhandlade på Akademibokhandeln idag. Familjen har ett Med-Mera-kort för att handla mat på livsmedelsbutiken i området. Det fungerar också på nämnda bokhandel. Det kan bli så att vi får äta havregrynsgröt till middag mot månadsslutet. Men jag kan högläsa under tiden.

Förutom Jag minns som jag skriver om här nedanför köpte jag Löneförhöjningen av Georges Perec. Han var med i ett sällskap där författare och matematiker studerade ”befintliga matematiska metoder för författandet av skönlitteratur samt för att utveckla nya”. Jag ska ge boken till min kompis JX som är matematiker. Kanske kan vi fortsätta gruppens arbete.

Kerstin Thorvall Jag är en grön bänk i Paris. Kanske lägger jag ut en läsvärd dikt då och då.

The Game – penetrating the secret society of pickup artists av Neil Strauss. Den ser ut som en bibel på utsidan. Svart tunn pärmn och guldfärgade boksidor samt sidenband som bokmärke. Jag köper ofta böcker som ser ut som biblar men har ett annat innehåll. Jag tror att det är ett undermedvetet uppror mot min konfirmation. Nå, titeln talar för sig själv och jag ska återkomma med kommentarer.

Yvonne Vera Jungfrur av sten. Snygg framsida. Handlar om Zimbabwe.

Samt några franska magasin. Och en penna; Pilot G-2 07. Lila. Ska rätta Nationella prov i svenska i helgen och vill ha en trevlig arbetsmiljö.

Jag minns av Georges Perec

Nej, inte är det lyxbok och våt dröm jag tänker när Akademibokhandeln ÄNTLIGEN har packat upp George Perecs Jag minns i sina hyllor. (Se mitt blabla den 3/11). Nä, jag tycker boken ser ganska simpel ut. Framsidans illustration är förvisso ett ganska tjusigt porträtt på Claudia Cardinale, i övrigt blir jag inte just imponerad av förpackningen. OK, men inte mer.

Men innehållet…Ja, det ÄR härligt att få läsa många Jag minns-bitar. Inte tar det 22 minuter för mig att läsa boken. Inte alls. Det kommer att ta lång tid.

Det ena är att jag hoppar lite fram och tilbaka och ägnar mig parallellt åt egna Jag minns-tankar. När jag läser #35

Jag minns matchen Cerdan-Dauthuille

tänker jag först: hm, vilka lag är det? Men i nästa sekund tänker jag: ”Jag minns matchen Huddinge Hockey-Djurgården 1976 när Lena och jag, inbitna djurgårdare, fick loljalitetskris för att vi var kära i alla killarna i Huddinge Hockey”

Det andra är att Perec minns så intressanta och tidstypiska saker. Han skriver själv att:

Dessa ”jag minns” är inte precis minnen, och särskilt inte personliga minnen utan små bitar vardaglighet, saker som folk i samma ålder har sett, upplevt eller deltagit i ett visst år och som sedan försvunnit, glömts bort.

Låt inte den här boken gå er förbi!

Tillägg ett par timmar senare: Perec säger som förord att han inspirerats av I remember av Joe Brainard. Den boken kan man förhandstitta i på Amazon.com. Ännu mer Jag minns! Jag har beställt den från Adlibris. Sen ska jag nog sluta.

John Ajvide Lindqvist

Jag minns när jag läste Stephen Kings Jurkyrkgården för många år sedan. Jag var skakad i veckor. Familjesammansättningen såg likadan ut som min: mamma, pappa, 2 barn. Min son var i samma ålder som den lilla unge i Kings bok som dör och återvänder som…tja, vadå? Det var inte bara själva skräcken, det övernaturliga, som gjorde att jag tyckte det var obehagligt. Nej, det var det att familjen påminde så mycket om min egen och att jag därför kunde leva mig in alldeles för mycket i händelseförloppet. Kombinationen skräck och realism alltså.

Sedan dess har jag varit en smula reserverad mot den genre som kallas Skräck. Nu har jag läst John Ajvide Lindqvists Låt den rätte komma in och i somras läste jag Hanteringen av odöda. Det var två av de bättre böckerna i år.

Låt den rätte komma in handlar om den tolvårige Oskar som bor i Blackeberg, en förort norr om Stockholm. Tiden är 1981. Skolan är ett helvete.

Han hade sträckt upp handen, hävdat att han fanns, att han kunde någonting. Det var förbjudet. För honom. De hittade på en massa anledningar till varför han måste plågas; han var tjock, för ful, för äcklig. Men det egentliga problemet var att han alls existerade, och varje påminnelse om hans existens var ett brott.

Mobbing. Det är inte svårt att ställa sig på Oskars sida. Snart lär han känna Eli som är underlig men intressant. Jag imponeras av författarens begåvning att återge en tolvårings nyfikenhet när Oskar vill lära känna Eli närmare.

Parallellt med deras vänskap pågår ett morddrama i förorten. Flera människor dör och förortens A-lagare blandas in i händelseutvecklingen. Vem eller vad är det som dödar? En vampyr, kan det vara möjligt?

Vampyrmyten har berättats i mer eller mindre lyckade varianter i ett par hundra år. Ajvide Lindqvists berättelse är ohyggligt bra. Trovärdigheten är stor i den läsvärda boken. Jag sträckläste trots att texten i pocket-utgåvan är mikroskopisk.

Ajvide Lindqvists andra bok: Hanteringen av odöda handlar om kärlek. Ska man bli glad eller rädd eller vad när ens överkörda hustru dör, men kommer tillbaka som en odöd snarare än en levande person. Problemet blir stort när många odöda kliver upp från sina gravar och tar sig tillbaka till samhället. De vill hem. Myndigheterna försöker lösa situationen genom att låsa in dem i ett nybyggt bostadsområde, ett ghetto, för att undvika kaos. Upplösningen är dramatisk.

Hur man närmar sig ett träd av Eva Dahlgren

Jag läste ut den här boken för några dagar sedan men har grubblat över hur jag ska sammanfatta mina tankar om den. Tanken med boken Hur man närmar sig ett träd är att beskriva den skapandeprocess som det innebär att till exempel skriva musik och text till låtar som ska bli en skiva. Det var av det skälet jag köpte den. Jag tycker om böcker som handlar om skapandeprocesser, som beskriver ångest och eufori som följer en sådan precess. Ur det perspektivet är boken intressant och gav mig mycket. Av det skälet kommer jag också att bläddra i den då och då.

Det är, antar jag, omöjligt att skilja den skapande från det skapade under själva processen. Därför får läsaren också delta i det övriga liv Eva Dahlgren lever under det året som boken handlar om. För mig är det ingen bonus, ibland blir jag bara otroligt störd över de dagboksanteckningarna, över alla andra saker som görs och berättas om. Andra läsare, särskilt de som har något slags förhållande till Eva Dahlgrens musik, ser säkert annorlunda på det.

Georges Perec

Idag skriver Gabriella Håkansson en notis i DNs kulturdel om att Georges Perecs Jag minns nu finns översatt i sin helhet till svenska. Boken består av 480 små stycken som var och en inleds med just ”Jag minns”. Håkansson tycker att:

Det är utan tvivel årets snyggaste bok, den tar exakt tjugotre minuter och fyrtioåtta sekunder att läsa – och den är totalt meningslös

Är inte det spännande hur man kan tycka så olika! Jag har ju i åratal fullkomligt älskat det urval om ungefär 100 stycken som jag fått översatt. Detta till synes triviala val av minnesbilder Perec presenterar är så intressanta därför att det är roligt att läsa VAD han minns och diskutera varför han minns just det. Utöver det skapar det en tanke i mig (och alla mina elever som fått läsa och skriva själva) om vad man själv minns och varför.

Perec:

Jag minns Cinemateket på avenue de Messine.

Jag:

Jag minns dubbelknuten på sagotantens skosnören när hon stampade takten till Bockarna bruse.

Det är ju så kul att såväl läsa Perecs ”jag minns”-verser som att skriva egna! Jag citerar avslutningsvis Gabriella Håkansson igen:

Men för Perecfanatikern däremot. Ja, för henne är förstås denna lyxbok en våt dröm: linneband, hypersnyggt omslag, marmorerat papper, skön översättning, vacker typografi.

Sluta, jag får andnöd! Boken kommer att vara i min ägo i morgon. Då ska jag berätta om det var bättre eller sämre att läsa 480 små stycken.

NIX! 051106 och boken är inte levererad till någon bokhandel i Stockholm! Troligen nästa vecka, sägs det.

051111 säger Akademibokhandeln att den kommer 14/11, på måndag alltså. OK.

Fyrväktaren av Jeanette Winterson

WOW!

Ja, jag måste börja med detta något slitna men ack så innehållsrika uttryck. För den här boken vill jag läsa om på en gång för att det var så jävla angenämt att läsa den.

Den unga flickan Silver förlorar sin mor och får bli lärling hos fyrväktaren Pew. Av honom lär hon sig till exempel att man kan lära sig om livet genom att berätta dess historier.

Berätta en historia, Pew

Vilken sorts historia, barn?
En historia med ett lyckligt slut.
Det finn inget sådant i hela världen.
Ett lyckligt slut?
Ett slut.

En historia handlar om Babel Dark, en präst som kom till den här skotska byn, Salt, någon gång på 1800-talet. Silvers och Darks historier berättas omväxlande och bildar den väv som boken utgör. En väv som liksom livet handlar om meningsfullhet, meningslöshet, kärlek och sorg. Jag tycker mycket om det karga klimatet kring Salt med havets blåst, det saltstänkta, kärva. Ändå tänker jag att det inte nödvändigtvis behöver vara det marina som skapar den här goda boken. Kan det vara så att en helt annan miljö, som till exempel engelsk hed eller annan mer isolerat landskap skulle kunna fungera?

Jag har läst tidigare av Winterson och jag är inte bara förtjust i hennes fragmentariska berättarstil utan också det vackra, närmast poetiska språk hon använder. Allt detta tillsammans gör att den här boken blir årets läsupplevelse. (Fast då har jag ju inte läst Austers senaste förstås…)

PS till K: På sidan 135 kan man läsa om otäcka bibliotekarier.

”Då måste du vänta tills boken lämnas tillbaka igen” sa hon med tydlig tillfredsställelse och det är just så det är med en del bibliotekarier – de älskar att tala om att en bok gått ur tryck, är utlånad, försvunnen eller inte ens skriven än.